Varma decemberkvällar (Oneshot) |
Den är typ.. sann. Jag är hon.
De går på samma skola, de är lika gamla också. Fast det är nog ingen som ens skulle nämna dem ens i samma mening. De lever i olika världar, sitter i olika korridorer under rasterna och umgås med olika människor. Han är speciell, han lyssnar på hårdrock och går alltid runt med luva på huvudet. Det är lite synd, tycker hon, hans hår ser så mjukt ut. Han är ingen sådan som skulle kallas snygg, okej kanske. Men det är ju för att folk är rädda för allt som inte håller sig till normen. Hans röst ger henne alltid ilningar genom kroppen.
Men hon är inte speciell. Som vilken femtonåring som helst, med lite för blonderat hår. Visserligen lyssnar hon också på hårdrock, men det räknas ju inte när det inte syns på henne. Och att hon inte släpper in någon tillräckligt nära inpå för att de ska få veta, det är ju ingen som tänker på. Skulle hon vilja prata så kan hon ju bara göra det, hon har ju med sig den slitna mobilen överallt och då kan hon ju ringa om det skulle behövas. Hon lyssnar ju alltid när de har ont. Fast det är ju inte så lätt. Det är därför de aldrig kommer få reda på att hon går sönder om kvällarna och att mobilen är sliten för att hon slängt in den i väggen för varje bortglömt telefonsamtal. Så hon är inte så speciell.
Och hon ser honom alltid. Hjärtat dunkar tredubbla slag och hon kan inte slita blicken. Fast det märker ju inte han, han är för upptagen med att prata med sin kompis. Hennes kompisar kanske skämtar lite om det ibland, för hon var ju lite för klängig när hon hade druckit den där gången. Hon skyller på whiskey och vodka, och i huvudet skyller hon på sin feghet. Han är extraordinär, så hon är inget för honom ändå. Och han märker ändå inte hur hon skakar av hans närvaro i samma rum.
Men ibland lyfter han blicken, ibland möts deras blickar för några sekunder och ibland kan de till och med förmå sig att le. Inte synligt, inte så att alla andra märker. Men diskret, bara drar lite i mungiporna. Lite sådär. Ibland stannar hennes kompis för att prata lite med dom där, som sitter i hörnet och lyssnar på musik, bara för att hon vill känna alla. Oftast står hon bredvid, tittar på honom. Fast om han märker så tittar hon bort. Han skulle inte vilja ha någon som henne ändå.
Hon ska på konsert, hon och hennes person. Precis som de sa i en tv-serie en gång, behöver alla människor en person. Sin person. Hon har också en, en som inte har lovat att stanna och som förmodligen försvinner till slut hon också, men hon har i alla fall en. Det är kallt ute, så kallt som det förväntas vara en decemberkväll när man har sommarjacka och tygskor på sig. Och han är också där, lite längre bak i kön. Hon vinkar, ler lite bredare än vanligt. Det blir lätt så när det bara är några timmar tills man får vara lycklig för ett tag. Sen tänker hon inte så mycket på det, hon är för upptagen med att frysa och vänta. Hon bara tittar bakåt emellanåt, letar efter den gråa huvan. Han finns där hela tiden, när hon vänder sig om i kön eller tittar åt höger under konserten. Och hon tittar, hela tiden tittar hon. Kanske inte just när bandet spelar, men annars tittar hon.
När hon går på spårvagnen hem sitter han där, de sätter sig bredvid han och hans kompisar. De pratar om konserten, det är det enda som existerar i deras huvuden just då. Fast hon pratar inte så mycket. Hon pratar aldrig så mycket. Han pratar med henne, frågar och berättar. Han spelar trummor, och någon hade slagit till honom under konserten. Hon berättar inte så mycket. Svarar på frågor gör hon, och skrattar när han säger något roligt. Han är ganska bra på att få henne att skratta. Efter en stund tystnar hon, han pratar med de andra och hon tänker på konserten. Fast han tittar på henne ibland, ler mot henne innan han fortsätter att prata. Sen ska hon av, en hållplats innan honom. De säger hejdå och så går hon ut i den vinterkalla natten. Men hon fryser inte. Han ser på henne genom fönstret, och så ler de mot varandra en sista gång innan spårvagnen åker vidare. Och hon fryser inte trots att jackan ligget i väskan, för han gör henne varm i hela kroppen.
Fast det får han inte veta, för hon är ingen speciell.
Fast i någon annans ögon är inte han det heller.
Bara i hennes.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ccooccaaccoollaa - 18 dec 08 - 17:18 | | Jättefin! Perfekt som oneshot, en fortsättnign ahde blivit jobbig, man vill lixom att det ska stanna där det är nu. Så himla fint! | | FortessOfTears - 8 dec 08 - 19:39 | | Tack! :) | | glasbubblan - 8 dec 08 - 15:14 | | du är FANTASTISK på det här med orden! | | Maadelen3 - 7 dec 08 - 21:41 | shit.
helt underbart vacker,. | solskenstystnad - 7 dec 08 - 21:22- Betyg:  | Denna var BRA, riktigt bra!
Det fanns dock en mening jag reagerade på.
"Fast det är nog ingen som ens skulle nämna dem ens i samma mening."
Meningen låter lite märklig med två "ens" i samma mening,
men annars var detta suveränt! | | Melowa - 7 dec 08 - 21:16- Betyg: | | Wow wow wow wow wow.. Här blir de ingen konstruktiv kritisk för ja har inget att säga... WOW |
|
|
|
