några underbara ord, agnes |
Jag hatar att jag älskar dig, jag hatar att jag älskar dig. Agnes tänker det om och om igen. Varför måste hon vara så hopplöst förälskad i just honom? Killen med det ljusbruna håret och de kristall blåa ögonen. Killen i hennes klass som alla tjejerna suktar efter. Varför just honom? Alex med det underbara skrattet och det gulliga leendet.
Agnes försöker att packa ner några vettiga skidkläder som man kan ha på klassresan och som man inte kommer att frysa i. Tankarna vandrar bara vidare till Alex och packningen går inget vidare. Tankarna på att det nog aldrig kommer att bli de två gör henne både arg och ledsen. Måste Max och Niels hata henne lika mycket som hon älskar Alex?
Agnes tänker på när hon faktiskt var bästa vän med Niels och Max. Då hade de kunnat prata om allting. De delade med sig av sina hemligheter, problem och lycka. Sedan en dag så hade de bara ignorerat henne totalt och tyckte mest att hon bara var i vägen.
Hon vaknar upp ur tankarna av att en snöboll träffar hennes fönster med en smäll. Hon rycker till och tittar ut, det är Linnea. Hon står där utanför med allting packat i prydliga väskor. Lika prydlig som hon själv. De vinkar till varandra och Linnea lämnar alla väskor vid porten sedan springer hon upp för alla trappor.
Vid skolan står redan hela stora klassen och väntar. Även bussen som ska ta dem till Sälen står redo. Deras fröken Maggan står och ropar upp vilka som ska sova tillsammans.
- Åh, vad bra att ni kom flickor. Ni ska sova med Niels, Max och Alex. Seså, in i bussen med er så åker vi nu!
Inom Agnes så pågår ett känsligt virrvarr blandat av både glädje och skräck. ”Hur sjutton ska det här gå? En hel helg tillsammans med två som hatar mig och en som inte vet vad Han vill?” Då tittar Linnea på henne och hon tänker att Linnea i alla fall alltid är på hennes sida, det får henne på lite bättre humör och de hoppar in i bussen.
Helgen går fasanfullt snabbt och Agnes blir förvånad över att det fortfarande kunde vara så kul att umgås med Niels och Max. Alla fem har legat uppe hela nätterna och spelat kort, bara pratat och busat massa. Niels har till och med lånat ut ett par extra vantar och Max en mössa till Agnes eftersom hon glömde sina, så de kanske inte hatar henne iallafall? Max och Niels har betett som förut och helgen blev inte som Agnes först trott – att killarna skulle skita totalt i dem. Hon är glad över att dem inte gjort det. Då har hon varit nära Alex hela tiden. Han har till och med kollat på henne med något speciellt i blicken om man ska tro Linnea. Agnes vill ju gärna göra det, men vågar inte riktigt hoppas på något.
Sista dagen och sista åket.
De bestämmer sig för att ta 4-stolsliften upp till toppstugan. Lyckligtvis så tränger sig Linnea fram till Niels och Max, då kan inte Alex låta Agnes åka själv.
När de sitter där i liften med alla tjocka kläder och pjäxorna spända så börjar äntligen Alex att prata.
- Det här kommer att vara svårt att säga.
Agnes tittar i hans blåa ögon, hon får fjärilar i hela kroppen.
- Asså… jag känner mig så dum som bara har lyssnat på killarna och inte på mitt hjärta.
Hon väntar på att han ska fortsätta prata, hon tittar på hans profil och blir varm i hela kroppen.
- Jag… jag gillar dig Agnes. Han gör en paus innan han fortsätter. Jag gillar dig inte bara lite, jag tror jag är kär i dig. Kan du förlåta mig för allt dumt jag gjort och kanske för att jag sa det här?
- Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag gillar dig också jättemycket, obeskrivligt mycket. Jag kan absolut förlåta dig, jag har ju inte heller betett mig särskilt bra… och jag är glad över att du sa det här.
Hon tittar på honom lite blygt och ler, han ler tillbaka. Agnes är så sprudlande glad att hon bara skulle kunna skrika rakt ut, men hon håller sig. Hon tittar på den vackra varelsen bredvid sig och kan inte sluta le. Den här helgen blev bättre än vad hon hade väntat sig. Tänk att några så små ord kan få henne att glömma kylan på en sekund och bli helt varm i hela kroppen.
”Han tycker om mig! Han sa det själv, herregud jag älskar honom!”
Han tittar på henne ännu en gång, ingen av dem kan sluta le och han tar äntligen hennes hand.
|
|
|
|
