With an ending of love, del 3 |
okej, jag sa att den skulle vara minst 3 a4, meeen den blev lite kortare (a,
men jag ville he ut en del iaf, innan jag dissar den resterande veckan, för läxor & skolan (a,
kommentera, va? =D
Kapitel 3 - tiderna förändras,
Hon hade kommit hit och avslöjat sig för dem. Att hon ens vågade försöka tänka på det, jag förstår det inte, men att hon faktiskt gjorde det. Det är helt otroligt. Att bara klampa in i huset och sedan förvänta sig att vi skulle överrösa henne med all vår kärlek. Marissa och Johnnys reaktion var alldeles förstående. Chockade så hade de stått där ett bra tag innan Marissa äntligen kom på sig.
"Johnny, visst dukar du upp åt en extra person ikväll?" frågade hon innan hon åter vände sig mot kastrullerna och pannorna som redan stod på spisen. Leia vände sig mot mig och log med sina jämna, vita tänder. Jag kände hur vreden snabbt brusade upp inom mig, men även hur den la sig lika snabbt. Jag blev, om möjlgt, ännu mer irriterad över det. Varför kunde jag inte få vara arg på henne? Det hon hade gjort var obetänksamt.
Jag vände mig tvärt om och gick snabbt genom den raka korridoren till toaletten och låste sedan dörren. Det var enda stället i hela huset jag kunde vara ifred på, nu då hon hade kommit. Inte ens mitt eget rum skulle längre vara säkert. I alla fall inte om hon inte tänkte ge sig av redan ikväll, vilket jag tvivlade på. Jag vred på kranen och vattnet sprutade ned i handfatet i en hård stråle. Jag kunde höra hur Leia travade på fram och tillbaka utanför dörren medans hon väntade på mig, men jag hade inga som helst tankar på att kliva ut genom den där dörren.
Stegen blev långsammare, tyngre, och tillsist så stannade de av helt. Först då vred jag av vattenkranen, och det var även först då jag kunde höra musiken dåna ut ur högtalarna på övervåningen. Basen dunkade så högt att det vibrerade i hela huset och snart så hade jag, helt omedvetet, börjat klappa foten i takt med musiken.
"Melissa, är du klar snart?" ropade Leia på andra sidan dörren. "Mrs Edwards sa just att maten var klar om bara någon minut." Det var ett desperat försök att få ut mig från toaletten, det visste vi båda två. Vi visste även att jag skulle resa mig upp från det kalla golvet först då jag blev kallad till bordet av antingen Johnny eller Marissa, och att jag inte skulle lita på Leia än på ett tag.
Sekunderna gick. De blev till minuter och snart så kändes de minuterna som flera timmar. Det kändes som en evighet innan Johnny lätt men bestämt knackade på dörren och jag kunde resa mig upp, fylld till bredden av endast lättnad. Jag stegade ut ur rummet och genom den långa korridoren innan jag satte mig vid köksbordet utan att ägna minsta lilla blick åt Leia. De andra verkade märka min irritation och började snabbt, mest för att få mig någorlunda angagerad, prata om saker de antog intresserade mig.
"Mel, minns du den där dagen då Jennelie kom med vampyrdräkten till skolan?" frågade Alex och skrattade åt tanken. Jag kollade genast upp på honom med ett litet leende på läpparna. De andra tycktes märka det och sken genast upp samtidigt som jag suckade inombords. Jag visste att de bara ville mig mitt bästa, men det här var väl ändå att gå överstyr? Jag hade väl ändå rätt att vara arg på henne? De visste inte vad hon skulle kunna avslöja om hon stannade kvar, de visste inte vad hon skulle kunna åstakomma.
"Är det något fel på vampyrer?" fräste Leia argt. De kollade förvånat på henne och jag kände hur det lilla, lilla hoppet om att hon faktiskt inte skulle förstöra allting sakta lämnade mig. Alex rynkade ihop ögonbrynen, märkbart irriterad över hennes kommentar.
"Nej, har vi sagt det eller?" frågade han hårt.
"Du fick det i alla fall att låta så", svarade Leia nonchalant, och jag kunde nästan höra hur Alex gnisslade tänder av endast ilska. Han var inte van att bli ifrågasatt, det visste jag, och jag förstod att det var det som satte igång en sådan stark reaktion hos honom.
"Jaså. Men jag tycker ändå inte att det är något fel på dem", sa han kort. Jag såg hur Leia skakade på huvudet och suckade tyst, och jag kände hur irritationen växte inom mig.
"Du, han sa ju nyss att det inte var något fel på dem, vad fan är ditt problem?" fräste jag åt henne, och alla vid bordet ryckte till. De var inte beredda på min kommentar, förväntade sig inte att jag skulle försvara Alex, märka den tysta sucken eller få utlopp för all ilska hon skänkt mig.
"Jag har väl inte gjort något?" frågade hon och kollade på mig med oskyldig blick.
"Sluta ljuga!" skrek jag. Innan jag fortsatte så lutade jag mig över bordet och sänkte rösten. "Vi har alla sett igenom dina lögner. Vad gör du här egentligen? Hade det varit för att hälsa på mig hade du ringt först, och förresten så har jag aldrig sagt vars jag flyttade."
"Jag ljuger inte", svarade hon. Kort och enkelt. På samma sätt som hon gjorde den första gången vi träffades.
Andas in, andas ut, tänkte jag och upprepade processen gång på gång, med avsikt att lugna ner mig. Det funkade inte så bra utan jag blev endast argare.
"Mel, ta det lugnt", varnade Alex lågt. Han flyttade blicken från mig och höll den fast på Leia, som gjorde samma sak tillbaka. Ingen av dem blinkade och ett tag trodde jag rent av att de var döda båda två.
Tiden stod still. Ingen rörde sig och det enda som hördes var mina upprörda andetag. Ingen annan verkade andas, men jag tänkte inte vidare på det.
"Kom, Alex, vi går", muttrade jag efter ett tag och drog honom lätt i armen. Han nickade och reste sig upp utan att släppa blicken från Leia. Jag vände mig om för att gå då jag hörde Alex röst.
"Förresten, du luktar väldigt illa", morrade han lågt. Därefter så stegade han ut ur rummet utan att se sig om. Jag följde med honom och kunde känna Leias blick bränna i ryggen, men jag orkade inte bry mig. Hon hade kommit hit och förstört allting. Förstört det som jag hade fått. Det hade inte tagit lång tid för mig att få det så, inte sedan jag kom hit, men känslan att jag kanske skulle svika dem lika mycket som jag svikit mina föräldrar, svikit Jessica, det var den jag inte kunde leva med.
Vi var högt upp nu.
Jag hade sprungit hela vägen, inte klarat av att stanna. Jag hade inte orkat bry mig längre, hade inte försökt dölja det för Melanie. Hemligheten som jag så länge försökt dölja var ingen hemlighet längre. Leia hade avslöjat mig. Trots att Melanie kanske inte förstått det direkt så kunde jag inte ta risken. Jag visste att hon skulle få reda på det, förr eller senare.
"Alex?" frågade Melanie prövande, sökandes efter förklaringar.
Jag skakade på huvudet. Trots allt så var det inte det enda som jag skakade. Hela kroppen skakade och jag visste inte hur länge till jag skulle kunna behärska mig. Mel skulle inte gå säker längre, hur skulle jag klara av det då jag visste att hon visste?
"Mel, jag är så ledsen", viskade jag, gång på gång. "Jag är så, så ledsen.." Jag visste inte vad jag skulle säga. Skulle hon hata mig? Skulle hon vägra att prata med mig? Skulle hon överge mig för de kalla? Jag var inte säker, men jag vågade inte få reda på svaren heller.
Tårarna började rinna. Jag torkade dem ursinnigt, men de fortsatte envist att falla ned för mina kinder.
"Alex, vad är det?" frågade Mel. "Vad är du?" Frågan smärtade mig. Jag ville inte svara, ville inte erkänna det för mig själv. Skulle jag säga det högt, så skulle det vara sant. Eller, sant var det ju redan, det hade ju redan hänt. Men det skulle bli en sanning för alla andra också. Det som jag inte ville skulle hända, skulle hända. De skulle få reda på det.
"Fryser du?" Hon nickade. Det var först då jag såg hennes blåa, darrande läppar på riktigt. Hur hade jag kunnat missa det? Jag klev sakta närmare henne, osäker på om hon skulle backa undan från mig, livrädd, eller låta mig komma nära. Hon backade inte, vilket jag såg som ett bra tecken. Jag tog henne i mina armar, gav henne värme. Efter ett tag så slutade hon att darra och började slappna av.
"Såja, Mel, det kommer att bli bra", mumlade jag in i hennes hår. "Om bara tiderna slutar att förändras.."
Andetagen var jämna, nu sov hon.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | hanochhon - 14 dec 08 - 21:19- Betyg:  | MADOOOOONG :DD SKIT BRA :DD
fast jag är ju trög *alla vet* så jag hängde inte riktigt med x'D
MEN JÄTTE BRA :DD SKRIV MERAA SNART <3333 | | JennnyJ - 9 dec 08 - 19:32- Betyg: | Asså madde, nu får vi ge upp vårat bråk om vem av oss som är bäst på att skriva, den här novellen klargjorde allt.
DU ÄGER ALLT OCH ALLA OCH JAG KOMMER ALDRIG KOMMA I NÄRHETEN AV DIN TALANG!! :|
Seriöst, den här var ju helt grym!
Så mycket känslor, ord och GAAH den har ju för böveln allt! :O
du har tänkt på precis allt!
Min syrra, min syrra *peka med en stolt min*
När dina böcker börjar sälja så ska jag stå i kylan och köa vi varje första bokutsläpp (räknar då med att dina böcker kommer att översättas till ca 33 språk (A))
Kram på dig söt <3333Remi | | Chillaah - 7 dec 08 - 18:23 | madelene, två ord...DU ÄGER !<3<3<3<3<3<3<3<3<3< 3<3
glöm inte tillägna en hälsning till mig när du blir känd författare(a'<333:*** | | maloow - 7 dec 08 - 18:06- Betyg: | | shit va bra <3 mejla när nästa del kommer ut :) | | Mp3 - 7 dec 08 - 17:01 | | MÄNNISKA! MASSA SJUKT UNDRBART BRA! <3 fast det förstås, det är ju du, Madelene, som har skrivt det också :D <3 | | ThisIsJustMe - 7 dec 08 - 16:52- Betyg: | ÅHH!!!! Mkt love till denna novell!!!
Så bra!
Du skrev som jag tkr det ska vara!! YEY!
Hahaha xD
Först fatta jag inte vem som va vem men nu fick jag värsta aha monentet!
Asså gaaaah! Så bra du är på att skriva!
Fler liter kärlek till denna novell"!!
Så du får ju himlansch ta och skriva mer nu för annars...
får du ...saltgurka av mig i julklapp!!! XD
<3333 :D |
|
|
|
