1. Med gråt i halsen och kräk i håret |
Jag är ingen fabrik, det hoppas jag att ni förstår.
Kapitel 1
- Vill du ha mjölk i?
- Va? säger Myran förvirrat och vaknar upp ur dag drömmarna.
- Vill du ha mjölk i? upprepar Jonas och ställer ner två koppar kaffe på bordet.
- Nej tack, svarar Myran och pillar förstrött på kanten till den flottiga vaxduken. Hon vandrar med blicken över tapeten i köket. Blommönstret har blekts och gulnat som om tiden lagt sig som en hinna över lägenheten.
Jonas drar med pekfingret i skåran till klaffbordet. Hans mamma har lagt på en liten broderad duk och ovan på den står där ett kalender ljus. Det är inte eldat på trotts att det är den 8 december.
- Har ni några tändstickor, frågar Myran och sippar på sitt kaffe. Den varma drycken bränner hennes tunga.
- Vi kan ju tända ljuset, fortsätter hon och tar en till klunk kaffe.
- Nej, säger Jonas och lägger upp benen på stolen bredvid sig, mamma vill inte att vi ska elda på det. Hon tycker att det ser skräpigt ut, han himlar med ögonen.
Hans mamma är noggrann på ett nästan maniskt sätt. Allt ska matcha, allt från kuddarna i vardagsrummet till kylskåpet. Myran ler när hon föreställer sig Jonas mamma hemma hos henne och Bosse. Diskhon full av disk, de slitna affischer av gamla punkband och högarna med smutts tvätt hade fått nackhåret att resa sig på henne. Det var troligen därför det sprack mellan dem. Bosse försökte anpassa sig till Ingrids perfekta livsstil men tillslut fungerade det inte längre. Det är nästan två årsedan men Jonas och Myran är fortfarande vänner trotts att deras föräldrar gått skilda vägar.
- Gissa vad jag gjorde igår? säger Jonas med en finurlig min.
- Jag vet inte? säger Myran och stödjer hakan mot handen.
- Jag var och pratade med Julle om den där spelningen hon ska anordna, han gör en paus för att sopa bort, för Myran helt osynliga smulor från duken.
- Ja, och vad sa hon? frågar Myran otåligt när han drar ut på det ytterligare genom att gå och hämta en disktrasa.
- Hon sa att som det ser ut nu så får vi spela, säger Jonas entusiastiskt, men det var inte helt säkert, fortsätter han sen, de har frågat ’The devils mirror’ om de vill spela men de har inte svarat ännu. Så om de vill spela så är det vi som åker ut.
’The devils mirror’ är troligen det ända bandet som kom från deras hem ort som hade slagit igenom. De var inte jätte kända men till räckligt för att tagga alla amatör band. Om ’The devils mirror’ kunde klara sig ute i världen så kunde väll de det med.
Jonas sa att ’de’ hade fått en spelning men att säga att Myran var med i bandet var att överdriva stort. Jonas band hette ‘The LongSocks’. På scen hade de på sig strumpbyxor på huvudet för att sticka ut och där av kom också namnet. Myran hjälpte mest till med att rodda ut och in instrument men Jonas och de andra två medlemmarna, Malin och Anton, brukade trotts det säga att hon var med i bandet.
- Vad tänker ni spela då? frågar Myran och kliar sig på ankeln. Fransarna i de trasiga jeansen killar. Hon hade inte hittat några rena byxor imorse när hon skulle klä på sig så hon hade rotat fram ett par av Bosses gamla jeans. När han var ung hade han varit smal som en sticka. Det skulle man inte kunna säga nu. Bosse hade lagt på sig rejält de senaste tio åren och stoltserade nu, 43 år fyllda, med en kraftig öl mage.
- Vi har inte pratat om det ännu men jag skulle vilja spela ’låten som inte har något namn’, säger Jonas och tömmer sin kaffe kopp i ett drag. Jonas drack alltid kaffe på det viset. Han väntade tills det var nästan kallt och sen svepta han det i ett drag.
’Låten som inte har något namn’ var den första låten bandet skrivit tillsammans. Den hette så för att de aldrig kunnat komma överens om vad den skulle heta. Den var också den bästa av bandets låtar så troligen skulle inte de andra ha något emot att spela den.
- Ja, det blir nog bra, instämmer Myran. Ni skulle ju kunna spela Malins sång också, den är gullig.
- Ja, den blev riktigt bra, säger Jonas, Anton och jag började dessutom med en ny låt igår, vill du höra den? frågar han och häller upp mer kaffe i bådas koppar.
- Vist, säger Myran och följer efter honom in på hans rum. Även där är det oerhört väl städat på ett nästan onaturligt sätt.
Jonas tar upp sin gitarr och stämmer den lätt innan han börjar spela. Melodin känns som ett extra puls slag i kroppen och Myran tycker genast om den. Jonas börjar sjunga så häftigt och plötsligt att det blir som ännu ett puls slag.
- Upptäckt i universum, Utflykt i intet, Uppdrag i existensen, Undersökning i asfalten, Universalitet i kubik , Undanflykt i flykten, Varför, Varför, Varför?
- Bra, säger Myran och lutar huvudet mot sänggaveln, jag gillar den. Den har liksom något lite extra.
- Fast den måste bli längre, säger Jonas uppenbart smickrad, vi hade tänkt att fortsätta med något liknande men vi är inte helt säkra på vad.
Plötsligt hör de en nyckel i låset.
- Nu kommer mamma hem, säger Jonas trotts att det är uppenbart. Jonas och hans mamma Ingrid bor ensamma tillsammans och det finns ingen annan som har nyckel.
- Hallå, säger hon så fort hon kommit innanför dörren, är Myran här? frågar hon sen. Troligen kände hon igen hennes skor i hallen. Inget annorlunda undgår henne.
- Ja, svarar Myran och Jonas i kör.
- Vad trevligt, säger Ingrid och kommer och ställer sig i dörr öppningen. Hon har rosiga kinder och det svarta burriga håret uppsatt i en knut i nacken, har ni ätit något? frågar hon sen och går ut i hallen för att ta av sig resten av sina ytterkläder.
- Nej, jag ska äta hemma. Bosse lagar mat, säger Myran och försöker att ignorera Ingrids tvivlande fnysning.
- Synd, säger hon och kommer och ställer sig i dörröppningen igen, jag hade tänkt laga lasagne.
- Det hade varit jätte gott, säger Myran och menar det verkligen, men Bosse lagar mat.
- Okej, men ni kan väll i alla fall komma ut i köket och hjälpa mig?
Jonas och Myran följer efter in i köket men hjälper inte till så mycket. De sitter och pratar tills matoset blir för mycket för Myran.
- Jag måste nog gå nu, säger hon och reser sig från köksbordet med en suck.
- Okej, säger Jonas och följer hennes ut i hallen, följer du med och repar imorgon?
- Visst, säger Myran och rättar till halsduken i hallspegeln, see ya later alligator, säger hon och ger honom en stor systerlig kram.
När hon kommer ut på gatan drar hon jackan tätare om kroppen, det är säkert 10 minusgrader och trottoaren är isig. Hon halkar nästan men lyckas i sista stunden återfå balansen. Efter det tar hon mycket små och försiktiga steg.
Klockan är nästan åtta när hon väl skymtar det gula tegelhuset som hon och Bosse hyr i. Här har trottoaren blivit sandad och med målet i sikte snabbar hon på stegen.
Plötsligt hör hon stegbakom sig. Försiktigt sneglar hon bakåt. En kille, nej, två går bakom henne. Hon snabbar på stegen ännu mer. Det är något med deras målmedvetna gång som oroar henne och ner hon märker att de också börjar gå snabbare. Skenar paniken inom henne. Så diskret hon kan försöker hon hitta sitt överfalls alarm i fickan men hon darrar så mycket att det inte går. När hon bara har några meter kvar till porten känner hon hur någon tar tag i hennes arm. Det är vad hon har väntat på ända sen hon märkte att de följde efter henne. Beröringen sänder en stöt av rädsla genom henne. Hon försöker skrika men hon andas så häftigt att det ända hon lyckas få fram är en väsning. Instinktivt trycker hon sin väska mot kroppen.
- Ge hit väskan, säger den ena av dem och tar tag i hennes nacke.
Myran hör orden men de går inte fram. Tårar av panik och fruktan börjar rinna ner för hennes kinder tillsammans med en strimma snor från hennes näsa. Hon börjar hulka krampaktigt och trycker väskan hårdare mot kroppen. Den är som ett stöd, om hon släpper den får paniken makten. Någon av dem rycker i väskan och hon ramlar handlöst mot trottoaren. Kampen om väskan fortsätter men hon släpper när hon får en hård spark i magen. Hon tappar andan och kryper ihop i foster ställning. Det känns som om tiden står stilla. Hennes huvud svävar fritt i ett vakuum och hon vill inte lämna det. Hon vet inte hur länge hon ligger där men tillslut drar en av killarna upp henne på knä. Tårarna och snor rinner ner för hennes ansikte och pulsen bultar i öronen.
- Vad är koden? säger han aggressivt och skakar henne.
Hon förstår inte. Vilken kod?
- Koden till mobilen! fyller den andra killen i, otåligt.
Det är helt blankt i huvudet. Koden är som bortblåst. Plötsligt känner Myran att något stiger inom henne. Hon kastar sig framåt så plötsligt att killen som hållit ganska löst om hennes nacke släpper taget. Hennes mage drar ihop sig och hon kräks på trottoaren. Gallan lämnar hennes läppar och blir till en gul pöl på asfalten. Hon torkar sig darrande om munnen.
De två killarna stönar äcklat och mumlar mellan sig. Plötsligt känner hon en fot i sidan. Hon är så svag att hon återigen faller omkull på asfalten och skrapar kinden mot gruset. Åter igen är foten där och vänder över henne på rygg.
Gatlyktan bländar henne men hon kan skymta två ansikten ovanför sig.
- Vad är koden? upprepar den aggressiva av dem.
- 8416, får hon tillsist fram.
Killen som håller hennes mobil knappar snabbt in det och nickar mot den andra för att bekräfta att det stämmer. Innan de springer iväg spänner den ena blicken i henne. Han säger inget men hotet går fram. Med sina ögon förklarar han exakt vad som kommer hända med henne om hon berättar.
De springer iväg och kvar ligger hon, med gråt i halsen och kräk i håret.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Melowa - 7 dec 08 - 19:01- Betyg:  | | USh så himmla hemskt, de är skrivet väldigt värklighets troligt med :O |
|
|
|
