/ jag har kontrollen. [ 1 ] |
Oh, don't you cry tonight, I still love you, baby..
Dag ett. Eller är det dag femtiotvå? Jag kommer inte ihåg, men någon dag är det.
Jag fortsätter med min plan, din lek, det där spelet. Direkt när jag vaknade på morgonen så skickade jag ett sms till dig, ett charmigt ett. Jag måste ju visa att jag gillar dig, annars fungerar det ju inte, men jag måste ändå vara svårflörtad.
Inombords så skrattar jag tills jag ligger dubbelvikt och inte längre kan andas. Att du går på det!, det är det jag inte kan förstå. Det måste ju vara så obvious egentligen. Denna hämnd som jag tar ut -inte för min egen skull, utan för alla de flickor som fått sina små arma hjärtan krossade utav dig. Ojojoj. Spänningen är olidlig!
Min simpla lek. Jag tror att fredagen gjorde den ännu mera möjlig. Våra läppar möttes, efter en halv flaska koskenkorva -från din del. Själv hade jag bara smuttat på en smirnoff ice. Jag försökte hålla mig till dig hela kvällen, ge dig blickar, leenden, krama dig, hålla din hand -såfort tillfället gavs. Jag tror att jag lyckades. Lördagkvällen var bättre, jag slängde iväg ett sms, precis som vanligt, men detta var en kärleksbekräftelse, eller det skulle likna en iallafall. Jag förklarade ömt hur mycket jag verkligen gillar dig, och du gick på det. Stupid fuck. Det skulle egentligen aldrig falla mig in att ens ge dig en sensuell kram, om jag inte var helt bestämd på att utföra denna geniala plan. Jag måste ju göra det. Någon måste ju!
Men det finns en hake. Ett stopp. En jävla bromms, som hotar med att förstöra allt. Utlandsresan. Jag svär högt, det går ju inte att vara borta i två veckor innan planen är utförd! Helvete då.
- "Du är så söt, vet du det?", du ler och blinkar till mig.
Jag kramar dig, tar din hand i min, möter dina gröna ögon med min gråblåa blick. "Nej, det stämmer inte", blir mitt svar, och jag borrar ner huvudet i din jacka.
. De andra börjar gå iväg en bit, jag följer dem, men du tar min hand och stannar mig. Nästan viskar fram, "När får jag min julklapp då?", "Nu", svarar jag. Våra läppar möts, och inombords så vill jag bara ge mig själv en smäll på käften. Men jag måste fullfölja det jag startat. Och tackar Gud över att du inte har någon som helst aning om vad som väntar..
Jag väntar. Varje dag är en enorm längtan över att få höra dig säga de tre små orden, som blir min signal. Signalen som säger, "Nu är det dags."
|
|
|
|
