Dröm pojken [Del 2] Kristall Klart... |
Hiss dörrarna slog upp med fart.
"Följ mig" sa den mystiska kvinnan och jag gick lydigt efter
henne. Det var ett kontor. Man som kvinna, alla i hela staden
tycktes jobba här. Det var utspridda kontors platser över hela rummet
och det enda som höll dem samman var solens strålar som lös upp allas
ansikten från dem stora panorama fönstrena.
"Nu går du bara rakt fram och sen till vänster" förklarade kvinnan
och lämnade sedan mig.
Jag gick på en lång korridor mellan arbetsplatserna.
Det fanns inga dörrar eller väggar emellan, det var bara som
små kontor, lite här och var.
Jag fortsatte gå försökandes att inte väcka så mycket uppmärksamhet.
En man som satt och pratade i en telefon, såg upp emot mig när jag gick förbi
men vände sig sedan igen och lutade sig tillbaka i den mjuka stolen.
Jag svängde vänster och skådade en jätte stor bokhylla.
Bokhyllan var prydd med dekorationer och detaljer, men det var inte faktumet
att bokhyllan var stor som gjorde mig stum, det var den gigantiska
diamanten i mitten av bokhyllan.
Diamanten hade bokstäverna S.O.R.G instämplade på sig.
"Sorg" tänkte jag högt för mig själv, "Varför sorg ?"
"Ååh ja, vem kommer inte ihåg den dagen.. ?"
jag vände mig snabbt om och där stog en man och beskådade diamanten
med ledsna ögon.
"Vilken dag ?" frågade jag.
"Det kan jag berätta senare, kom nu" sa han och började gå mot en dörr längst bort i rummet.
"Vart ska vi ?"
"Vart vi ska ? Tja, det får du väll veta snart" sa han och flinade.
Dörren var prydd med likadana dekorationer och detaljer som bokhyllan.
När han öppnade dörren hördes det ooljade skjutjärnet tydligt och dörren gav ifrån
sig ett gnisslande ljud.
När jag gick in i det lilla vita rummet med mycket få möbler, stängdes dörren bakom mig.
"Vad gör vi här inne?" sa jag lite halv rädd.
"Ta det lugnt, jag ska inte göra något." Sa mannen.
Han satte sig ned i en av stolarna, och då slog dörren upp igen.
Den här gången var det Charlotte som kom in.
"Hej Fredrik" sa hon glatt.
"Hej ?!" sa jag tillbaka.
"Om ni har minglat klart nu så har jag viktiga saker att berätta" sa mannen.
Både jag och charlotte satte oss ner i dem vita stolarna, och försökte se så
seriösa ut som möjligt.
"Det är angående era ansökningar" Sa mannen.
"Okej, vad har hänt?" Frågade Charlotte.
"Ni har kommit med, Gratulerar" Sa mannen och log.
Jag vände mig mot Charlotte som såg otroligt lycklig ut.
Men även fasst jag försökte, så kunde jag inte vara glad.
Det var någonting med den där diamanten ...
|
|
|
|
