Vindspel del 17 |
Hur länge hade jag suttit vid din sida och kramat din hand i min, värmt den och tagit din puls för att se om du fortfarande levde, det hade ju varit så nära. Och hur många gånger? För många.
Ibland ville jag bara skrika, gråta och ge upp.
”HUR TROR DU JAG MÅR! MÅSTE DU VARA SÅ JÄVLA SJÄLVISK!”
Men det var väl jag som var självisk, det var ju du som mådde dåligt och skulle bli frisk. Jag levde i alla fall lite mer än du, och vi älskade varandra. Aldrig att jag kunde lämna dig.
”Förlåt, älskling, förlåt” Din röst var hes och annorlunda.
”Shh, det gör ingenting. Allt är bra nu, det är bra nu.”
Men det var inte bra. Om du visste hur länge jag hade duschat igår bara för att vara säker på att få bort allt blod. Jag hade gråtit i duschen, kramat om mig själv så hårt att jag fick blåmärken.
Veckan efter var de fortfarande kvar, gulgröna. Du såg dem inte, du såg bara dina egna armar, inlindade i bandage.
”Varför? Kan du inte bara säga VARFÖR! Är jag inte tillräklig, vad gör jag för fel egentligen?”
”Du gör inget fel, jag har ju sagt att jag inte vet! Sluta plåga mig.”
”…Plåga dig… PLÅGA DIG! Är det JAG som plågar DIG!”
Jag hade nog aldrig sett dig så sårad förut
Jag och Silver hade kommit varandra nära. Så nära att vi till och med hade pratat psyksnack. Vi jämförde våra armar och ben, vi jämförde våra känslor och tankar. Vi var lika trasiga båda två.
”Hur dog du?”
Jag ansträngde mig för att inte skaka på rösten när jag svarade.
”Min pojkvän tog livet av sig”
”…Aj.”
”Du då, jag förstod inte riktigt vad du menade igår…” sa jag snabbt.
Han mötte min blick och log försiktigt, förstod att jag inte ville prata om mig själv just nu.
”Jag blev aldrig älskad av någon. Men jag älskade, jag älskade alla runt om kring mig. Det blev aldrig någonsin besvarat. Min pappa drack sig full och grät hela tiden, mamma hade flytt för flera år sedan. Jag hade flera syskon men två satt i fosterhem och min lillebror flyttade in hos sin flickvän. Jag stannade hos pappa, jag räddade faktiskt honom, men han kunde inte rädda mig”
Vi satt tysta en lång stund. Jag visste inte vad jag skulle säga och Silver verkade vara djupt inne i sina tankar. En konstig känsla bet mig i hjärtat. Jag hade blivit älskad och vissa dagar var jag överlycklig. Jag hade varit lyckligt kär men Silver hade bara fått sitt hjärta krossat om och om igen.
”Jag hade nog tur trots allt” sa jag tveksamt.
”Det beror på hur man ser det. Jag behövde aldrig se min kärlek dö, men jag såg aldrig min kärlek leva och skratta heller. Det gjorde ont på ett mindre dramatiskt sätt.”
”Du har alltid mig”
”Jag vet”
Jag gav honom en kram, han var varmare än jag.
”Psykkärlek?” Sa han frågandes och skrattade till.
”Så fort vi kommit ut härifrån sticker vi till Vegas och gifter oss va?”
Vi log mot varandra. Någonstans gick larmet, jag hörde hur fötter dunkade mot korridoren och skickade stötar genom golvet in i mig. Någon skrek, glas gick sönder. Men det berörde mig inte, nu när vi både var på väg att läka skyddade vi varandra. Aldrig att våra sår fick gå upp igen…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 6 dec 08 - 12:25- Betyg:  | | den är såå bra ^^ | | Melowa - 4 dec 08 - 19:09- Betyg: | | så himmla vackert (LL) | | sonix - 3 dec 08 - 15:57- Betyg: | åhåhåhhhhh .....
;_____; | | honheterjenny - 2 dec 08 - 19:57- Betyg: | din novell är den bästa på sidan,
helt klart.
så jävla bra |
|
|
|
