Rosa hängslen (del 1) |
Det var den där dagen i november… Okej, jag ska inte fjanta mig. Det var förra veckan. Då jag såg henne alltså.
Det var en fredag, vädret var sådär blött och kallt som det bara kan vara i november. Snön hade ju precis smält bort också. Den där fina, vita snön… Jaja, jag Betty och Giselle var påväg till den där festen. Festen alla snackat om. I månader! Och självklart skulle vi tre gå. Vi tre oförstörbara, snygga, festmänniskor som befann sig på alla populära ställen, och just denna fredag var det hemma hos Frida i den där stora, gula villan. Inte för att vi känner Frida, inte för att vi någonsin snackat med henne innan. Men är det fest så blir vi alltid bjudna. Vi är ju de ballaste.
Jag ska berätta om kvällen.
Klockan hade sprungit iväg och vi var redan en timme sena till festen. Men, som Betty alltid säger: Fint folk kommer alltid sent!
Den stora villan tornade upp sig i mörkret framför oss, eller man kunde ju se själva huset i ett dussintal strålkastare. Om det ändå riktat strålkastarna mot vägen, så att man inte skulle snubbla.
Men vi snubblade inte, perfekta som vi var. Och är fortfarande.
Utan att knacka, det skulle ju ändå inte höras, öppnade vi dörren och klev in. Allas blickar riktades mot våra utstickande kläder. De, som fånglodde, bar endast vanliga vardagskläder. Till exempel en t-shirt och ett par sköna jeans. Visst, snyggt hörni! De personerna som fick hela rummets uppmärksamhet (eh, vi alltså!) klädde sig i färgstarka kläder och höga klackar. Giselle i en tajt, lila klänning som slutade precis under rumpan. Under det en gul, långärmad tröja och gula tight. Och inte nog med det… 13 centimeter höga klackar! Sjukt snygga skor, köptes dagen innan… Betty däremot, samma slags skor fast lägre klack och en rosett på. En lite längre, mörkrosa klänning med resår under tuttarna och längst ner i kanten. Alltså såg hon ut lite som en påse, men en snygg påse var det, kan jag lova!
Jag kom i nät strumpbyxor och en limegrön tyllkjol. Jag hade haft den länge, men det spelade ingen roll. Snyggast är den! Till en enkel, rosa magtröja. Som helt klart framhävde brösten.
- HEEEEJ!!!!! tjöt Giselle och log stort.
Giselle hade just räddat festen, för alla fortsatte lugnt dansa. Betty tittade snett ner på oss, ja hon var längre än mig och Giselle, även fast Giselle hade högre klackar än henne. Hennes blick menade: Ska det bli nån fest eller?!
Jag log och krokade hennes arm.
- Hörni! Var finns drickat?! Jag är vråltörstig!
Flera armar pekade mot en öppen dörr och vi började långsamt vandra dit, varför ha bråttom? Innanför den vita dörren stod ett långt bord med snacks och annat på. Många gick runt och smååt runt bordet och tittade generat på oss när vi kom.
- Vad glor du på då? frågade Betty en liten kille som tittade på hennes ljusrosa ben.
- Eh, eh… ehh…
- Det är lugnt, titta så mycket di vill!
Killen tittade storögt på Bettys ansikte, och sprang sedan snabbt iväg. Betty skrattade.
- Sött.
Med ett varsit glas cola (vi börjar ALLTID med cola) trippar vi ut till dansgolvet, eller det som var menat att vara ett dansgolv. Nu såg det ut som ett lågstadiekalas.
- Hej hörni!
Giselle busvisslade och allas blickar vändes mot henne.
- Vill ni ha fest eller!?
Hon satte sig på ett bord och vred upp volymen.
- Ja!
- Kom igen nu! VILL NI HA FEST?!
Hon skruvade upp lite mer, för att få dem att skrika.
- JAAAAAA!!!!!!!!
- MEN SESÅ FÅ IGÅNG DET HÄR DÅ!
Alla började hoppa i något slags glädjeryck och Giselle såg nöjd ut.
Kvällen fortsatte sådär, Giselle skötte dansgolvet, Betty skötte dansen och jag skötte som vanligt snacket. Vi hade fortfarande inte druckit någon alkohol, men det brukade inte bli så mycket. Vi ville helst inte skämma ut oss, nu när vi hade denna uppmärksamhet. Alla andra kunde gärna roa sig.
Plötsligt kom en liten, spinkig tjej fram till mig. Hennes hår var lång och flätat ända ner till rumpan. Hon log stort.
- Hej, det är jag som är Frida! informerade hon glatt och skakade min hand.
- Eh, okej.
- Ja, vem är du? Och hon där som skriker vid högtalarna, vem är det? Betty va?
- Nej, det är Giselle. Där borta vid den där jätteplantan står Betty.
- Och du är?
- Milla.
- Okej, snyggt hår! Hur fick du det sådääär?
Hon petade lite på mitt platinablonda, korta hår som, like always, spretade åt alla håll.
- Eh, ja det är hårspray lilla gumman.
- Jag är väl inte liten!
- Nähä.
Jag vände huvudet från den irriterande lilla varelsen, inte kunde man ana att hon gick i nian!
- Tack för att ni kom i alla fall…
Frida gick och jag gick för att snacka med några i soffan som såg slöa ut.
När klockan närmade sig halv ett höll Giselle fortfarande igång. Tack vare colan hade hon blivit helt upplivad. Socker, socker, socker. Hela tiden fick jag hämta mer åt henne.
När jag för femtioelfte gången skulle hämta cola från långbordet klev någon in i hallen till höger om mig. Samma frisyr som jag, fast svart, befann sig i hallen. Svarta, tajta jeans. Vitt linne som slutade strax ovanför naveln på den platta magen, och rosa hänglsen. Inte sådana som sitter på axlarna, utan som bara sitter fast i byxorna och hänger rakt ner.
Tjejen slängde av sig sina svarta converse och gick självsäkert in i rummet där det dansades för fullt. Hon sneglade forskande runt och plötsligt tittade hon på mig, och jag kom på mig själv med att glo.
- Hej, ville du något eller?
Hennes röst registrerades i mig hjärna, och jag skakade snabbt på huvudet och gick osäkert in i långbordsrummet.
Jag, Milla, en av de mest självsäkra i den här delen av Sverige, tappade talförmågan!
|
|
|
|
