Högstadiepersonerna |
(Var egentligen en bloggpost men det blev så mkt att det fick bli en egen novell. Eller något. Kanske inte är en novell men whatever.)
Det som säger mest om en människa är hur han eller hon var på högstadiet tror jag. Varje gång jag träffar någon ny bygger jag en uppfattning om den personen som fjortonåring. Mobbare, mobbad, ingen speciell eller ingen alls. Jag vet ingenting om dig, för du berättar inte så mycket. Jag vågar inte fråga för jag vill kanske inte höra svaret. För om du var en sån som stod längst fram i gruppen utan häftiga och eftertraktade pojkar och sa såna ord som gör allra mest ont när man är fjorton år och hatar hela världen, mest sig själv, vill jag aldrig mer prata med dig.
Det som säger mest om en människa är hur han eller hon var på högstadiet tror jag och jag tror du var en sån som tittade på. I livets kommunala hårda skola kommer man långt på den inställningen. Du var tuff och eftertraktad, gjorde inte så mycket för att det skulle bli så, du bara var den typen, kanske hade utseendet på din sida. Du var inte den som slog andra eller kallade dem för elaka saker, du tittade bara på, utan och säga någonting, kanske skrattade du lite också, men det var aldrig för att du tyckte det var roligt, du tyckte det var hemskt egentligen, att de höll på som de gjorde, men du ville inte förlora din eftertraktade plats.
Det som säger mest om en människa är hur han eller hon var på högstadiet tror jag och varje fredag var en liten tävling jag deltog i. Den gick ut på att frysa utanför gården. Jag ville aldrig vara där, jag tittade bort för att markera att jag egentligen ville vara någon annanstans och jag vet att jag gör likadant fortfarande, tittar bort och längtar efter att vara långt borta. Jag var nog ingen speciell på högstadiet, inte speciellt eftertraktad, jag ville kanske inte ens vara det, jag ville bara bort. Varje måndag redovisades resultaten och jag skämdes över mig själv och vad jag sysselsatte mig med till exempel valborg tvåtusenfyra. Jag ville bara bort och jag drömde om att hitta en pojke som var beyond allt det som de häftiga och eftertraktade stod för. Vi skulle rymma tillsammans men det hände aldrig.
Det som säger mest om en människa är hur han eller hon var på högstadiet tror jag och jag gick förbi min högstadieskola idag. Rundade fotbollsplanen och det kändes som om jag skulle börja gråta när jag gick förbi dörren som leder in till löpbanan. Det låg en slängd skylt från konsum där. Jag tänkte på hur många gånger jag hade gått in där och jag tänkte på om jag var lycklig då. Det är flera år sedan jag slutade nian. Jag var aldrig mobbad eller så. Jag vet inte varför det är så smärtsamt för mig att bli påmind om högstadiet. Kanske för att jag inte har förändrats nästan något alls sedan dess. Kanske för att jag skyller på att det var högstadiepersonerna som formade mig till den jag är idag, en som alltid tittar bort och önskar att hon var någon annanstans.
Det som säger mest om en människa är hur han eller hon var på högstadiet tror jag och du hade aldrig älskat mig om vi hade varit fjorton och det är kanske därför det känns som om vi lever helt olika liv, som omöjligen kan kombineras. Du är inte drömpojken som är beyond allt det häftiga och eftertraktade. Jag tror du var en sån som tittade på och jag var en sån som alltid tittade bort.
(Och jag tror nog innerst inne att alla är lika sårbara som jag.)
|
| Kommentarer | | vaken - 28 jan 09 - 18:52 | Wow, jätte bra skrivet, så sant.
Du har verkligen lyckats. |
|
|
|
