En förstörd kärlek |
Jag stod där bara. Drogs till honom med blicken, fastän jag inte ville. Winstons händer runt mina. Hans hår lyste gyllenbrunt av parklampan längre bort och hans ljus gröna ögon gjorde mig svag. ”Jasmin, hör på mig.” Jag nickade smått och kollade ner på marken. ”Det funkar inte mellan oss två.” Varför? Vi trivdes ju tillsammans – var min första tanke. Vi hade träffats på ett ganska roligt sätt – enligt mig. Jag hade så här varit i stan och skulle hem. Tänkte gena genom parken. Då kom en cyklist i motsatt håll. Han hann precis tvärstanna, så han inte körde på mig. Såg hans ögon när jag kollade upp, och då... Vi bara stirrade in i varandras ögon hur länge som helst kändes det som. Det var som att se sig själv i spegeln! Trots att vi inte är ett dugg lika på utsidan så var det verkligen att möta sin spegelbild och samhörigheten. Med tiden sen visade det sig att vi hade mycket gemensamt. Jag trodde att vi var skapta för varandra och att det alltid skulle vara vi. ”…Du måste förstå det Jasmin.” Slutade Winston sin mening och såg kallt på mig.
Parken som annars brukar vara full var nu öde. En höstvind kom virvlande med orangea/gula löv som dansade runt och Jasmins mörka hår fladdrade bakåt. Jasmin brydde sig inte.
”Lyssnade du ens?” Winston spände ögonen i mig och fortsatte sedan ”jag vill inte slösa mer tid på det här. Det känns inte rätt. Du är en fin tjej. Gå vidare Jasse. Glöm allt!” Hörde jag rätt? Jag höjde huvudet; Allt vi har kämpat för då och allt vi hade?” ”Allt som vi inte kämpat för, menar du?” Jag sänkte blicken.
Han släppte mina händer och kollade hånfullt omkring sig i parken. Det hade aldrig varit okej mellan mig och Winston. Han hade sårat mig ett antal ggr och jag honom. Men på nåt sätt har vi alltid förlåtit varann – har jag trott. ”Förlåt” viskade jag. ” Förlåt? Det är försent! Fatta de. Ber dig nu att glömma allt vi hade. Sköt ditt så kommer det att gå. ”Kan vi inte vara vänner då? Kommer att sakna jätte mycket Du kommer förmodligen också göra de.” ” Fixa du ditt, så fixar jag mitt. Tar bort ditt namn, Jasmin, från mitt minne och ordspråk.” Han vände sig om och började gå. Jag kunde inte tro det. Hur kunde han skita i hur jag kände och ville. ”Winston!!!” Ropade jag de högsta jag kunde. ”Winston” Ropade jag igen som han inte hade hört mig förra gången. Fick inget svar denna gång heller. Sprang fram till han och tog tag i hans arm. ”Snälla Winnie, lyssna på mig” Flåsade jag andfått och försökte hålla hans steg mot mina. Han skakade av sig mina händer. Gick framåt som ingenting hade hänt. Han gav mig inte ens blick som visade nåt. Jag insåg att det var meningslöst. Jag stannade. Våran park – de härliga minnena, det jag kommer att hata nu, vandrade han ensam. Kunde inte fatta det – det var vi som skulle gå där tillsammans. Inte någon av oss ensam. ”Winston...” viskade jag hest. Kände en tår falla ner för min kind…
|
|
|
|
