*Oneshot * - Bekännelser i Rampljuset |
YAY! :D Min skrivarförlamning har äntligen lagt sig! *lersomfan* så det här satt jag och skrev igår natt...eller...aa...typ vid 1-tiden. OCH JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG ÄNTLIGEN FÅTT INSPIRATIONEN TILLBAKA! ojoj, där kom glädjeruset men wtf. Här är mitt första verk efter skrivartorkan! ^^ <3
Hon greppar klarinetten så hårt att knogarna vitnar. Luften är tjock, tack vare den skockfyllda aulan som gör att hon knappt kan andas. Halsen är fylld av slem och munnen är alldeles torr.
En hälsning från döden.
Hon känner sig alldeles stel, helt paralyserad. Hon reagerar inte ens på publikens fniss, något hon alltid gjort innan eftersom hon trott att de skrattat åt henne. För det enda hon känner och ser är sina egna misstag och pinsamheter. Hon minns en gång, då hon snubblade i klassrummet, precis då hon skulle gå fram till katedern för att hålla en muntlig redovisning eller den gången i matsalen, då hon precis framför ögonen på skolans sötaste kille råkade nysa så häftigt att hon tappade hela tallriken med mat. Hon hade dessutom varit tvungen att sitta ner på alla fyra och torka upp maten efter att ha fått en rejäl utskällning av mattanterna. Allt detta kryddat med ett förevigt ekande hånskratt från klassen och alla de andra 900 eleverna på skolan.
Hon stirrar ut över folkmassan. Där sitter Malin, Jenny och Ylva – skolans värsta bimbos som förpestat hela hennes skoltid ända sedan hon färgade håret svart/lila. Snett bakom sitter, åh nej, tänker hon, Elliot. Han som hon tappade hela maten framför. Han sitter där, ensam som vanligt. Trots det bär han det lika söta leendet på läpparna och hans svarta lugg hänger framför ena ögat. Hans ringar i läpparna reflekterar det ynka ljus som skiner från lampan i taket och han har aldrig varit så snygg i sin Escape the Fatet-shirt som han är nu. För ett ögonblick inbillar hon sig att han ler åt henne.
Säkert, rättar hon sig själv. Aldrig att någon skulle le åt mig frivilligt. För ingen gillar mig. Ingen.
Hon kastar en blick på klockan, fem i. Om fem minuter ska konserten börja. Skolans stolthet, skolorkestern ska tillsammans med kören ha en lunchkonsert för skolans elever och personal.
Jag vore inte förvånad, tänker hon, om jag trillar av stolen då jag bläddrar fram rätt not. Eller att mina byxor spricker då jag lutar mig fram och höjer notstället.
De andra i orkestern småpratar och fiolerna två rader framför har börjat stämma. Det låter förfärligt, tycker hon, men det skulle låta ännu värre om de började spela utan att ha stämt instrumenten. De går i ordning, först fiolerna, sedan flöjterna och sedan klarinetterna. Hon hatar att stämma sitt instrument inför folk. Seriöst, hur ska man kunna anstränga sig när man har hela skolans dömande blickar på sig? Kom igen... pianisten tar en ton på pianot och hon blåser i klarinetten för att stämma. Men i stället för en klar ton låter ljudet hon åstadkommer mer som ett hickande eller en rapning. Hon känner hur kinderna börjar brännas och kastar ett oroligt öga på publiken. De sitter och fnissar åt henne och pianisten befordrar henne att prova en gång till. Hon blåser – men samma hickning återkommer och pianisten gör en uppgiven min.
”Starkare!” säger han.
Hon blåser i mer luft och hickningen ekar i hela aulan. Alla har brist ut i ett hejdlöst gapskratt, även de andra i orkestern och pianisten blänger åt henne. Han nickar i stället åt Kevin, den andra klarinettisten att han ska stämma och han blåser och får fram en klanderfri vacker ton. Kevin får tummen upp och ett beundrande sorl brister ut bland eleverna.
Och hon vill bara sjunka igenom stolen och försvinna. Men något kallt, pulserande som ligger mellan hennes byxor och hud, vid midjan, ger henne hopp. Trots den metalliska kyla den avger och trots att den karvar in i hennes magra kropp gör den så att ett lugn lägger sig över henne. Hon sluter ögonen ett kort ögonblick och känner hur modet stegras inom henne.
Jag är stark. Jag kommer klara det här.
Snart kommer orkesterledaren alias dirigienten in, Mats. Han tar tag i micken som står på scenen och hälsar alla välkomna.
”Vi börjar med att spela ett välkänt stycke av Abba – nämligen Dancing Queen” säger han och sätter sedan tillbaka mikrofonen i stativet. Sedan tar han tag i taktpinnen, vänder sig till orkestern och så börjar de.
Hon hänger inte med i noterna alls, kan knappt koncentrera sig men även om hon knappt får ljud i klarinetten, låtsas hon spela. Alla noter förvandlas till ett helt virrvarr för det enda hon tänker på är det tickande, kalla hoppet.
Jag har aldrig varit modigare.
Efter att ha spelat två låtar till, plus en sång från kören som just ställt sig på scenen bestämmer hon sig att det är dags. Utan att tveka reser hon sig, lägger klarinetten på stolen och går framåt till mikrofonen. Hela tiden känner hon pulsen mot huden. Hoppet. Det är snart över. Hon känner allas chockerade blickar, inte minst från orkestern, kören och Mats eftersom detta inte stod med i programmet. Hon känner hur hon får en plötslig attack handsvett och då hon försöker ta loss mikrofonen är det knappt att hon lyckas eftersom den glider ur greppet hela tiden.
Hon står mitt på scenen. Stirrar hon rakt fram möter hon publikens förväntansfulla blickar. Stirrar hon till höger ser hon den bimbofyllda kören och stirrar hon till vänster ser hon den förvånade orkestern och Mats. Hon för mikrofonen till munnen.
”Hej” säger hon osäkert och inväntar en reaktion från publiken. De är alldeles knäpptysta förutom någon pellejöns längst bak som ropar: ”Tjenare emojävel” tillbaka.
För ett ögonblick ångrar hon sig att hon gör det här. Hon känner sig så himla osäker. Men i nästa ögonblick blir hon säker på sin sak. Pulsen...modet...
Hon rätar ut ryggen, spänner ögonen i publiken och känner hur modet växer.
”Du, Malin” säger hon och hör till sin glädje hur självsäker hon låter. En nyans av sin röst hon aldrig hört innan. Är det verkligen jag som pratar? ”Malin i min klass alltså. Vet du om att jag hatar dig mest i världen, förutom typ min pappa? Och jag har vetat om att du använder silikoninlägg i din bh ända sedan du började trots att du säger till alla att de är ”real”för jag såg när du köpte dem.”
Ett förvånat mummel brister ut i aulan och hon ser hur Malin rent ut sagt tappar hakan och hur folk skrattar åt henne.
”Och du, Jocke, läraren” fortsätter hon och känner hur hjärtat dunkar fortare och fortare i bröstet. ”Jag ljög för dig om mitt brinnande intresse för evolutionen. Jag sa det bara för att jag ville ha mvg i biologi. Rent ut sagt så fattar jag inte hur man kan tro på sånt skitsnack om att vi egentligen är apor”
Hon ser Jocke reagera likadant som Malin: tappa hakan, och se sig förvånat omkring.
”Diana – min franskalärare – jag har fuskat på varenda jävla prov vi haft, Lisa – det var jag som bytte ut dina stringtrosor till mormortrosorna på i omklädningsrummet efter idrotten och du Mats” hon vänder sig om till den chockade dirigienten och säger i en uppgiven ton:
”Du, jag suger verkligen på klarinett och jag har aldrig kunnat läsa noter. Jag har aldrig ens tagit några klarinettlektioner” Hon tittar ut över den rädda publiken igen, de är oroliga över vem hon ska nämna härnäst.
”Sanna – du blev aldrig fin i ditt orangea hår som jag sa att du blev, du killen – vad-du-nu-heter med piercingen i ögonbrynet och mörkbrunt hår – jag har velat ha sex med dig ända sen jag såg dig första gången för att reta mina jävligt konservativa föräldrar, eftersom du är typ den de minst vill att jag ska vara ihop med. Kalle – du är egentligen jävligt ful trots din svärm av tjejer du har omkring dig, speciellt dina håriga ben som jag råkade se på stranden i Varberg en gång, som du dessutom döljer för hela skolan.”
Hon tar en kort paus.
”Träffar ni pappa kan ni väl säga att jag har en tatuering på höften, trots att han förbjudit mig, och att jag imorn har tid för piercing i läppen?”
”Och rektorjäveln,” fortsätter hon. Vem i helevete du än är, man ser ändå aldrig till dig i skolan – kan du veta om att den här skolan är skit och jag vill ge dig ett råd: lär dina jävla elever respekt så slipper de alternativa som börjar här nästa år känna sig så jävla fel och bortstötta från världen.”
Var det allt? tänker hon men kommer just på att hon glömt en.
”Elliot” säger hon försiktigt med mjuk röst.”Du killen som alltid går omkring ensam...” Hennes blick blir sorgsen och hon blir direkt blyg.
”Du är den sötaste kille jag någonsin sett och jag har faktiskt försökt föreställa dig och mig som ett par men... det har aldrig gått för jag har hela tiden insett att jag är för kass för dig. ”
Hennes hjärta tar ett extra skutt. Vågar jag..? Hon rör nervöst på fötterna.
”Jag älskar faktiskt dig” slinker det sedan ur henne.
Ett ögonblicks tystnad.
”Tack så mycket för mig” säger hon sedan, bugar lätt och sätter tillbaka mikrofonen i stativet. Sedan stoppar hon in handen innanför sin Marilyn Mansont-shirt, känner hur det bränner i huden. Pulsen. Hoppet. Hon greppar tag i den, känner hur fingrarna sluter sig kring den. Den är som gjuten för henne. Och innan någon hunnit reagera har hon dragit upp den, avlossat ett skott mot tinningen och livlöst sjunkit ihop på golvet i en nedblodad hög medan den förvånade tystnaden övergått till hysteriska skrik. Och det sista hon ser innan hon tar sitt sista andetag, då hon ligger med halvt slutna ögon, med kinden hårt pressat mot scengolvet är Elliot, som med sina händer formar ett hjärta åt henne. Som bara hon såg.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JessicaKarlsson - 22 aug 11 - 21:51- Betyg:  | kom ihåg att dina oneshots var så underbara och fick upp den här. så jävla underbar, underbart skrivit!
(escape the fate tröja, hihi (a)) | | ossika - 27 mar 10 - 07:03- Betyg: | Awww, så gulligt! Helt underbart att ställa sig sådär och säga
det man vill inför hela skolan, läraren och kanske "rektor
jäveln". Underbart! | | Papa_Noel - 28 jan 10 - 00:46- Betyg: | | Sjuukt bra! | | NeMriA - 5 sep 09 - 12:23 | | ...jag var tvungen att läsa om ._. | | gbg_95 - 10 maj 09 - 20:31 | Åh fan, jag har läst den har x antal gånger,
men kan inte sluta gråta varje jävla gång,
Du har talang, är det enda jag kan säga just nu | | Titta - 5 maj 09 - 21:28- Betyg: | | du är så j*vla duktig på att skriva att det inte är sant. | | NeMriA - 11 apr 09 - 22:31- Betyg: | ..hej här kommer jag och är desperat fan.
den här oneshoten är så otroligt bra ;_;
älskar den <3
du är så jävla duktig människa! | | the-rose - 7 feb 09 - 20:47- Betyg: | | herregud du är ju gryyyyymmmmm braa!!!! du fångar läsaren från första början =D Tycker verkligen synd om henne ='( | | gbg_95 - 27 jan 09 - 18:15- Betyg: | Jag har inga ord!! Alltså...GAH!! va fan ska jag säga?!
Du skriver jävligt bra, men det vet du väl,
Alltså seriöst, sättet du skriver på, uttrycker känslor, ORTOLIGT!!
Synd att hon döda sig själv...:'(
Och det där Elliot gjorde sist, gjorde ett härta åt henne...:'(
Ännu än gång, helt underbart skrivet!!! <3 | | vissenros - 11 jan 09 - 18:31- Betyg: | ehh, vad ska jag säga?
Fastklistrad som vanligt | | ThisIsJustMe - 22 dec 08 - 16:09- Betyg: | Asså shit!!
Jag är mållös!
Fast nu ska jag ändå försöka skriva några rader och
förklara hur underbart du skriver och att detta är utan tvekan
en av dom bästa novellerna jag har läst!
Du skriver så levande och fängslande.
Man sitter fastklistrade hela tiden, och i slutet blundar man
Ihopp om att novellen inte alls är sluta utan fortsätter flera ''sidor''!
Sen öppnar man ögonen och verkligheten slår emot en när man
upptäcker att novellen är slut, då skriver man en komentar och
förklarar hur underbart du skriver, som egentligen är omöjlig för
det finns inte så vackra ord som kan förklara din talang.
Och sist men inte minst lägger man dit nån liten rad om att,
denna novell förkänar så mycket mer än fem, för att stärka
budskapet som man har försökt uppnå hela tiden. :D
Nämligen att du skriver som en gud!
Vacker, stort och varje bokstav är ett litet mirakel. :D | | Maadelen3 - 7 dec 08 - 13:13 | SHIT VAD BRA BEA! ;o
bara för att jag är dryg och inte läsit förns nu :s
men det var sjukt bra =D
mwhihihi =D
du måste skriva mer, darling =D
hhi, du skriver superbra! :D
wie :D <3 | | jagvetattduvet - 4 dec 08 - 09:51- Betyg: | | Ajajaaj, det gjorde ont! | | RowsahKanin - 4 dec 08 - 08:35- Betyg: | Aj. Fan vad det gjorde ont. Och herregud vad bra skrivet.. Det bästa jag läst på hur länge som helst. Du är verkligen begåvad.
Jag vet inte vad jag ska säga mer. Håller med alla här nedanför, herregud. <3 | | Justmyfault - 3 dec 08 - 22:14- Betyg: | shit!
ett jävligt oväntat och otroligt hemskt slut!
Du skriver det hela underbart iaf :)
Fantastiskt! | | Luzze__ - 3 dec 08 - 20:46 | HJälp så bra,
wow....
ordlös,vad ska jag skriva,
wow... | | NeMriA - 3 dec 08 - 16:51- Betyg: | alltså GUD O_O
ge mig DIN talang! den här var så fruktansvärt *pip* BRA att jag sitter och gapar O_O vet inte vad jag ska säga! den var ju helt.. .GAAAHAHAA!!!
fy fan vad bra den var! <3 | | LannaH - 3 dec 08 - 15:40- Betyg: | Seriöst, jag vet inte vad jag ska säga :S Du har lyckats få mig att vara nära gråten, för slutet, bli nyfiken när man hörde det där om "hoppet", och helt överraskad, 1 när hon dog o 2 när hon ställde sig upp och sa dem där sakerna. JAG ÄLSKAR DEN HÄR ! <3 Och hela huvudet går runt just nu, så jag kanske typ, skriver hel knasigt elr något sådant XD Men den var underbar <3 Seriöst, skit sorglig egentligen, men man blev lite lycklig också :) Vet inte varför, men jag tyckte den var liksom... <3
Ha en bra dag!
Hanna | | Sakmojsen - 3 dec 08 - 14:59- Betyg: | Okej, jag är inget stort fan av att kommentera, rent ut sagt suger jag på att kommentera andras verk, men okej.
Det här förtjänar verkligen en kommentar.
Jag vet dock inte VAD jag ska kommentera, för det här fick mitt huvud att snurra och ja, det är positivt alltså.
Haha, kul kommentar det här xD
Men okej, sansa dig Linn, wow.
Fantastiskt.
<3 | | WhyJustMe - 3 dec 08 - 14:49- Betyg: | Hmm.. shit :O alltså fan vad bra :) Helt bäst, lite synd att hon tog livet av sej bara :(
Men nästa gång du får skrivkramp säg till så köper jag medicin åt dej så du kan skriva hela tiden :D | | Madvis - 3 dec 08 - 14:36- Betyg: | Åh, gud så vackert :')
Seriöst, satt som gjuten till den här texten, varje ord trollband mig och praktiskt taget tvingade mig att skita i alla ljud omkring mig, att bara läsa dessa ord och få dem att eka i min förvirrande hjärna.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det var längesedan en oneshot rört mig såhär mycket, jag vet inte varför men varenda mening kändes så jävla sann.
Underbart, sista delen fick mig nästan att börja gråta... |
|
|
|
