Slå honom då! (del 42) |
Slå honom då!
En novell om ett utvecklande våld, in en "vanlig" killes vardag.
************************************* ********************
Okey, here's the thing;
Jag har jobbat HELA DAGEN, med denna del och jag menar det verkligen!
Den längsta del jag någonsin givit ut!!
Så nu har jag ett krav och det är ett måste,
varenda läsare (även smygläsare) SKA kommentera minst en mening!
/T
Filmen är slut och alla gäspar eller pustar ut. Eftertexten rullar på teveskärmen och Annelie har hamnat i Timothys knä. Jag tittar på Amanda och ler. Hon tillbaka och gäspar sen.
”Vad är klockan?” Undrar hon.
”Tio i tio.” Säger Timothy innan jag hinner svara. Amanda nickar.
”Ska vi gå upp till mitt rum?” Frågar jag Amanda.
”Mm.” Säger hon glatt och ger Timothy och Annelie en nickning och ett leende, som ett hejdå. Kanske kommer de ha gått och lagt sej när Amanda ska dra hem.
Vi reser oss ur soffan och jag sträcker lite på mej. Filmen var lagom läskig, har sett värre. Men det var ju coolt när typ alla blev varulvar och så… Amanda väntar in mej och jag går före henne upp till ovanvåningen. Nästan uppe hör jag Annelies skratt och Timothy som pratar på glatt om någonting.
”Här…” Säger jag och leder in henne i rummet till vänster, det är alldeles mörkt tills jag tänder lampan och rummet lyses upp.
Amanda ser sej genast om och jag stänger dörren efter oss. Jag drar ut min skrivbordsstol och sätter mej på den, skulle kännas pinsamt att sätta sej i sängen. Så gör man väl bara när man är kära, eller jätte nära vänner…?
”Är det du?” Frågar Amanda och pekar på ett foto som råkar ligga och skräpa på ett hyllplan ii bokhyllan. Jag känner hur det blir lite varmt om kinderna och nickar bara åt Amanda.
”Mm.” Säger jag. Det är ett av fotona som Tim satt och kollade på den där kvällen, Timothy hade såklart slarvat med att lägga tillbaka alla i lådan. Så ett låg kvar på golvet när jag kom hem från sjukhuset, det var det där kortet. På mej och Timothy, som är taget för ca. tre år sen.
”Hehe, vad små ni är. Hur gamla var ni?” Säger Amanda roat och betraktar fotot medans hon slår sej ner på sängen med fotot i händerna.
”Jag var väl elva-tolv och då var Tim… sexton. Tror jag.” Säger jag fundersamt.
”Jaha, du passar bra i svart hår.” Säger hon, ler och betraktar mitt hår.
”Jaså?”
”Ja. Fast det är lika snyggt som det är nu.” Säger hon sen glatt. Jag blir lätt generad och ler bara smått.
”Men berätta nu vad som har hänt… med Timothy.” Säger hon sen seriöst, och lägger ifrån sej fotografiet på sängen. Jag harklar mej lite och lutar mej något framåt. Vill inte prata så högt, ifall Timothy skulle råka höra…
Jag berättar allt för Amanda, litar ju på henne. Jag berättar om när jag kom hem och hittade Timothy, då han hade tagit droger och skurit sej i handleden. Hur jag hade spolat ner drogerna i toaletten och fått ta hand om Timothy. Jag berättar att vi pratade sen nästa morgon och det jag kommer ihåg av vad vi sa. Jag berättar att jag sagt sanningen om gänget till honom, att han nu vet vad de gjort och så hur han tog det. Sen pustar jag ut och behärskar mej för att en tår inte ska komma fram, vill helst inte gråta inför Amanda. Amanda tittar sorgset på mej.
”Måste varit jobbigt för dej… Men vad bra att det har löst sej nu.” Säger hon sen i lite deppig ton. Jag ler mot henne, vill inte att hon ska vara ledsen. Amanda är så söt…
”Mm, det kommer nog vara bra nu. Trodde verkligen att han skulle bli galen när jag berättat att det var gänget som, ja… men det var inte så farligt. Arg blev han ju, men han gjorde ingenting för hastat när vi stötte på dom sen på stan. Jag trodde han skulle göra något ju, men… han var ju nära att göra något, men han sa att det inte var värt det.” Säger jag.
”Vad bra… och allt kommer nog lösa sej med Axel och dom också. Ifall ni anmäler, du och Ivar.” Säger hon med en viktig min. Jag känner en liten rysning längst ryggen, hade nästan glömt bort det. Måste ju ringa Ivar då, vad ska jag säga?
”Ni kan väl göra det imorn, för sånt här är viktigt.” Säger hon sen.
”Mm, okej.” Mumlar jag lite tveksamt. Det är tyst en stund. Jag tittar lite på Amanda, hennes vackra ögon och små läppar, det känns lite i hjärtat. Som både smärta och lycka, jag vill så gärna kyssa henne. Men det skulle bli så pinsamt, för jag vet ju inte om hon gillar mej på det sättet eller kanske hon redan har en kille till och med. Jag tittar bort generat, när Amanda möter min blick.
”Vad gillar du för musik föresten?” Säger Amanda plötsligt och bryter tystnaden. Jag tittar upp på henne med fundersam blick.
”Eh… vet inte.” Säger jag bara. För jag kan inte komma på något band eller någon artist som jag verkligen gillar. Har ju bara lyssnat på sunkig hipp hopp, som de i gänget…
”Vet inte? Lyssnar du inte mycket på musik eller?” Undrar hon lite med besviken ton. Jag funderar lite extra…
”Har några gamla skivor någonstans, kommer inte ihåg vilka. Vänta…” Säger jag. Får ett svagt minne i huvudet av att jag stoppade en bunt skivor i nån låda eller nåt. Jag lämnar skrivbordsstolen och kliver upp i sängen något vingligt, råkar stöta till Amanda.
”Oj, förlåt.” Säger jag lite flummigt och ler ner mot henne. Hon ler tillbaks, fnissar lite. Jag har en hög hylla som är ovanför sängen, lite klumpigt kanske. Där har jag satt lite saker som jag inte använder så ofta. Jag ler triumferande när jag hittar min lilla bunt med något dammiga skivor. Jag plockar ner den och räcker den ner till Amanda. Sen hoppar jag ner från sängen och sjunker ihop avslappnat bredvid Amanda. Sen kommer jag på att jag inte skulle sätta mej i sängen ju, men kan ju inte flytta nu. Skulle se konstigt ut…
”Haha, du hade lite musik i alla fall.” Säger Amanda glatt. Hon börjar inspektera skivorna, jag kommer knappt ihåg själv vad jag samlat på mej.
”Hehe, Eminem.” Säger Amanda roat när hon kollat in den första skivan. Jag ler snett.
”Men han är ju rätt så bra…” Lägger hon till sen och lägger den på sängen bredvid sej.
”Red Hot Chillipeppers, dom är ju jättebra. Varför har du lagt undan den?” Säger hon och tittar lite förvånat på mej, men låter ändå skämtsam. Jag rycker bara på axlarna.
”Hade glömt bort dom typ.” Säger jag till henne som ursäkt. Hon ler lite och tittar på nästa.
”Absolute Music, hehe.” Säger hon och kollar in baksidan på skivan, jag tittar också på den.
Vilka töntiga låtar det ser ut att vara, vet inte vilka alla är.
”Åh, David Bowie!” Utbrister Amanda drömmande och nästan romantiskt. Hon har sett framsidan på den andra skivan. Jag tittar lite förvånat på den underliga framsidan.
”Juste…” Mumlar jag för mej själv.
”Vadå?” Undrar Amanda.
”Nä, men… Kom just på att… fick den av mamma för länge sen. Lyssnade inte så mycket på den men… Jag la undan den för att, ja, det var lite jobbigt att se den hela tiden.” Säger jag med tung röst och tänker tillbaka. Har bara några glimtar i huvudet. Det var min födelsedag, jag slet upp mina presenter med glädje och när mamma gav mej den lilla fyrkantiga presenten kommer jag ihåg hur hon log. Det var ett magiskt leende! Sen minns jag framsidan, att jag tyckte den var lite läskig, men sen minns jag inte mer.
”Åh…” Säger Amanda lite sorgset. Hon tittar på skivan och sen på mej.
”Har du någon cd-spelare?” Frågar hon. ”Du kanske inte vill sätta på den, men han är verkligen jättebra, du måste höra den någon gång.” Lägger hon till sen. Jag greppar skivan och betraktar den, får lite fler glimtar i huvudet…
”Visst.” Säger jag sen och reser mej. Har alltid varit lite rädd att den ska ta fram några minnen från mamma eller pappa, men nu får jag ju faktiskt ta och lyssna på den…
”Sätter på den på datorn.” Säger jag i lugn ton, sätter på skärmen på datorn (datorn är redan igång som vanligt) och öppnar sedan luckan. Jag placerar skivan i cd-läsaren och tvekar en kort sekund innan jag trycker på knappen. Skivan åker in och datorn laddar en stund, sen kommer Windows Media Player upp och musiken strömmar ut ur högtalarna med lagom volym. Jag får en liten rysning i kroppen, men går och sätter mej bredvid Amanda. Jag hör David Bowies djupa röst och känner hur bekant den är. En tår tränger nästan fram ur ögon och jag råkar snyfta till. Amanda tar plötsligt min hand. Hon trycker den hårt och bara ser in i mina ögon med en förstående blick. Det pirrar lite i magen och jag förstår inte…
Varför vill hon hålla min hand, ska jag kyssa henne nu eller? Nej, det kan jag väl inte… Jag bara lyssnar en stund till den bekanta låten och får små glimtar av mitt liv som känns som ett helt annat liv. Som på en annan sida av mitt liv, dit jag aldrig kommer igen…
”Ska jag stänga av?” Undrar Amanda försiktigt. Men jag skakar på huvudet.
”Nej.” Mumlar jag och pressar fram ett litet leende till Amanda. Vi ä r tysta en stund och bara lyssnar på låten, den hinner ta slut och en ny lugnare låt hinner börja. Sen harklar jag mej tyst.
”Du Amanda…” Säger jag i mycket låg ton, jag känner mej varm i ansiktet och hjärtat dunkar fort. Hon tittar frågande på mej, jag tittar på hennes läppar som bara är på en halv meters avstånd. Men jag förmår inte att kyssa henne, det bara går inte.
”Jag… Jag måste bara fråga dej. Ehm, alltså… gillar du mej?” Det bara slank ur mej, som om någon annan sa det, fast jag hörde ändå min ögon nervösa och stammande röst. Jag blir genast röd i ansiktet och vågar knappt titta på Amanda. Men jag vill ändå ha ett svar, pulsen stiger…
”Erik, såklart att…” Börjar hon och låter självklar. Men jag avbryter henne automatiskt.
”Nej, alltså… jag menar, på det sättet… du vet.” Säger jag nervöst och tittar spänt på Amanda. Hon ler men ser samtidigt bekymrad ut.
”Erik, jag… lyssna nu. Jag tycker du är en jättefin människa och…”
Det känns som jag ska explodera bara när hon säger de orden, det känns som att det hela är en dröm, en mardröm…
”Du är en jättebra kompis, men… jag har inga såna känslor för dej Erik.” Säger hon och tittar sorgset på mej. Jag får inte fram ett ljud. David Bowie låten ”Life on mars” hörs knappt för mej, det är som att alla ljud försvinner, det enda jag hör är mina egna tankar och mitt hjärta som slår hårt i bröstet. Jag låter min något svettiga hand glida ur hennes grepp och hon tittar bedjande på mej. Jag känner att ögonen tåras något och tittar ner i golvet.
”Snälla, Erik bli inte ledsen. Det är bara det att, jag vill att vi ska vara vänner. Jag vill inte att det vi har ska försvinna, jag vill att det ska vara som det är nu…” Säger Amanda förtvivlat.
Jag hör nästan inte hennes ord, allt jag tänker är bara att jag skulle vilja spola tillbaka i tiden. Få det ogjort, jag önskar att jag aldrig frågat henne, för det skulle vara mindre smärtsamt att inte veta svaret… Men nu vet jag och jag tror att jag egentligen visste hela tiden, hon visade inga tecken på att hon gillade mej och hon verkade ju nästan intresserad av Ivar… Tanken slår mej igen att de två kanske har börjat på något, vet inte vad men… något.
”Förlåt…” Är allt jag får ur mej med dyster min.
”Men Erik…” Säger Amanda direkt, både sorgset och glatt på samma gång och omfamnar mej. Jag låter henne göra det och placerar mina armar på hennes rygg, trots att det känns snopet, som en tröstkram. Hon är inte kär i mej… Kramen blir långvarig, när vi kommit ifrån varandra känns det lite bättre i alla fall. Jag förstår ändå henne, man kan inte ljuga… Det vet jag att det är ett misstag, p.g.a. Sofia… Hon gillade mej faktiskt, och det hade ju varit värre om Amanda hade låtsas gilla mej fast hon inte gjorde det egentligen, då hade det ju bara varit en stor lögn och ingen relation…
Amanda har gått hem, klockan är nästan halv tolv och jag sitter på sängen ensam. Har precis borstat tänderna, klätt av mej och tagit på en vit pyjamas t-shirt. Timothy och Annelie har gått och lagt sej, eller inte lagt sej, men gått in på Timothys rum. Jag kan höra deras röster där nere, Timothys rum ligger nämligen precis under mitt. Det känns väldigt tomt när inte Amanda är här, men jag kan nästan fortfarande känna lukten av henne, eller så inbillar jag mej bara… Jag suckar och går och släcker taklampan, datorn är det ända ljuset i rummet nu. Jag går fram till den, ler och trycker på play. Jag låter David Bowies röst fylla rummet igen, fast på lägre volym. Jag sätter på ”Life on mars” igen och släcker sedan skärmen. Sen lägger jag mej i sängen och drar upp täcket, tårarna börjar rinna precis när refrängen kommer, för den kommer jag ihåg mest. Min skivbunt ligger nu på skrivbordet, har bestämt mej för att lyssna på mina skivor för det är ju inga dåliga skivor.
Jag låter tårarna bara rinna och det känns som om jag inte kan sluta gråta. Jag snyftar lågt. Hör skratt från Timothys rum där nere, och det får bara tårarna att rinna ännu mer. Jag vrider och vänder på mej, lyssnar på David Bowie och gråter mej till sömns.
Remember what I've said! ;)
Vad tyckte ni om allt som hände, beskriv EXAKT vilka känslor som gav intryck på er osv.
/T
*
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Harrypotterlover - 10 jan 09 - 21:46- Betyg:  | Vet inte vad jag ska skriva. Det är ju hemskt att Amanda inte gillade
Erik. Men håller tummarna för Ivar i stället. Erik kommer
att finna sin kärlek oxå. Även om det inte händer i någon av delarn.
Du kan verkligen beskriva känslor, det är nog därför jag började läsa denna
novell. Det är så verklighetsrogen och md en underbar historia om
en killes liv. Älskar denna från början till slut! (Har inte läst slutet ännu
men ska)
//Sara | | _mos_ - 18 dec 08 - 09:27- Betyg: | | asbra! | | MirreMille - 12 dec 08 - 16:29 | jättebra :D
mejla nästa? | | WhyJustMe - 9 dec 08 - 20:34- Betyg: | Du är bäst på att skriva :) och jag är sämst på att kommentera :(
Men alltså så bäst nu :D jag kan inte beskriva mina känslor med ord bara :D | | Diskret - 8 dec 08 - 20:45 | Nawwwwwwww, stackars Erik, olyckligt kär, misshandlad och deprimerad. Jag skulle inte vilja vara honom nu (A)
Det är ganska insiktsfullt att förstå att ingen relation är bättre än en fejkad relation. Tur att Amanda tog det på ett så bra sätt också. Om hon hade blivit sur på Erik eller något sånt hade han aldrig vågat berätta för någon annan tjej som han i framtiden skulle tycka om vad han känner.
Jag ahr inte kommenterat fören nu för att jag har varit monster förkyld och har haft feber och öroninflamation nu, så jag har itne haft någon möjlighet att gå in på Dikta och läsa innan i helgen.
/Lisa | | Unendlichkeitavt - 7 dec 08 - 21:34- Betyg: | | Skynda med nästA, så jävla underbar=)O | | amandisa - 7 dec 08 - 19:53- Betyg: | | börjar nöstan snyfta :''} | | amandisa - 7 dec 08 - 19:51- Betyg: | jag har inga synpunket!
men jag tkr också att amana å erik passade ihop :/
men det skulle vara spännande om ivar och amanda hade nått ihop som erik inte visste om :O<3 | | Snailpower - 7 dec 08 - 01:25- Betyg: | määh, han och Amanda passar ju ihop :(
sitter med tårar i ögonen! | | Melowa - 6 dec 08 - 20:28- Betyg: | | Sitter här me tårar i ögonen :( | | purs_08 - 6 dec 08 - 15:38- Betyg: | | du skriver jättebra och du får en att börja gråta XD | | vissenros - 6 dec 08 - 14:41- Betyg: | Det var super bra, synd att Amanda inte gillade honom, utan ville bara vara hans kompis.
Det känns ju inte så jättebra när man är kär i någon och den inte är kär i en tillbaka...
Undrar vad Amanda känner nu när hon vet vad Erik tycker om henne. | | PlEaSeKiLlMe - 6 dec 08 - 14:29 | | jag vet inte vad jag ska skriva men den var skit bra underbar fantastisk!!<33 | | gbg_95 - 6 dec 08 - 14:26- Betyg: | O___O Jättebraa skrivet!!
Jag tkr att det bli bäst så, att dom bara är vänner...
Men jag hoppas verkligen att Ivar och Amanda inte blir ihop, annars skulle väl Erik känna sig...tja Ledsen?
Hoppas verkligen att du får många kommentarer, för dt förtjänar du verkligen!! | | Justmyfault - 6 dec 08 - 00:18- Betyg: | Jättebra skrivet! :)
Förlåt men jag vet inte vad jag ska skriva!
Tråkigt för hans skull att det inte blev något men som anni skrev tror jag också det skulle bli lite konstigt.
Och sen får han höra brorsans och annelies röster ...
jag vet inte!
Jättebra skrivet oc hbra beskrivet! | | Anni - 5 dec 08 - 23:56- Betyg: | Helt underbart, som vanligt! =D
Tycker att det va bra att amanda och erik inte blev ihop, som ja
skrev i förra (eller förförra) kommenatren, det skulle liksom bli konstigt
om dom blev tillsammans!
”Snälla, Erik bli inte ledsen. Det är bara det att, jag vill att vi ska vara vänner.
Jag vill inte att det vi har ska försvinna, jag vill att det ska vara som det är nu…”
Riktigt bra, tycker lite synd om erik, men ja, bra iaf. xP
"Jag låter tårarna bara rinna och det känns som om jag inte kan sluta gråta.
Jag snyftar lågt. Hör skratt från Timothys rum där nere,
och det får bara tårarna att rinna ännu mer. Jag vrider och vänder på mej,
lyssnar på David Bowie och gråter mej till sömns."
Syft, stackars erik!...!
Du skriver värkligen otroligt bra, man fastnar liksom, och måste bara läsa vidare! =D | | DracoLove - 5 dec 08 - 23:24- Betyg: | Ska försöka få till en kommentar nu då ;)
Den var jätterbra !! (Vet att du redan vet det xD)
”Du är en jättebra kompis, men… jag har inga såna känslor för dej Erik.”
Åh, det är så att man skulle kunna gråta !! Poor Erik ... :/
Hade nästan väntat mig att Amanda skulle gilla honom på samma sätt som han gillar henne, eftersom hon sa det där om att han hade snyggt hår, och att hon höll hans hand när de satt på sängen ... ^^
Jag hade fel !! xD
Men jag tycker att de passar jättebra som bara kompisar iallafall, men det var ju synd för Erik att Amanda inte var kär i honom ... :/
"Jag låter tårarna bara rinna och det känns som om jag inte kan sluta gråta. Jag snyftar lågt. Hör skratt från Timothys rum där nere, och det får bara tårarna att rinna ännu mer."
Nej ... :(:(
Tycker så synd om honom, det är verkligen gripande ...
Man vet ju hur det känns när den man gillar inte gillar en tillbaka och så, det känns ju förjävligt ...
Förstår att Erik blir mer ledsen när han hör Timothy och Annelie skratta, för då blir han ju avundsjuk, och tänker förmodligen att det där skulle kunna vara han och Amanda ...
//Polly |
|
|
|
