Tror du på änglar? |
Tror du på änglar? Det kanske du gör, eller kanske inte. Till en början gjorde inte jag det, men något fick mig att tro på dem, eller kanske rättare sagt någon…
Jag var en helt vanlig tjej när jag var liten, gick i skolan, var med kompisar, hoppade hopprep och gungade, som alla andra också gör när de är små.
Jag växte upp, började högstadiet, slutade hoppa hopprep och gunga (det var ju alldeles för barnsligt), skaffade mig i stället nya intressen och även nya vänner. Livet flöt på ända tills en dag…
Jag minns det som den som om den var igår. När jag öppnade dörren till vår gula två våningshus var allt tyst och stilla, motsatsen till hur det brukade vara hemma hos oss. Mina fyra småsyskon sprang alltid runt i huset, skrattandes eller gapandes, och det brukade verkligen gå mig på nerverna, men den dagen önskade jag faktiskt att de skulle springa runt och tjoa och skratta som vanligt, då skulle jag veta att inget hade hänt, att allt var notmalt. Men så var det inte. Jag visste från sekunden då jag öppnade dörren att något var fel.
Jag steg långsamt in i korridoren med bultande hjärta. Och när jag gick mellan de rödtapetserade väggarna för tusen tankar av och an i huvudet på mig.
Nej, det får inte vara sant!
De sa ju att han skulle bli frisk igen
Kanske det inte handlar om pappa, tänk om det har hänt mina småsyskon något!
Såg inte att någon har dött
Låt det bara vara någon som brutit tån eller nåt!
När jag kom in i stora rummet stelnade jag till. Där satt mamma gråtandes i mitten av soffan omringad av mina småsyskon, Stina, Anna, Philip och Carl, som också satt och snyftade.
Jag kunde absolut inte röra mig, jag visste vad som hade hänt! Men jag ville inte tro det. Det känndes som att en overklighets känsla for över mig. Som att scenen jag befann mig i, där min mamma och mina småsyskon satt och grät i soffan, bara var en film och jag var en soffpotatis som såg allt från håll, på en tv.
Plötsligt ville jag bort från rummet, bort från huset, och egentligen bort från hela livet.
Jag kunde inte leva utan pappa. Han fick mig alltid att le och skratta när jag egentligen ville gråta, han var alltid så positiv och lyfte upp hela vår familj. Livet utan pappa skulle inte vara något liv.
********
Ett år senare satt jag, mamma, Stina, Anna, Philip och Carl runt vårt köksbord där vi ställt sex stycken stearinljus. Vart ljus symboliserade en familjemedlem, det var bara en som saknades och han skulle aldrig komma tillbaka, men vi gjorde det i alla fall till minne av honom.
Jag satt där och stirrade in i ett av ljusen, det ljus jag tänkte mig var pappas. I bakgrunden hörde jag regnet slå mot fönsterrutan, vädret stämmde in på min sinnes stämmning, och det hade jag ingenting emot, tvärtom, jag tyckte bara att det var bra att väderet var på min sida.
Där i ljuset kunde jag skymta ett svagt ansikte, pappas ansikte. Jag fortsatte att stirra in i det, och ansiktet blev skarpare och det var nu riktigt tydligt. Han log mjukt mot mig och det var som att han ville säga något till mig, något som ”Allt kommer att ordna sig gumman, allt kommer att bli bra”, men de orden var så långt bort från mig. Jag kunde tänka mig att det skulle bli så lika lite som att jag visste att pappa aldrig skulle komma tillbaka hit till vårt hus och leva ett vanligt liv tillsammans med oss, men i och för sig så hörde ju de där båda sakerna ihop.
Jag blinka till och pappas ansikte var som bortblåst.
Där satt jag hela dagen, ensam vid bordet (de andra hade gått för länge sedan) och stirrade på ljusen och kände mig alldeles tom.
Klockan fem i tolv på natten kom min mamma och knackade mig på axeln.
”Gumman, gå och lägg dig nu, du behöver sova” sa hon och sedan gick hon utan att se till att jag gick därifrån. I alla fall så gjorde jag inte det. Jag kunde bara inte gå därifrån, om jag skulle göra det så skulle det innebära att jag var tvungen att släcka ljusen och det kunde jag bara inte, jag kunde inte släcka pappas liv igen, fastän jag visste att det ändå skulle slockna snart.
Jag fortsatte att stirra in i ljuset och tillslut somnade jag där och när jag vaknade igen nästa morgon var alla ljus slockna och nedbrunna.
Jag reste mig upp och gick ut för att ta lite frisk luft.
Jag satte mig ner på trappan och andades djupa andetag.
Det var lite kyligt ute och det låg frost på marken och över hustaken i området.
Plötsligt stod det en ljushårig flicka framför mig. Hon log ett litet snett leende och tittade på mig. Jag såg på flickans ansikte, det var ett väldigt sött ansikte och alla propotioner var perfekta.
-Hur är det? frågade hon. Du ser lite nere ut.
Först hade jag inte tänkt att svara henne, jag orkade inte, men när jag såg på hennes mjuka ansikte som verkligen såg ut att bry sig om mig, så ändrades min uppfattning. Jag trodde att ingen brydde sig om mig, i alla fall ingen som kände mig. Men den här flickan verkade faktiskt göra det, eller så kanske hon bara var en riktigt bra skådespelare, men jag föll för det.
-Det är botten.
- Vad är det som har hänt?
- Min pappa har dött och det har exakt gått ett år och en dag sen dess och jag kan bara inte gå vidare, allt är bara svart.
Flickan la sin arm omkring mig och på något sätt så kändes det helt naturligt, som om hon var min bästa vän och vi känt varandra hela livet.
Vi satt där ute en bra stund. Det var tysthet, gråtande, tysthet, gråtande, tysthet…
Jag har aldrig mött någon i hela mitt liv som har varit lika bra på att trösta som hon.
Jag behövde inte förklara en massa saker, hon bara var där bredvid mig och genom det så tröstade hon mig. Hon lät mig bland annat gråta ut, som ingen annan låtit mig göra på flera månader och allt kändes bara bra på något sätt, fast allt var en katastrof så fick hon det att bli mer än tio gånger bättre.
Efter att vi suttit där i säkert några timmar så kändes det som att alla mina tårar var slut, att jag inte hade något mer att gråta ut just då.
Jag och hon träffades många gånger sedan den gången och det visade sig att vi nästan bodde grannar.
Veckorna gick och vi fortsatte att umgås. Vi pratade, såg på sorgliga filmer tillsammans (hon lät mig alltid välja film), bakade goda kakor och en massa andra saker.
Dagarna gick och jag kände mig inte lika ledsen längre, visst grät jag då och då, men inte alls lika ofta.
En dag när hon var hemma hos mig och vi bakade en kladdkaka fick hon mig att brista ut i skratt. Jag blev jätte förvånad, jag hade nämligen inte skrattat sedan pappa dog. Men det konstigaste var nog att jag inte kunde sluta skratta. Vi skrattade säkert minst i en kvart! Och det känndes underbart att skratta och le igen.
Varje gång vi träffades brast vi ut i skratt och vi hade jätte roligt tillsammans. Jag hade många vänner innan det hände och många vänner efter att det andra det:et hände, men hon var den bästa av dem alla.
Hon lärde mig att le igen. Hon lärde mig att skratta igen. Hon lärde mig att leva igen.
********
Det värsta var bara att två år efter jag träffat henne så försvann hon, eller rättare sagt så dog hon (vilket är det andra det:et i mitt liv, hittills) och jag var jätte ledsen över det. Minst lika ledsen som jag var över när pappa dog, jag grät, jag ville isolera mig från omvärlden så som jag gjort den där första gången när en viktig människa försvann ur mitt liv, men jag kunde inte göra det. Jag kännde bara dåligt samvete för det. Jag visste att hon skulle velat att jag var glad och gick vidare med mitt liv, skaffade nya vänner, det var ju det hon lärt mig, och om jag inte gick vidare hade jag ju inte lärt mig min ”läxa” – att gå vidare fast svåra saker händer. Så jag gick viadare, för hennes skull eftersom det var det hon ville.
********
Jag heter Madelene, är 20 år och tror på änglar. För hon, min vän, hon var en äkta ängel.
(Den här noveller är inte sann, om ni undrar)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | belive11 - 7 jan 09 - 15:15 | | den var jätte jätte bra och så levande! | | Tiggarflikkan - 18 dec 08 - 16:02 | '' I bakgrunden hörde jag regnet slå mot fönsterrutan, vädret stämmde in på min sinnes stämmning, och det hade jag ingenting emot, tvärtom, jag tyckte bara att det var bra att väderet var på min sida.''
Den meningen älskar jag!! Och novellen var sjukt gripande också, levande.
Lite konstruktiv kritik: Du kasnke skulle försöka beskriva lite mer känslor, och göra den lite längre. Den sista meningen var jättebra, men den skulle först passat in om novellen som sagt var längre och man ''lärde känna'' ängeln lite mer.
Annars vsar den väldigt berörande, jag tror du har talang. | Madde_94 - 14 dec 08 - 21:46- Betyg:  | | den va jätte fin och mitt namn e med xD | | frasse94 - 7 dec 08 - 13:54 | | wow jag kan inte fatta att du e så duktig | | YouAreNeverAlone - 6 dec 08 - 20:20- Betyg: | | Den var sååå fin och den var jätte bra <3 | | LannaH - 6 dec 08 - 18:39- Betyg: | | Oj, jag tyckte den var jätte bra <3 Man levde sig in i den, och jag är helt förälskad :D <3 |
|
|
|
