Vindspel del 18 |
Ångesten gick som en skälvning genom mig, helt plötsligt kom den. Dagen hade varit lugn, jag hade inte mått bra men inte heller dåligt. När alla andra satt och pratade var jag ensam och trivdes ganska bra.
Sen kraschade jag det, allt förstördes och jag minns inte ens varför. Kanske hade någon sagt ett ord eller en fras som påminde mig om något, kanske var det bara dags för att mitt svaga korthus skulle rasa, jag blåste ju faktiskt på det omedvetet hela tiden.
En solig dag, jag satt i badkaret och rökte, från mina armar rann det röda ner och fyllde 1½ litermått. Kvällen var varm och sjukhuset var vitt, kvavt men det kändes hemma.
Jag var inte död men jag levde inte heller.
Du kom aldrig och höll mig i handen för du visste inte vart jag var, jag ville inte påverka dig negativt. Jag visste ju, att min smärta gjorde dubbelt så ont i dig.
Sängen var så mjuk att jag aldrig ville ut. Lägenheten var tom, för första gången på hur länge som helst var jag ensam, ensam och fri. Nästan.
Några meter bort stod en liten säng där en liten blondlockig flicka låg och sov sin djupa sömn. Jag tassade försiktigt fram till henne, smekte den mjuka varma kinden och log. Hon kved i sömnen, sträckte upp armarna mot mig och öppnade händerna, kramade mitt finger när jag sträckte fram det. Sökte trygghet och värme. Hon visste vem jag var nu, hennes blick brukade söka sig till min och ögonen var så öppna. Munnen formades till ett O och hon tystnade. Sedan log hon.
Dörren öppnades och Blondie kom in med två påsar i händerna. Hon hade sin egen lägenhet nu, väldigt liten men ganska ljus.
Allt fortsatte, jag var inte huvudperson i mitt liv, jag hade hoppat av historien. Där jag stod fanns inte tiden. Runt om kring mig såg jag människor springa omkring, människor jag älskade passerade mig och log mot mig. Men jag kunde inte ta på dem eller följa efter.
Min glasbubbla var fortfarande ett säkert skydd mot alla de känslor som jag inte vågade uppleva igen. Du hade tagit dem ifrån mig.
En dag var Silver borta. Jag visste inte vem jag skulle fråga för alla ryckte på axlarna. Tillslut stannade en läkare upp och suckade mot mig som om jag vore en idiot.
”Han är hemma hos sig och har det bra, vi diskuterar inte andra patienter, men han är utskriven”
Jag kunde inte svara. Hade han försvunnit utan att säga till mig!
Men känslan av lättnad överröstade känslan av att ha blivit sviken. Jag var ju så själviskt om jag tänkte så… För några minuter var jag nästan säker på att han hade tagit livet av sig.
Ett kuvert låg i min hand. Jag ville inte öppna det. Texten var skriven med en silverpenna och jag log. Men något i mig tvekade på om jag skulle öppna brevet. Tänk om det stod något dåligt.
Jag rev upp det snabbt, blundade och tog ett djupt andetag. Mina mungipor åkte upp, ur brevet ramlade en gul blomma ut. Ganska ful men vild och naturlig. Jag satte den i ett litet glas med vatten och läste brevet.
”Förlåt att jag inte hann säga något men du har inte varit inne på länge. Är ute nu och skulle vilja ses. Väldigt gärna. Du får mitt mobilnummer så smsa eller ring eller gör inget alls. Jag saknar dig.”
Nedanför var några siffror slarvigt nerskrivna, ingen adress, inget namn. Men silvertexten sa allt mitt hjärta slog mycket snabbare nu.
Jag kunde inte hindra det längre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Melowa - 6 dec 08 - 20:31- Betyg:  | | Wow, du skriver så att man nästan kan tro att det är magiskt :O | | Itchigo - 6 dec 08 - 16:47- Betyg: | Har läst hela din novell från början till hit nu.
Det är något av det bästa jag någonsin läst.
Du är Bäst i hela värlen älskade syster! | | honheterjenny - 6 dec 08 - 16:17 | det är så poetiskt att jag spricker
åh så bra | | Aliki - 6 dec 08 - 12:29- Betyg: | | den är så underbar och vacker :) |
|
|
|
