HP - Historier skrivna av Marodörer, om Marodörer. |
Den här historien (historierna?) är tillägnad alla ni som kommenterar mina verk nu när jag är på väg upp ur skrivtorkans djupa brunn, tack för erat stöd
Inlämnings uppgift till professor Binns, en scen som kunde ha utspelat sig under trollkarlshistorien.
Mannen som klev in genom den stora ytterdörren var lång och gänglig och bar sitt becksvarta hår i en prydlig liten tofs i nacken. Ansiktsdragen var vackra och hyn ovanligt blek medan de gråa ögonen tycktes glimma av ett mystiskt sken.
”Sir, ni är väntad”, pep en kort och lite knubbig man och bugade sig respektfullt medan djup aktning och vördnad dansade runt i betjäntens blåa, vattniga ögon när han betraktade nykomlingens vackra ansikte.
Mannen nickade artigt som hälsning och följde sedan den korte mannen genom det stora och praktfulla huset. Manteln som han bar fladdrade kring hans stövelklädda fötter och stegen tycktes eka i de tomma korridorerna som endast smyckades av gamla målningar och rustningar.
”Här inne sir”, stammade den runde betjänten och bugade sig ännu en gång så djupt att hans spetsiga lilla näsa nästan snuddade det mattklädda golvet.
Mannen tog ingen notis om honom utan steg in i rummet. Bakom ett stort, mahognyfärgat skrivbord stod en brunhårig man med händerna knäppta bakom sin rygg medan han såg ut genom ett stort fönster mot den stora halvmånen som spred sitt spöklika sken över de annars mörklagda nejderna.
”Sir Remus?” Den svarthårige mannens röst var hes och herren som stod vid fönstret genomfors nästan obemärkt av en rysning innan han vände sig om med ett litet leende lekandes på de ljusa läppar då han kände igen den gamle kamratens röst.
”Ah, Sirius jag är glad att ni kunde komma på sådant kort varsel, sir James och fröken Lily är på väg”, sade den brunhåriga mannen vid namn Remus och gjorde en svepande gest mot en av de blodröda fåtöljerna som stod placerade framför den öppna eldstaden, ”slå dig ner min gamle vän, din resa har varit lång”.
Sir Sirius tackade och sjönk ned bland de mjuka kuddarna och betraktade sin gamle vän med en svårtolkad min.
”Du ser sliten ut, Remus”, sade han och oron präglade nu hans vackra anletsdrag, ”vad är orsaken till din kallelse?”.
Ett mörker tycktes hopa sig i den brunhårige mannens annars ljusa blick och han skakade dystert på huvudet innan även han slog sig ned framför brasans muntra sprakande.
”Det är mörka tider Sirius, mörka tider”, han skakade dystert på huvudet och stirrade in i den stora eldstaden, ”men vad min kallelse angår kan jag dessvärre inte ge till känna fören vi alla är samlade”.
Sirius nickade förstående och en lång väntan följde medan de två gamla vännerna satt med blicken fäst vid de dansande lågorna.
Men plötsligt knackade det på dörren och Sir Remus och Sirius for genast upp från sina platser då de två väntade gästerna steg in i rummet.
”Remus, Sirius, mina gamla vänner”, den långe mannen som bar ett par blänkande, runda glasögon log brett och omfamnade var och en av vännerna, ”får jag lov att pressentera Fru Lily Potter”.
Inte förens nu vände de uppmärksamheten mot den bleka kvinnan vars hår gick i samma nyans som eldens flammor och som nu log varmt mot dem och neg djupt med blicken i marken.
”Vi valde ett bröllop i tystnad, tiderna är för mörka för att man ska kunna visa öppet vad som pågår”, sade hon med en röst som lät likt ljuvaste änglasång och en svag rodnad kröp upp för hennes bleka hals.
”Jag får lov att gratulera!” Utbrast Sirius och log brett mot sin svarthårige vän och dunkade denne broderligt i ryggen.
”Ja, i tidender likt dessa behöver vi alla höra lite goda nyheter då och då”, sade Remus med ett varmt leende och bugade sig sedan djupt, ”om ni nu skulle vilja vara så goda och följa mig till ett mer avskilt rum så att vi kunde tala ostört, här har även väggar öron”.
Han gav den stängda dörren en menande blick och vännerna såg skuggan av den lille betjänten som stod och lurpassade vid dörren.
”Det låter som ett ypperligt förslag min gamle vän”, sade James med en myndig min och så gick de in genom en mörk dörr som knappt skymtades i skuggan av en stor bokhylla.
”Varsågoda och slå er ned”, sade Remus och drog artigt ut stolen åt fröken Lily, som med ett tacksamt leende samlade kjolarna och satte sig ned med en min värdig en ängel.
”Nå, kan du nu förtälja oss den brådskande nyheten?” Frågade Sirius nyfiket medan han strök sig fundersamt om den breda hakan.
”Ja, nu är tiden inne”, sade Remus och satte sig vid kortänden av bordet där de alla kunde se honom. De fladdrande facklorna runt om i rummet lyste upp hans slitna ansikte och ärren som vanställde hans annars stiliga ansiktsdrag tycktes djupare och hemskare än i vanligt dagsljus.
”Vi vet alla att den onde Lorden har rest sig i mörkret och medan vi talar växer hans styrkor sig allt större”, hans röst var sträv, som om han inte hade talat så mycket på en lång tid, ”han har spioner utplacerade över allt och jag misstänker att han lyckats fånga vår trogne vän Peter i sitt lömska nät, därför valde jag ett rum i avskildhet, jag har under flera veckor sett hur hatet och avskyn börjat växa i hans vattniga ögon och jag vill varna er”.
Vännerna gav rummet en orolig blick, som om de väntade sig att fienden skulle attackera när som helst men sir Remus skakade på huvudet.
”Ni kan andas ut mina vänner, vad jag är har under en lång tid hållit mig och mina nära säker, ingen vill hamna i bråk med en fullvuxen varulv”, ett drag av det vargliknande monstret inom honom drog över hans anlete men han skakade på sig som om han ville jaga undan en olustig känsla, ”och vi får hoppas att de inte får reda på att den här varulven är vänligt sinnad”.
Vännerna såg på honom med ömsinta blickar, de förstod hur hemskt det var för honom att dag ut och dag in brottas med den blodtörstiga delen av honom, en sak de skulle ge allt de kunde för att låta honom slippa.
”Men åter till det väsentliga, Hertig Dumbledore har bett mig samla mina trognaste vänner, de som skulle vara villiga att kämpa i kampen om friheten och därför har jag nu kallat er”, han såg på dem med en beslutsam blick, ”vi har chansen att för alltid förgöra ondskan, men jag tänker inte tvinga er att deltaga i denna blodiga strid, utan jag ber er, följ mig och kämpa för vad som är rätt”, blicken han gav dem var nu bedjande, han ville inte tvinga dem till någonting hemskt, men de visste att deras hjälp var i nöden tvungen.
”Jag följer dig Remus, inte ett år till vill jag leva under denna ständigt tilltagande skugga”, sade Sirius och sträckte på sig, de gråa ögonen glittrade av iver att få visa vad han kunde uträtta och han log ett leende fullt av auktoritet.
Lily och James såg på varandra, båda två med lågande blick, det tycktes som om en tyst maktkamp pågick mellan dem och varken Sirius eller Remus ville ingripa.
”Det tycks som om min ljuvliga fru inte vill stanna i hemmets lugna vrå och vänta, hon vill vara i stridens mitt och kämpa”, sade sir James med en djup suck, han visste att hennes val var orubbligt men han kunde inte låta bli att känna det som om hon hade det bättre i väntan på att det annalkande striden skulle dö ut istället för att kämpa med endast sin trollstav som vapen.
”Min underbara make vill helst inte att jag strider, men även om jag är av kvinnligt kön så känner jag samma hat som ni gentemot ondskans avskum”, Lilys blick glimmade av intensitet och hennes ansikte var hårt likt marmor, ”jag vill vara med och skydda vad jag håller kärt”.
De fyra vännerna såg på varandra, alla bar de samma beslutsamma min och efter en stund nickade Remus och reste sig.
Ur fickan till sin mörkgröna rock drog han fram ett gulaktigt pergament och gav det till Sirius.
”Skriv ned era namn på den här så sänder jag den sedan med min trogne uggla Wonder till hertig Dumbledore, han bör få veta att hjälpen är på väg”, sade han och log svagt, väl medveten om att stridens timma snart var i antågande.
Vännerna gjorde som han sade och snart flög en mörkgrå slaguggla genom den månbelysta natten mot norr där hertigen bodde i ett stort slott.
Gryningen nalkades och stridens dag anlände med solens skinande strålar, det första kriget inom trollkarlarnas historia var på väg att ta sin början och vännerna var nu redo.
Efter en hård kamp som varade i ungefär två månvarv tillintetgjordes ondskan för eviga tider och de fyra vännerna kunde lugnt återvända till sina hem, oskadda.
En ny tid grydde och häxor och trollkarlar levde nu i harmoni med varandra jämte Mugglarnas fridfulla värld och lyckan blomstrade, ingenting kunde skada dem längre – tillsammans var de starka.
Berättelse skapad av; Remus John Lupin, Gryffindor.
Ps. Förlåt Peter för att jag gjorde dig till den mörke förrädaren, men jag tyckte att din tystlåtne karaktär passade in i rollen, du får ge igen för det någon gång, jag lovar.
Inlämnings uppgift till professor Binns spöke, en mycket trovärdig historia ur trollkarlsperspektiv.
Nätterna blev långsamt allt mörkare, ett mörker som var så mörkt att ingen vågade vistas för länge i det i rädsla av att de blivit blinda.
Tiderna var oroliga, svartalfer stal guld och silver från redan fattiga människor och smälte det för att kunna skapa kronjuveler, svärd och dylikt som de sedan kunde sälja dyrt till lite rikare folk, allt för att tjäna pengar.
En natt anlände en grupp fientliga svartalver till ett slitet radhus där de visste att det bodde en fattig liten familj som kämpade hårt för att behålla sina sista knutingar, familjen levde på grillade råttor och ätbara rötter och det de fasade mest av allt var att nattens tjuvar, som alferna kallades på den tiden, skulle komma och stjäla det sista de hade kvar.
Men precis när en extra lortig och illaluktande alf lade sin kloförsedda hand på dörrvredet hördes det ett blodisande illtjut och från taket hoppade en maskerad man vigt ned och lutade sig mot den stängda dörren med armarna i kors över bröstet.
”Flytta dig ur vägen, fåntratt”, väste den skräckinjagande alfen och ett otäckt morrande steg från hans lortiga hals, men den maskerade hjälten log bara och skakade på huvudet.
”Jag är ledsen Gorgoth, men jag kan inte låta ditt tyranni fortsätta”, mannen sträckte på sig och flinade brett, ”jag är The Black Man, ingen kan vinna över mig och min trollstav”.
Alferna backade genast då den extremt snygge hjälten drog sin trollstav, han visste att de var avundsjuka på trollkarlarnas sätt att hantera sin magi och även att just den här gruppen var ännu mer avundsjuka på hjältens underbara utseende.
”Okej, ta det lite lugnt nu va, vi ville inget illa”, stammade Gorgoth, alfernas ledare och backade ännu några steg med blicken sänkt.
Hjälten log och skakade flinandes på huvudet, alltid samma visa, men så blev han åter allvarlig.
”Dra er tillbaka till var ni nu kom ifrån och sluta genast upp med era smutsiga affärer, och du Gorgoth”, sade The Black Man och höjde på ena ögon brynet, ”ta ett bad”.
Alferna bugade sig djupt flera gånger innan de vände på klacken och rusade där ifrån med ett illtjut.
Dörren till det lilla radhuset öppnades och den fattiga familjen klev tacksamma ut på gatan.
”Åh, The Black Man, du är min hjälte”, utropade en mycket fager flicka som gick i slitna kläder och slängde sig om hans hals.
Hjälten log charmigt och höjde på båda ögonbrynen.
”Det är vad jag är skapt till”, sade han med ett blixtrande leende och flickan log dumt innan hon svimmade i hans starka famn, hjälten vände sig om mot resten av familjen som sjunkit ned på knä av vördnad för honom.
”Res er fattiga familj”, sa han och familjen gjorde som de blev tillsagda, ”ni ska inte längre våndas, ondskan är övervunnen och ni kan lugnt gå tillbaka till att knapra på era stekta råttor, ingenting kan skada er nu”.
Den gamle mannen som stod tungt lutad mot sin minst lika gamla stav bugade djupt, ”vi är dig evigt tacksam, du maskerade hjälte”.
”Det finns ingenting att tacka, jag gjorde bara min plikt”, sade The Black Man och log ännu en gång, vart efter han försiktigt lade ned den fortfarande medvetslösa flickan på marken och slängde en blänkande galleon till mannen som med en förvånad min tog emot den, ”men nu måste jag fortsätta min svåra kamp mot ondskans tjänare, men var vid gott mod, vi kanske ses någon mer gång”.
Och så hoppade den maskerade mannen upp på en splitterny kvastkäpp och susade ut i mörkret, väl medveten om den tacksamma blicken som den gamle mannen skänkte honom – för trotts allt hade han ju just räddad dem från ett fasansfullt öde.
Historia skriven av Sirius Black, Gryffindor
- Och Remus, jag har inte alls läst för mycket mugglarserier, du är bara avundsjuk för att jag kommer få högre betyg än dig på den här.
Inlämnings uppgift till Binns, en historia som utspelade sig för länge sedan i södra England.
Solen började sjunka bortom det mörka havet och längs med en lång sandstrand kom ett förälskat par gåendes, hand i hand.
Flickans eldröda hår fladdrade i den varma sommar brisen och hennes smaragdfärgade ögon glittrade av värme och innerlig kärlek då hon såg på den stilige mannen som gick bredvid henne.
”Åh James, att jag inte förstått att vi hör ihop lite tidigare”, sade hon och hennes röst fick hans hjärta att hoppa över ett par slag. Han vände sig om mot henne och log brett.
”Men Lily hjärtat, klandra inte dig själv, innerst inne har du alltid vetat det”, sade han, de bruna ögonen bakom glasögonen gnistrade och Lily suckade djupt och gav honom en trånande blick.
Deras läppar sökte sig till varandra men James hann endast känna hennes varma andedräkt fläkta mot hans ansikte då ett ilsket tjut fick dem att dra sig ifrån varandra.
Ur den gröna skogen som kantade den vackra stranden sprang det ut en extremt hemsk varelse, det flottiga håret stod åt alla håll och kanter medan de svarta ögonen lös av avsky och hat.
”James!” Lilys skrik var fyllt av ren skräck och hon begravde krampaktigt sina naglar i hans muskulösa överarm. Men han lät sig inte drabbas av panik utan drog sin trollstav och ställde sig i attack läge, den fula besten stannade ett par meter ifrån dem och näsborrarna fladdrade av vansinne.
”Det behöver inte bli så hemskt, Snape”, morrade James och gav den smale mannen en ilsken blick, ”om du går här ifrån och lovar att låta sköna Lily vara ifred så kommer jag inte göra dig någonting”.
Men den flottige pojken darrade av raseri och skakade vilt på huvudet, ”Lily är min”, gastade han och James hörde hur Lily kved till bakom honom, fylld av skräck gentemot den galna mannen.
”Då har du alltså valt, synd, för jag gillar inte att bruka våld mot någon”, sade James och skakade dystert på huvudet innan han höjde trollstaven och skulle just till att ropa en förhäxning då han kände hur staven rycktes ur hans grepp och den svarthårige mannen kom springandes i en onaturlig hastighet med ett galet flin lekandes på de spruckna läpparna.
Lily skrek och backade undan då Snape for över honom och började klösa och riva hans skinn. James gav sin älskade en sista, trånande blick och vände sig sedan om mot det ohyggliga monstret med en beslutsam min.
Brottningsmatchen pågick en lång stund och båda parter åkte på hemska smällar, men striden tycktes nära ett slut då James tryckte ned Snape på marken.
Men den galne mannens reflexer var för snabba, han lyckades på något vis få tag på en kniv som han burit i ena stöveln och stötte den hårt i den unge mannens bröst.
Blodet färgade långsamt James vita skjorta men han tog ett krampaktigt grepp om den silvriga dolken och drog flämtandes ut den ur in kropp och begravde den sedan i Snapes hjärta och han dog omedelbart.
Blänkande tårar rann ned för Lilys fagra kinder då hon rusade fram till sin älskade som med plågade flämtningar rullade av den livlösa kroppen och ned i den varma sanden.
”Åh James, dö inte”, viskade hon och hennes vackra ansikte var präglat av en djup oro, ”du får inte lämna mig”.
James log svagt och lade en darrande hand på hennes kind, torkade bort tårarna som rann längst med dem och drog henne sedan intill sig för en djup och innerlig kyss.
”Jag lämnar dig aldrig, jag kommer alltid att finnas i ditt hjärta”, viskade han med ett varmt leende, tomheten började sprida sig i hans blick och Lily begravde sitt gråtande ansikte i sina darrande händer då hennes älskade sakta tynade bort.
”Jag kommer aldrig att glömma dig, James Potter”, viskade hon och slängde sig gråtandes över hans nu iskalla kropp. Han hade dött för sin enda, sanna kärlek.
Historia skriven av James Potter, Gryffindor
- Jag vet att du bad mig att skriva om någonting historiskt, och tyvärr har det alltid funnits sådana som Snape och det kommer nog alltid att finnas, men vi kan inte göra någonting åt det.
Till professor Binns, en historisk historia om den tidens hjältar och deras hjältedåd.
Tiden var präglad av ett isande mörker och rädslan för den onda makten växte i människornas sinnen, men så kom de till staden.
Det var fyra starka och stolta män som inte var rädda för någonting och deras självsäkerhet fick modet att växa i folkets hjärtan.
Den ena av dem var så smart att ingen kunde slå honom i tänkande och visdom, den andra såg så bra ut att endast hans skönhet behövdes för att sprida lugn till den mest oroliga och rädda människan, den tredje mannen var så stark och snabb så att ingen kunde vinna över honom på kvasten och så till den siste mannen, han var stor och muskulös, gruppens ledare som alla såg upp till och lyssnade på, ingen sade någonting taskigt till honom utan att de åkte på stryk.
Men i alla fall, åter till den lilla staden där ondskan regerade.
Den onde mannen Malfang hörde talas om dessa historiska hjältar och blev orolig, han var själv smart, snygg och snabb men han hade en tendens till att alltid råka säga någonting dräpande till var och en av personerna som han mötte.
Alla stadens nykomlingar var tvingade att komma upp till honom så att han kunde fylla deras hjärtan med skräck, det var det lag på.
Så Malfang oroade sig inte något värst över de tre första männen, dem kunde han bräcka men det var den fjärde, den ökända Peter den enorme, som han var rädd för.
Om han i hans närvaro sade någonting dumt så skulle han bli bruten på mitten som en träflisa.
Men som tidigare sagt så var det lag på att alla nykomlingar skulle komma på besök vid hans slott Jiwarion och snart klev de fyra männen in genom hans dörr, men nu hade Malfang fått en idé så han bad dem att komma in en och en i rummet så att han kunde få dem att bryta ihop utan att någon annan kunde ingripa. Och Peter den enorme skulle allt få komma in sist av dem alla, när han inte kunde få hjälp av sina kompisar.
Först klev den smarte Remus Lupin in och Malfang log brett mot honom.
”Var hälsad, Lupin”, sade han och bugade, så som seden krävde, och Remus bugade han med.
”Jag skulle vilja utmana dig på ett parti trollkarlsschack”, sade herren och de två männen satte sig ned vid ett bord där schacket stod uppställt.
Efter endast en kvart stod den smarte Remus i schack matt och Malfang log roat då han bröt ihop i en gråtande hög, väl medveten om att han hade mött sin överman.
Sedan var det den snygge Sirius Black som klev in genom dörren, han gav sin orörliga kompis en oroad blick men bugade sedan mot Malfang som häpnades av hans skönhet.
Men det här testet skulle vara enkelt, så han klev fram till en stor helväggsspegel som omgavs av ett ljusgult skimmer.
”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i rummet är”, messade han och spegeln tycktes vakna till liv.
”Herre Malfang vackrast i rummet är”, svarade spegelns metalliknande röst och det räckte för att bräcka den snygge Sirius självförtroende och även han sjönk ned i en gråtande hög på marken.
Nu klev den starke James Potter in genom dörren och han ägnade inte sina kompisar mer än en flyktig blick innan han bugade djupt med blicken fäst vid marken.
”Jag har ett test åt dig, försök lyft den här 60 kilos vikten enbart genom tanken”, sade Malfang och flinade då han såg James chockerade min.
”Inte använda musklerna?” James skakade på huvudet och såg uppgiven ut, ”tyvärr så måste jag se mig besegrad redan nu”.
Malfang skrattade, ett skratt fyllt av illvilja och viftade undan James som gick bort till sina vänner och satte sig ned på golvet och stirrade med en tom blick in i stenväggen.
Men så, till sist, klev Peter den enorme in genom dörren och flinet i Malfangs ansikte dog ut när han såg hur lång denne var och musklerna som spelade.
”Du kan inte skrämma mig, din dumme pellejöns”, fräste han och slog sig sedan förfärat för munnen, han hade förolämpat sin gäst och såg nu hur denne växte av ilska.
”Skäms, du ondskefulla best!” Vrålade Peter och Malfang krympte ihop i en liten hög på marken och darrade av skräck, ”du ska inte längre få sprida ondska över denna stad”.
Malfang nickade lydigt och plötsligt släppte hans makt över sina undersåtar och de tre vännerna reste sig upp, fortfarande rödgråtna men vid gott mod.
”Tack Peter, ännu en gång har du räddat oss”, sade de tre vännerna unisont och bugade djupt medan Peter sken av stolthet, ännu en gång hade han visat dem sin storhet.
Av Peter Pettigrew, Gryffindor
- Ibland måste man ju vända på det självklara för att se saker och ting på ett annat sätt, eller?
Betyg och kommentarer:
Remus Lupin: Ö – Du höll dig bra till dåtidens oroligheter.
Sirius Black: A – Du framhävde, på ditt lilla sätt, trollkarlarnas syn på svartalferna på den tiden
James Potter: D – Ingen historiskt bindande berättelse, tyvärr
Peter Pettigrew: D – Vad har din text med dåtida händelser att göra?
/Professor B.
Okej, jag måste erkänna att den här saken blev lite wierd, men jag har ju redan varnat er för mina impulsiva texter ;P
Jag måste även erkänna att Hanna (Lannah/Xoonie) vann våran lilla tävling om den som skrev snabbast, GRATTIS TILL DIG!
Men nu skulle jag gärna vilja ha lite roliga och uppiggande kommentarer, vad var bra, vad var dåligt?
/Kramar eran Remi
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Maadelen3 - 2 mar 09 - 10:35 | hahahaha, okej, tredje gången jag kommenterar, men jg måste bara säga att jag älskar sirius berättelse xddd hahahah! så underbart! xd
sen MÅSTE jag tillägga att jag läst 212 av dina 255 verk, och det är bara dina typ, dikter (de gamla) och novellerna du skriver tsm med andra folk jag inte läst hahah! ;)
seriöst, hahaha, jag älskar den här novellen xdd
menmen, ah, nu ska jag byta kläder (hehehe), så KRAM! :D <33 | | Maadelen3 - 12 jan 09 - 16:20 | alltså, jag var bara tvungen läsa denna igen eftersom jag visste att den skulle pigga upp mig! ;D
haha, alltså, har jag någonsin nämnt hur underbar denna är? x) ahahaha! :)
seriöst, sirius och peters del, shit vad man garvar! x) och sen så james, ååååh gud vad söööt han var <3<3<3 han dog för sin sanna och enda kärlek, nauw! ;D remus text var remis, men det var ju självaste remigull som skrev den okså så hah, nejmen, den var med perfekt ;D
alltså herregud, vad ska jag skriva? x)
betyget är SJÄLVKLART ett U, eller, ett ÖUA-VERK (över förväntan utomordentligt acceptabelt - verk) :) hiihi, jag borde skapa egna betyg, uhm, ja, det ska jag göra, någongång snart ;D
men nej, nu ska jag vänta på att mamma kommer hem så jag får beställa skins (hoppas jag) och se lite avatar, men du skriver fortfarande bäst och är bäst! ;D
pusssspusss systrami ! :) / Madde/Maudi/Reggie :) <33333 | | brokengirl - 25 dec 08 - 14:21 | Här kommer då min kommentar på de andra som jag innan inte orkade läsa (sorry för den långa väntetiden xD)
Men tjaa, det finns inte så mycket annat att säga förutom att jag älskar den <33
Haha, gud vad jag garva när jag läste Sirres del x') | | TokioHotel4ever - 9 dec 08 - 19:35 | hahahhahahahah ! x'dddddd
alltså hur lyckas du kvinna ?! ;oooooo
med idén, hur du får ihop det, ALLT !?
du är ju så otroligt fantastisk ! jag vill bara dö på det, för det är så bra och jag vet att jag aldrig kommer bli lika bra som du !
SUPERDUPERMEGAOTROLIGT !
älskar marodörerna så förbannat mycket, och du gör dom ännu mer levande ! <3 | | _ricki_ - 9 dec 08 - 19:28 | | Glömde säga att du skriver riktigt bra så nu får du en kommentar till för jag är lat (A) | | _ricki_ - 9 dec 08 - 19:26 | | okej, jag tror aldrig jag har skrattat mig igenom en hel novell tidigare... Klockrent! :D | | Lauren - 9 dec 08 - 17:31 | | hahahahahahahahahahahahahahahahaha!!!!!! Den här ägde sönder allt och alla! | brokengirl - 8 dec 08 - 21:10- Betyg:  | Jag orkade bara läsa den första, men jag LOVAR att jag ska läsa och kommentera de andra också :D
Men tyckte att den jag läste var jättebra :D
Du får ett U för den! (Utomordentligt, men jag tror att du fatta ;P)
Ska läsa dom andra också när jag har ork, nu så går ögonen i kors x)
//Emelie | | Adhara - 8 dec 08 - 09:25- Betyg: | Jag satt och asgarva när det var Sirius lilla del!
Allting var så himla bra! Och jag antog att det var så Peter ville det skulle vara för honom. Att dom tittade upp på honom och inte ner.
Synd om Peter lilla, MEN JAG HATAR DIG ÄNDÅ!
Men hur bra som helst! Keep the good work up!
/Adhara | | Mp3 - 7 dec 08 - 22:16 | HAHAHA xD jag vet inte om jag ska skratta eller vad jag ska göra. JAg menar, denna var så otrolgit klockrent och det är bara du som skulle kunna komma på att skriva en sådan här sak och till en början undrade jag vafan det här var för något och sedan, kom min hjärna och fyllde på med det som kallas ironi och jag satt och flinade, för så klockrent och ja, det syns verkligen att du kan variera ditt skrivande och att du har talang hur du än skriver. MYCKET BRA!
Betyg: U - en mycket roaande historia som hela tiden fick mig att dra på läpparna ;D
/TK, <3 | | LannaH - 7 dec 08 - 21:45- Betyg: | HAHA! Jag vann! Den ni :P XD Nej, jag bara skämtar :) *glädjerop*
Nu ska jag berätta om hur fantastiskt det var när jag läste dem här läxorna XD :P Nej men allvarligt: <3
Det finns massor av ord! (istället för: det finns inga ord) Men asså, jag typ, skrattade jätte mycket. Jag ÄLSKADE ”The Black Man”, anar du hur jävla mycket jag skrattade där!? XD ” - Och Remus, jag har inte alls läst för mycket mugglarserier, du är bara avundsjuk för att jag kommer få högre betyg än dig på den här.” Det var skratt rakt igenom XD Men seriöst, på den, hade han inte kunnat åka iväg på en flygande motorcykel istället? 8D *pekar menande på ”mugglare”*
Jaah.. James – HAHA XD Jag förväntade mej faktiskt en LilyochJames saga där :P och jag trodde faktiskt att Snape skulle vara något monster, och James skulle förvandla sig till en jättegulligkronhjort ;D Men men :P Peters saga – haha, ha, HA! XD den var bara… lite, komisk xD Men trots att det var ur Peters synvinkel, så blev det perfekt! (hör och häpna :O)
Och Reymutt’s, söt :) den var liksom, gullig. Först blev jag super förvirrad av alla ”Sir” och ”hertig”, men sedan fattade jag XD fast jag är lite tjurig på dej, det kom typ inte med NÅGRA skämt :O För liksom, i Remus så hade Jamie kunnat säga ’Jag är hungrig’, medan dem samtalade om ett krig XD (det hade varit en syn det :P)
Öh, ja, nu vill du nog inte läsa mera svammel från mej XD
Jag står fortfarande här vid målet och hejar, tänk dej, du kommer få dricka när du kommer i mål! :D (och du kommer få jätte mycket beröm när du lägger ut en ny del ^^)
Ä L S K A R ! <3
Tack o hej, jag gillar dej!
Hanna | | Chillaah - 7 dec 08 - 21:39 | åååååååh herregud jenny !
DU ÄGER !
denna var så jävla grym att jag knappt vet vad jag ska säga xD
vilken otroligt bra idé !
HAHAHAHAHA älska SIRIUS !xDDDDDDDD och jamie, naaaaaauw :') sen remus, vilket fint språk, hade aldrig jag klarat av , och peter, hmpf förädare ingen kommentar (FAST DU GJORDE DET PERFEKT)
RIKTIGT SUPER MEGA BRA !!!!<33333
kraam !:* | | Maadelen3 - 7 dec 08 - 21:31- Betyg: | HAHAHAHAHAHAHHAHAHHAHAHAH X)!
Jenny !
denna var PÅ SERIÖST den BÄSTA jag NÅGONSIN läst x'D den bästa du skrivit, tror jag bestämt också! x'D
HAHAHAHA! Först på Sirres höll jag på att dö, ba; The Black man x'D
och sen på Peters GRUPPENS LEDARE ALLA SÅG UPP PÅ OCH LYSSNADE PÅ HAHAHAHHAHAHHAHAHAHHA XD
OMG!
Det var så sjukt bra alltihopa! XD
och de här svarta texterna på själva uppsatsen därnere, hahahah x'D typ det sirre skrev, omg jag dör!
hahaha!
så himla underbart! XD
men du MÅSTE skriva mer, remigull! =D
så sjukt bäst, iaf! XD
HAHAHAHH! =D <3<3<3 |
|
|
|
