Adrian och jag (kap 17) |
Kapitel 17
Adrian
Efter att ha frågat en snubbe på gatan vet jag nu vart jag befinner mig. Malmbäck, Skåne. Och det hjälpte mig inte ett dug, för vart fasiken ligger Malmbäck?! Och bara namnet på det? Jag kan knappt uttala det! Det börjar kännas att allt är bara förgäves nu, hur ska jag kunna hitta henne? Jag befinner mig ett främmande land, vet inte vart jag ska och har knappt inga pengar alls kvar.
Det börja kännas tomt nu, och väldigt ensamt och gudarna skall veta hur mycket jag älskar den lilla tjejen! Visst, hon är sjutton och jag tjugotvå men hon är allt jag har men inte har just nu och jag saknar henne så att det gör ont i själen på mig.
Maria
Under middagen pratar mamma på om festen där vi sitter runt det fyrkantiga oljemålade björkbordet. Mitt emot sitter Tobias som stirrar ner i tallriken och försöker undvika min blick så gott det går, jag där emot kan inte slita blicken från honom. Jag kan bara inte förstå att mamma inte märker något konstigt mellan oss, men det är väl ganska bra kanske. Hur skulle inte hon regera om hon fick veta att hennes barn just suttit där uppe tätt inslingrade tätt inpå varandra!
Under hela måltiden studerar jag hur hans käkar maler maten och hur han sväljer hårt för att få ner maten, för jag vet hur mycket jag stör honom där jag sitter och stirrar på honom.
Ler för mig själv över att jag kan få honom ur balansen genom att bara titta och sitta här. Mammas pladder når knappt mina öron men vissa ord tränger in, som att se till att få in mig i skolan och annat crap som inte betyder något. För stackars mamma, hur ska hon kunna släppa iväg sin dotter som nyss kommit hem igen? Hur ska jag förklara, att jag bara kom hem för att jag inte visste vart jag skulle annars gå efter jag sett Adrian i säng med en annan människa, att jag faktiskt inte hör hemma här! För hur ska jag kunna leva i detta hus med en pappa som slutat leva inombords och med en bror som älskar mig så som jag älskat och älskar honom på ett sätt man inte ska? Hur länge kan man stå ut i ett hus där saker och ting aldrig kan bli detsamma igen efter det jag lyckas åstadkomma? Det verkar som om bara mamma inte ser vad som håller på att hända, att vår trygga svensson-tillvaro håller på att falla i små bitar.
Det är när jag ligger i min gamla säng som det knackar klockan halv tolv på min dörr. Utan att säga något öppnas den på glänt och gula änglalockar smiter fram, blåa havsögon i mörkret tittar forskande på mig.
”Får man krypa ner hos dig?”
Viskar han mjukt genom rummet och jag fylls av en värme jag kände förr för honom, som verkar vakna till liv. Ska jag då låta det göra det, eller borde jag stoppa det innan det är försent? Jag vet inte längre. Istället för att tänka på det, flyttar jag undan täcket en bit och Tobias stänger dörren efter sig och skuttar ivrigt fram och kryper ner bredvid mig.
”Sig mig syster, detta ska väl inte vara så farligt att bara andas in varandras luft?”
”Jag tror det inte är så farligt, men säg mig, hur ska detta egentligen gå?”
Tobias blir tyst, hans bröstkorg åker upp och ner när han andas och jag följer dess rytm utan att säga något mer. Våra kroppar ligger ihop pressade tillsammans, hans händer ligger på mina höfter och mina runt hans kropp. Hur kan något så vackert blivit tvunget att föddas till min bror?
Jag biter mig i läppen löst, tittar upp från hans bröstkorg till hans ansikte.
”Jag har inget svar på det, jag har inte svar på något just nu, förlåt om jag äcklar dig och jag önskar ibland att du inte var min syster, det skulle vara så mycket enklare då.”
Tobias smeker mig ömt över kinden och ler sådär fint med sorgsna ögon.
”Tobias, du äcklar inte mig och jag tycker så mycket om dig…”
Denna gång är det min tur att bli tyst, tankar flyger omkring som en storm i huvudet på mig. Adrian som jag fortfarande älskar över allt annat på denna konstiga planet, tvillingarna som får mig att skratta åt deras konstigheter. Jag älskar ju dem också, och min familj. Men vad känner jag egentligen för Tobias? Jag vet inte. Hans ögon likadana som mina gör mig galen, hans fina leende gör mig svag och hans änglalockar som inte går att konstrollera. Men på vilket sätt är det som jag älskar honom på? Som syster, som systrar inte ska, eller mitt emellan?? Adrian blev min sista tanke innan Tobias öppnade munnen.
”Men?”
Kollar han frågandes på mig.
”Adrian.”
Jag blickar bort.
”Åh…”
Är det enda han får fram och börjar pilla lite i mitt hår. Tystnaden ligger tjock i rummet och jag vet att min älskade bror förstår att jag än älskar Adrian, hur många svek han än gör eller gjort. En stor klump börjat bildas, men jag orkar inte kämpa emot alla tårar som jag fängslat fast i mig. Nu strömmar dem ner utan att kunna hejdas.
”Varför gråter du, söta du, det ordnar sig ska du se.”
”Nehj, det kommher det inte!”
Hulkar jag fram och gräver in ansiktet i honom och kramar om hårt och han smeker ömt längs min rygg, låter det få komma fram, alla de tårar som aldrig verkar sluta rinna.
”Jag önskar jag kunde få dig att förstå, hur jag älskar dig, hur jag älskar Adrian, hur jag börjat älska London och vad tvillingarnas knäppa konstigheter gör med mig, jag önskar jag kunde få dig att se och känna det jag gör, men jag vet knappt själv hur jag ska kunna lösa allt detta. Det är bara en massa snåriga grusvägar överallt.”
Får jag till slut fram, andas in Tobias doft i mina näsborrar och lägger den på minnet långt bak i huvudet. Det våta har nu börjat torka och mina läppar smakar salt. Än är vi ihop pressade som om vi nästan var en och samma människa, oskiljaktiga.
”Maria,”
Börjar han, pratandes mjukt vid mitt öra och håller om mig med sina starka armar.
”Vilken väg du än väljer, vem du än väljer att älska mer än livet och vart du än väljer att stanna på, kommer jag alltid att älska dig ändå. Du är mitt enda syskon, en del av mig som jag aldrig glömmer och jag färdas i ditt hjärta om du så åker till månen och under jorden, och de snåriga grusvägar du går på vet jag precis hur det är. Jag vill inte vara den som håller dig kvar, om du nu vill ha Adrian borde du leta rätt på honom och förlåta honom.”
Jag tittar upp på honom, exakt likadana ögon möter mina blanka ögon och det jag ser i hans är värme och ärlighet.
”Men pappa… mamma…”
Viskar jag hest.
”Pappa har inte ens märkt att du är här, varför skulle han då märka om du försvann? Faktum är att han är en skit, när alla försökte vara starka försvann han in ett mörker, mamma skulle aldrig ha fått stå upp själv! När vi alla behövde varandra låste han in sig efter inte fått något besked om hans dotter levde eller inte, när alla försökte kämpa på gav han upp efter bara någon månad. Och mamma klarar sig, jag kan försöka få henne att förstå om du vill.”
Hans ögon blixtrade till varje gång han nämnde pappa, ilska mot vad vår far inte gjorde.
”Jag älskar dig, vet du det söta bror?”
Viskar jag till honom och om än möjligt, kryper jag ihop ännu närmare. Rädd att han ska försvinna.
”Och jag älskar dig.”
Tobias pussar min panna försiktigt, och efter ett tag slummar jag in en tung sömn bland blommor och glitter stjärnor.
__________________________
Kommentera, pleeeze?? ^^ hehe
mjo, Tycker ni fortfarande den e bra?? Ska jag fortsätta med denna? =/ hmmm..... *tänker för mig själv*
Jao, jag fortsätter nog xD hehe
Har`e bäst, pöss och kjam "Airya"
ni e bäst!! <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | XblackX - 15 dec 08 - 19:00- Betyg:  | | jätte bra, mejla nästa! | | tjoh - 2 dec 08 - 15:24 | | JÄTTEBRA!! :D:D:D | | Justmyfault - 2 dec 08 - 13:59- Betyg: | | jättebra :) |
|
|
|
