Vindspel del 16 |
En röd ros stod i en vas utan vatten. Var det min blick som fick det vinröda bladet att ramla av eftersom det föll samtidigt som det mötte min blick. Som ett hån. Eller som ett farväl…
Jag suckade, mitt andetag skakade som om det grät.
Inget vatten skulle kunna få rosen levande. Den var du. Du gav mig den och nu var den död.
Det enda som levde var vår kärlek men den kom från mig och flög ut i luften. Sög ut min energi.
Du fanns inte. Jag kunde inte nå dig.
Tänk om det var jag som var död! Det var du som låg på sängen, apatisk, med tårar rinnande men ögonen var tomma speglar utan känslor. Reflekterade bara det kala rummet med alla tavlor vända mot väggen för att du inte skulle möta mina ögon på fotografierna.
Du levde mer än jag, jag fanns inte, jag kände inte och alltså levde jag inte. Jag var död…
Av en slump fick jag se det torkade rosenbladet. Jag hade alltid älskat röda rosor och det kunde vara vilket rosenblad som helst. Men jag var säker på att det kom från din ros.
Det föll ut ur min dagbok från sidan där lusten tagit slut. Sista gången jag hade skrivit i dagboken, sidan femtiotre, den dagen så jag bestämde mig för att lämna livet och börja leka med döden mer och mer.
Döden var en lek man aldrig kunde tröttna på. Man kunde inte fuska och om man var ute var man ute för alltid. Jag älskade att ta risker.
Men nu hade jag ett ansvar.
Bredvid mig låg en vacker flicka med nyklippt hår. Eldfärgat och kort med kolsvarta slingor.
Ändå hade hon en vit och rosa tröja på sig för att missmatcha med flit, och ljusblå avklippta jeansshorts.
Blondie var inte länge samma person. Allt hade ändrats, men till det bättre.
Inga cigaretter eller alkohol hade varit i närheten av henne på nästan ett år. Inga kommentarer blev obesvarade. Inga drömmar förblev ouppfyllda.
Hon var flickan jag drömde om som liten, superhjältinnan som klarade allt. Min förebild.
I min famn låg en annan flicka, ljust lockigt hår och vita ögonfransar. Små naglar som vi hade målat rosa och röda varannan. Klänningen hade mamma sytt och den var ful men ändå gullig. Den såg nästan mer ut som en gardin nu än vad den gjorde förr.
Isabella sov och jag vaggade henne långsamt fram och tillbaka. Hon var så varm mot mina bara armar.
Imorgon skulle jag vara instängd igen. Jag ville leva lite till innan helgen tog slut.
”Varför är du här?” Min röst hördes knappt genom rummet.
”Jag dog.” Hans röst var högre än min, och skarp.
Jag skämdes över att alltid låta så osäker fast jag egentligen inte var det.
”Hur?”
”Min själ tog en överdos av livet. För mycket smärta kan vara dödligt. Men det går att fixa säger alla. Jag tvivlar, men förlorar ingenting på att försöka”
Jag satt tyst och tittade på honom. Han snurrade en krita mellan fingrarna och satte den sedan mot papperet. Drog den fram och tillbaka.
”Vad är det?” jag syftade på de böjda strecken som korsade varandra lite hur som helst.
”Känslor. All konst är känslor, all musik är känslor. Allt estetiskt är känslor och de kommer från samma hjärnhalva”
”Jag är inte konstnärlig”
Han mötte min blick med sina silverögon, tog sedan min hand i sin och tryckte försiktigt mot papperet.
”Blunda. Det är då det blir bäst”
Jag log men blundade, öppnade sedan ena ögat och skrattade.
Men mina mörkgröna streck mot det vita papperet ville ändå säga någonting, fast jag kunde inte läsa konst.
”Du läker” sa han och log.
Och han höll kvar min hand i sin.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 6 dec 08 - 12:21- Betyg:  | det är det bästa jag någonsin har läst ^^
det är så vackert | | sonix - 2 dec 08 - 15:26- Betyg: | | Wowwowwoe :O | | honheterjenny - 1 dec 08 - 21:45 | asså, dina noveller är så poetiska så det är inte sant.
och jag vet itne om jag någonsin läst ngt bättre än det här | | Melowa - 1 dec 08 - 20:26- Betyg: | | Du skriver så himmla vackert, de är alltid ett nöje att läsa ;) |
|
|
|
