Framtiden inom synhåll [TWILIGHT-FF] |
Detta är alltså fortsättningen på min första FF av Twilight-serien.
Läs gärna och kommentera mer än gärna. RIS OCH ROS! :)
Klockan är åtta och jag stressar mig ut till Edward som väntar tålamodigt på mig utanför. Jag tar tag i en macka och pussar mamma hastigt på kinden som ropar `älskar dig och ha en bra dag`, efter mig.
Stoppar mackan i munnen och drar med mig jackan och väskan i ena handen för att kunna öppna och stänga ytterdörren med den andra så kliver jag ut i morgonkylan. Huttrandes så tar jag klumpigt på mig jackan och ser Edward skratta lågt åt det där han står och lutar sig mot sin bil.
Jag himlar med ögonen och han öppnar dörren för mig att kliva in. Innan jag har gått till bilen har jag pressat i halva mackan och tuggar frenetiskt för att få ner tuggan.
Ännu en gång hör jag Edwards skratt och han stänger dörren försiktigt efter mig.
Vid skolan kommer jag på att jag har engelska prov och jag svär till.
”Du kommer att klara det”, säger Edward och ler uppmuntrande.
”Säger du som kan fuska”, retas jag och pussar honom snabbt på kinden och kliver ut ur bilen innan han hinner öppna dörren åt mig.
Det hade blivit en tävling för mig, att komma ut och in i bilen utan att Edward skulle hinna öppna bildörren. Oftast så hann han, men vid skolan så kunde jag enkelt kliva ut ur bilen eftersom han inte kunde använda sin snabbhet vid alla elever. Han var så himla gentlemannaaktig av sig, det var inget dåligt, absolut inte. Men vi lever i tjugohundra talet här!
Jag ser Trevor vänta på samma gamla ställe där vi alltid väntar på varandra, skoldörrarna. Jag ler mot honom och han ler tillbaka. Edward står vid min sida och tillsammans går vi till dörrarna och Trevor ger mig en kram och vi går in i skolbyggnaden.
”Vi ses”, säger jag till Edward och Trevor när jag går till franskan och vi alla måste skiljas.
”Snart”, lovar han och smeker mig över kinden försiktigt med hans kalla hand.
Klockan ringer ut och jag suckar äntligen, för en gångs skull så hade läraren inte brytt sig om att fråga mig om glosorna, och det tror jag faktiskt var bra, för läs och häpna. Jag hade glömt att plugga till glosorna.
Jag antar att livet går väldigt smidigt just nu.
Jag möter upp Jenny utanför gympan och vi går in tillsammans för att byta om. Vi pratar om att äntligen så har Jenny vågat fråga ut Trevor och han har tackat ja. Hon är överlycklig och jag ger henne en uppmuntrande sidokram och Jennys ögon gnistrar.
”Gladare än gladast?” retas jag smått och knuffar henne lite i sidan.
”Oja, men du då, med Mr. Handsome.”
Jag skrattar. ”Han gör mig glad också. Gladare än vad jag trodde var möjligt.”
Åh, vad är det jag hör? Cec, pratar sanning utan att be om det! Framsteg! Jag gillar honom, han tar fram det bra ur dig!”
Jag skakar på huvudet men vi säger inget mer utan byter bara om till gympa kläderna och går ut i gympasalen.
Det tar en stund innan läraren kommer eftersom hon är alltid sen. Men när hon kommer får hon igång uppvärmningen snabbt, jag och Jenny springer plikttroget dom tre uppvärmningsvarven. Efter två varv så andas Jenny högt och ljudligt och det låter som om någon kväver henne. Jag drar med henne i min hand och hon ler mot mig tacksamt.
För att få Jenny att göra någonting så måste man antingen tvinga henne eller hjälpa. Hon tycker om att bli pressad att göra saker, för då gör hon dom faktiskt och låter dom inte bara ligga. Och hon kan också göra saker ifall hon får pengar för det. När hon måste städa sitt rum brukar hon få tio pund av sin mamma ifall hon gör det inom en timme. Det får fart på Jenny, då blir det en ren fem gradig tornado. Man får hålla sig undan.
”Orkar inte mer”, säger Jenny andfått efter två och halvt varv.
”Snart framme”, säger jag nästan utan problem.
Faktum är att jag aldrig har haft problem med idrott. Jag är ofta ute och springer i skogen med Ipoden i högsta volym.
”Idag ska ni spela fotboll”, säger läraren och Jenny suckar uppgivet.
”Inte fotboll!” väser hon uppgivet till mig och jag klappar henne på axeln.
”Uppmuntrande klapp på axeln”, säger jag och går iväg för att bli uppdelad.
Är det något jag är bra på inom någonting så är det fotboll. Jag må vara klumpig men i fotboll så funkar min klumpighet gode bra. Kullerbyttor här och där om man tappar balansen eller bra brytningar för att man inte hinner akta sig. Allt är tillåtet i fotboll! Om inte domaren ser det då.
Jag hamnar i rött lag och Jenny likaså. I mitt och Jennys byte kör vi backpar medan Sean och Fabian är forwards. Jag är defensiv och Jenny blir min offensiva. Vi tyckte det var bäst för då kunde jag ta upp en del av Jennys yta så att hon bara behövde skjuta sina långa insparkar.
Eftersom vi spelar inomhus så har vi ju inte inkast, så vi har insparkar från sidan och så kör vi med en tung boll som inte studsar så mycket. (Har ni spelat någon gång fotboll inomhus med vanlig fotboll? SJÄLVMORD! Bollen studsar hur som helst, livsfarligt. En gång på våran träning körde vi med vanlig boll och forwarden sköt bollen in i väggen så den studsa tillbaka på hennes näsa. BLOD! Inte vackert.)
Det vita laget fick börja och dom börjad passa mellan varandra, men Fabian bryter ett klumpigt pass och passar till Sean som gör en snurrfint medan jag springer upp och lämnar Jenny ensam där bak och jag är framför målet.
Sean passar någon meter framför mig och jag skjuter en tåfis mitt mot målet men deras målvakt hinner ut med ett ben. Jäkla handbollsmålvakt. Men Fabian tar returen och medan jag backar bak en bit för att komma in ännu en gång så fintar Fabian en tjej som aldrig har spelat fotboll i hela sitt liv och lägger enkelt in bollen vid sidan av målvakten.
Jag ger han en highfive och när jag vänder om för att springa tillbaka för att ta försvaret så känner jag att han smäller till mig på röven. Jag ger han en mördande blick men börjar le när han skrattar högt och det räcker med att jag ger honom fingret.
Det vita laget startar igen med bollen och dom börjar köra ego. Dom ända som är bra i deras byte får spela bollen och dom fintar enkelt bort Jenny medan jag har två mot en emot mig. Jag förstår att det är lönlöst men jag försöker ändå. Jag får till en fot på bollen mellan ett av deras pass men den glider inte tillräckligt mycket bort så bollen går ändå fram och han fintar bort målvakten.
Läraren blåser två gånger i sin pipa och det är byte.
”Det är bra, Cecilia”, säger Fabian och klappar mig på axeln leendes.
”Rör mig en gång till på röven, Fabian och du gräver din egen grav”, skojar jag med honom och han skakar bara på huvudet skrattandes.
”Det skulle jag allt vilja se”, bryter Jenny in och räcker mig vattenflaskan.
Jag höjer vattenflaskan som i en skål. ”Deal!”
Trevor och jag sitter vid piren och vi har en bästis dag. Framför allt ville jag egentligen tillbringa dagen med Edward men han var ute och jagade och det var någonting jag inte ville vara med på. Några saker kände jag att jag inte ville veta. Ju mindre jag visste om vissa saker, ju bättre. Fast en del saker ville jag meta mer om, som om Bella och Renesme. Dessutom skulle han komma hem idag eller imorgon.
Så vi satt där jag med huvudet på hans axel och han med en cigarett i hans mun.
”Rökning är inte bra”, kommenterar jag och suckar.
Vattnet behöver inte oroa sig för något utom om att torka ut. Som om det skulle hända.
”Ingenting är bra för dig, men det betyder inte att vi bara sitter och är”, svarar Trevor tillbaka och tar ett djupt halsbloss.
”Får jag ett bloss då”, säger jag och vet att han aldrig skulle låta mig röka.
Han förstår inte utmaningen.
”Aldrig, du ska inte få lungcancer”, svarar han lägger en arm om min rygg.
Överbeskyddande dåre.
”Jag har läst någonstans att passiv rökning är värre än vanlig.”
Han tittar snabbt på mig och cigaretten och innan tio sekunder hinner gå så har han kastat bort cigaretten i vattnet. Jag tittar frågandes på honom.
”Vi ska ju inte ge lilla dig cancer”, förklarar han och tar fram cigarett paketet ur sin ficka. ”Om jag någonsin ens försöker röka i din närvaro påminn mig bara om passiv rökning”, fortsätter han och visar paketet för mig. Sen kastar han ut det och nu tittar jag igen frågandes på honom.
”Kastar du ett paket med cigaretter i?”
”Nej, är du galen. Det var tomt, och jag tänkte kasta det i en soptunna med det här visar att jag gör en viktig poäng.”
Jag skakar på huvudet åt honom. ”En viktig poäng skulle vara att du sluta helt och hållet. Tjejer gillar inte att kyssa killar som smakar aska i munnen.”
”Men jag har ingen tjej att kyssa så”, säger han och tittar på en segelbåt som sakta glider in i hamnen och säkert stannar på sin båtplats.
”Jenny då?”
”Jenny är Jenny.” säger han och jag ber honom förklara. ”Hon är söt och snäll, men hon är bara Jenny. Det skulle vara som om jag skulle bli tillsammans med dig.”
Jag ryste till.
”Just precis”, säger han flinandes.
Min tunga agerar på sig själv och han tar sig dramatiskt för hjärtat. ”You wound me”, säger han.
”Om du inte slutar så kommer jag göra mycket mer än bara såra dig”, skämtar jag och nyper han på benet.
Vi ler mot varandra och sen tittar vi ut igen.
Vågorna skvalpar lätt upp mot pirens stenpelare och solen håller på att gå ner. Jag blundar och andas ett djupt andetag. När jag tittar upp så ser jag Trevor studera mitt ansikte.
”Vad?” frågar jag och börjar känna på mitt ansikte. ”Har jag något i ansiktet?”
”Nej…” säger Trevor och fortsätter titta på mig. ”Du ser riktigt lycklig ut bara. Du är så vacker.”
Jag slår honom skämtsamt på axeln och skrattar. ”Sluta.”
”Äsch då, du har ju alltid varit vacker men… jag menar… Titta på dig! Du ler på riktigt. Det var längesen du gjorde det med bara mig.”
Jag ville säga att det inte var sant. Men han skulle se lögnen i mina ögon. Jag brukar bara le på riktigt i mammas närvaro eller i Edwards, nästan aldrig i Trevors närhet och aldrig i Jenny eller Johans. Ärligt så visste jag inte varför. Självklart hade jag lett på riktigt i Trevors närhet, men det var riktigt längesen. Men nu gjorde han mig så lycklig genom att han brydde sig mer om vad jag tyckte om saker än vad han själv gjorde.
Jag satte mig upp ordentligt och tog Trevors hand i min och tittade dom rakt i ögonen.
”Du har den effekten på mig ofta och bara för att jag inte skrattar så betyder det inte att jag gillar att vara med dig, tro det eller ej du är och kommer alltid att vara min bästis”, säger jag ärligt och ler mjukt mot honom. ”Nog med sentimentala bekännelser, nu går vi och äter på Donken.”
”INTE DONKEN!” skriker Trevor efter mig när jag har rest mig upp och börjar springa iväg.
Inne på Sub som Trevor hade föredragit så mycket mer än Donken, vilket jag inte heller gillade att äta på så stötte vi ihop med Johan och Dennis. Vi satte oss med dom vid det runda bordet som var uti fönstret och på en gång så gick Trevor och beställde en kycklingsallad till mig och en toast till honom.
Johan skakade på huvudet när han såg Trevor gör detta och flinade åt mig och viskade: ”Control freak!”
Jag försökte hålla in skrattet och jag lyckades ganska bra. När Trevor kom tillbaka och satte sig ner sa Johan numret på lappen som Trevor hade tagit med sig, bakom sin hand och Trevor ställde sig upp och Johan försökte se oskyldig ut när Trevor kom tillbaka och gav Johan fingret och just som Trevor satte sig ner igen ropade dom upp vårat nummer så att han var tvungen att ställa sig upp igen.
Trevor svor till och jag fnittrade och Johan greppade tag om min stol för att inte falla ut ur den av skratt.
Dennis hade tittat på uppenbarligen road men hade varit på `cool` för att skratta åt det. Men nu verkade det som om Dennis skulle komma in i konversationen som Johan startade upp med mig.
Direkt blev jag irriterad på hans macho stil. Han lekte så himla tuff och jag såg att till och med Johan blev irriterad på honom. Antagligen så var han inte såhär när det bara var dom. Jag höjde på ögonbrynen mot Johan och han ryckte uppgivet på axlarna och suckade.
”Okej, Dennis, jag tror vi har hört nog mycket om hur bra du är i hockey när vi pratar om den senaste i-phone som nyss har kommit ut.”
Dennis fnyser och vände sig mot mig. ”Jag tror att Cec vill höra om mina hockey minnen, eller hur”, säger Dennis och försökte le något som han säkert trodde var charmerande men som egentligen var riktigt var skräckinjagande.
”Öh, stand back”, säger Trevor och gav Dennis ett aktande öga. ”Hon har kille.”
”Det gör inget”, säger Dennis och försöker greppa efter min hand men jag rycker bort den från bordet och gömmer båda händerna under bordet och backar ut stolen lite granna.
Jävla äckel! skriker det i huvudet.
”Men det kanske gör något för mig.”
Jag vänder mig snabbt om och ler tacksamt när jag ser Edward välkända siluett.
”Och kanske allra mest för Cec”, säger Edward och hans röst är inte i närheten av vänlig.
Johan och Trevor tittar argt på Dennis och jag ser hur Edward käke är spänd av ilska.
Faktum är att jag inte förstår varför han är så arg över bara lilla det. Klart att man inte blir glad men han ser ut som om han ville slita i stycken killen. Jag ryser till och på en gång tittar Edward på mig med bekymrad. Han hade antagligen hört vad jag hade tänkt. Och det oroade mig, för jag var verkligen inte rädd för honom och det var säkert det han trodde just nu.
Jag är inte rädd för dig, bara orolig för vad han tänkte som gjorde dig arg. Försökte jag förklara och det såg ut som om han köpte det, för tillfället.
”Du kanske ska sticka”, säger Trevor argt mot Dennis och han ser ut som om han ska säga emot men när han tittar på Edward och ser hans kroppsstans så verkar det gå in i huvudet att han verkligen borde sticka.
”Nej, vi sticker Trev”, säger jag och pussar både Trevor och Johan på kinden innan jag tar Edwards kalla hand i min och han leder oss ut.
Det är mörkt ute och jag kan se att Edward fortfarande är upprörd.
”Ett pund för dina tankar”, säger jag och ställer mig framför honom så att han måste stanna.
Han tittade nästan helt tomt på mig och hans ögon som hade varit kolsvarta när han hade farit var nu topasfärgade igen. Han verkade inte vilja berätta och jag förstod då att det inte var var något bra han hade tänkt.
”Snälla, berätta”, ber jag honom och lägger mina armar runt hans midja och vilar mitt huvud mot hans hårda bröst.
Efter ett tag känner jag hans händer på min rygg lätt tryckandes. ”Han tänkte… han ville göra saker… med dig… nervärderande saker…”, säger han efter ett tag och han blir tyst. Efter vad som känns som en evighet viskar han: ”Snälla, låt mig bara glömma bort det.”
Jag nickar mot hans bröst och vrider huvudet upp och pussar honom på hans hals.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Dimmalimm - 15 dec 08 - 15:41 | Du skrivar verkligen bra! Fotbollsdelen var kanske lite väl lång och detaljerad bara...
Men Bella och Edward skulle ju inte ens överleva den andres död, deras kärlek var oövervinnerlig, det var väl typ poängen med twilight-böckerna? | | NadaZero93 - 10 dec 08 - 16:14 | gillar verklikn fotbollen! ett plus i kanten från mig som fotbollstjej^^
jättebra! När kommer den ut i bokform? X) | | etsigav - 8 dec 08 - 23:06 | jättttttbra.
Man får liskom nästan samma känsla som när man läser riktiga twilight.
Jag älskar den här. | unlook - 8 dec 08 - 18:29- Betyg:  | | Maila nästa ?????? Älskar den! | | Swejk - 8 dec 08 - 16:53- Betyg: | | Kan inte bli dåligt!! Maila nästa? <33 | | Maadelen3 - 8 dec 08 - 16:00 | bra (;
maila , nästa del ? (a, :) | | cissilarsson_ - 8 dec 08 - 15:18 | Jättebra, jag älskar hur du skriver. Du skriver så himla verkligt så man kan tänka sig in i situationen!
Så himla bra! | | gbg_95 - 8 dec 08 - 11:23- Betyg: | | :O jäätteeebraaa!!!!! |
|
|
|
