all that is left of you - 1 |
hahah åååh vad jag är snäll idag (a' många kapitel har jag lagt ut *nicka på huvudet och se duktig ut* fast jag vet inte vad det är med mig xD jag är nog bara riktig lat som inte orkar skriva bra, och ändra när dt blir konstigt, men isåfall får ni säga till så gör jag om detta kapitlet för jag blev inte riktigt nöjd om man säger så ^^ ska sluta babbla nu.
read and enjoy!
kapitel 1
"Var har du varit!?" fräste Alicia, en av mina systrar, då jag anslöt mig till resten av folkmassan.
"Ute." svarade jag och höjde på ögonbrynen. Hon granskade mig från topp till tå med sina kalla blå ögon.
"Visst, säger du det så..." muttrade hon, och vände sig om för att gå när jag tog tag i armen på henne.
"Vänta, vad är det med dig?" frågade jag henne lite smått irriterat.
Hon tittade sig omkring på de människor som var så lika varandra, även oss själva, och lutade sig sedan fram mot mig.
"Inte här." viskade hon. Jag nickade förstående och såg sedan en man som satt ner vid de långa matbordet. Han tjocka, svarta, hår, som hade börjat bli smått grått på vissa ställen, var kammat bakåt, och han såg på mig med likadana ögon som jag själv hade. Han hade börjat få rynkor, men skönheten i hans ansikte skulle aldrig försvinna.
Han vinkade åt mig att jag skulle komma, och med en sista blick på Alecia som, tittade bekymrat på mig, trängde jag mig förbi massa människor som hälsade glatt på mig, i min väg att komma fram.
"Bailey, " sa han lättat när jag hade satt mig ner bredvid honom. Jag log mot honom, och hans visade en rad vita tänder i ett brett leende. "Jag var inte säker på att du skulle komma."
"Varför då? Jag missar aldrig en familje träff." svarade jag han förvånat.
"Du är sen." sa han kort.
"Jag vet, förlåt mig."
Han tittade på mig, som om han försökte läsa av vad jag tänkte.
"Du är så lik mig." viskade han.
Jag svarade inte utan kollade ner på den vita duken.
"Vet du det?"
Jag mötte hans blick. Granskade hans ögon. Ljust isblå, med svarta ögonfransar som satt tätt bredvid varandra på de mandelformade ögonen. som jag hade ärvt från honom.
"Du är precis som jag var i din ålder, jag kommer knappt ihåg det själv. Jag kom alltid försent till träffarna. Ville inte ens vara där. Istället ville jag vara för mig själv, och tänka. Jag gillade aldrig när det var mycket folk i närheten, det gjorde mig nervös."
"Emery, jag har jätte kul på träffarna." lögnen var tydligen inte riktigt övertygande för han höjde ögonbrynen mot mig.
"Jag ser, förstår du. Jag ser dig när du kommer, senare än alla andra, hur du pratar med dina systrar, sedan hur du försvinner bort i något hörn för dig själv. Du är en tänkare, precis som jag." Han skrockade.
"Det är inget negativt precis." sa jag och flinade.
"Nejnej, absolut inte. Tvärtom. Jag har alltid sagt till din far, att han skulle tillbringa mer tid på att tänka. Han var en sån som agerade utan att tänka efter först, som sa saker innan han kom på vad konsekvenserna kunde bli, och du ser hur det gick för honom."
"Det var inte hans fel..." började jag men blev avbruten av Emery.
"Jag vet Bailey. Om det inte varit för Nicholas Allen, hade han varit här med oss."
han suckade.
"Han var en modig man och dog för sin familj, som en hjälte, precis vad han ville." fortsatte han. Jag svalde och försökte hålla bort tårarna som brände bakom ögonlocken.
"Du saknar honom, men du måste vara stark!"
"Jag måste gå och prata med Alecia." sa jag svagt och reste mig upp.
"Fly inte när någonting bli svårt, möt dina problem och ta hand om dom." var det sista han sa till mig innan han vände sig om för att prata med någon, som jag tyckte känna igen som min moster. Med en suck lämnade jag matbordet och gick ut.
Solen var fortfarande gömd bakom molnen och vinden blåste starkt i mitt ansikte.
"Bailey?" hörde jag en ljus röst säga bakom mig, men jag vände mig inte om , utan satte sig på en träbänk med blicken fäst på skogen rakt framför mig. Alecia satte sig bredvid mig. Hennes bruna hår blåste åt alla möjliga höll, och hon la det på ena sidan.
"Jag är orolig för dig." sa hon. Jag svarade inte.
"Det känns som du döljer nått för mig."
Jag svarade fortfarande inte utan kollade rakt framför mig, med ihop pressade läppar.
"Svara Bailey, vad är det?"
Jag såg ut ögonvrån att Alicia tittade på mig.
"Svara när jag pratar med dig!" utbrast hon, jag hade fått henne att tappa tålamodet.
"Vad vill du jag ska säga?" frågade jag lugnt.
"Inte vet jag vad du ska säga, det vet du bäst själv!"
"Kan du sluta skrika åt mig!?"
Hon suckade otåligt.
"Du är helt otroligt." muttrade hon.
"Du är inte så dålig du heller."
Jag försökte att inte skratta, reta upp Alicia var en av mina favorit sysselsättningar, fast jag visste att det inte var så bra tid punkt att göra det nu.
"Förlåt Ali..." gav jag upp då hon gjorde ett försök att resa sig upp.
"Berättar du för mig vad det är?" försökte hon.
"Du skulle aldrig förstå." suckade jag. Alicia satte sig ner igen.
"Bailey, det har alltid varit vi två. Anona och April har aldrig varit i närheten av den systerkärleken vi har! Du har alltid kunnat lita på mig, precis som jag alltid har kunnat lita på dig."
"Men detta är inte som allt annat jag har förtrott dig med!" förklarade jag. Hon tittade bekymrat på mig, och skrattade sedan.
"Det är inte precis som om du har ihop det med en av Allen sönerna." skrockade hon.
Jag fnös.
"Familjeheder är något jag har iallafall."
Alicia log.
"Kan du hålla något hemligt?" fårgade hon.
"Självklart."
"Dom yngsta sönerna ser inte så dåliga ut iallafall." viskade hon och fnissade.
Jag log och skakade på huvudet.
"Det hade inte gjort någonting om dom var i vår släkt." sa jag och vi skrattade.
"Jag ska inte tvinga dig att berätta. Men jag vill bara att du ska veta att du kan alltid lita på mig." förklarade Alicia när vi skrattat klart. Hon såg rakt in i mina ögon, och jag kände hur rörd jag blev.
"Jag älskar dig syster." viskade jag.
"Jag älskar dig också." viskade hon tillbaka och sen kramade hon om mig, hårt, och länge. Jag slöt ögonen för en sekund, och övervägde om jag skulle berätta för henne eller inte. Jag visste hur hon skulle reagera, och att det inte skulle bli positivt, och tillslut insåg jag att det inte skulle vara värt att chansa.
"Det kanske är bäst att vi går in. Maten är väl strax färdig, och dessutom ser det ut att börja regna snart." föreslog Alicia och vi reste oss upp och gick in i den vita byggnades igen.
Den stora salen, var verkligen fylld av människor. Det var först nu jag märkte hur många vi var. En enorm kristallkrona hängde i taket och lyste upp allting.
"Gud vad många vi har blivit med åren." sa Alicie chockat och kollade sig omkring. Jag nickade instämande innan jag satte mig på en plats bredvid en man som jag inte hade någon aning om vem det var. Han var blek ,med skuggor under ögonen, och såg hängig ut och sjuk ut. Jag gissade att han var ny och tyckte synd om honom.
Resten av folk massan satte sig också ner vid de långa borden som var ställda i en fyrkant så att alla kunde se varandra.
Det var mycket prat innan Emery reste sig upp, och allt ljud dog ut. Allas blickar drogs mot honom, förutom jag, som kollade på den guldiga medaljongen som hängde runt hans hals.
"Välkomna, bröder och systrar, döttrar och söner, flickor och pojkar.." började han, och hans röst ekade i salen.
"Jag vill först och främst börja med att presentera två nykomlingar som anslutit sig till familjen. Albert Boyle,"
Mannen bredvid mig reste sig upp och applåder hördes runt om i salen.
"och Brendan Aitken."
En ung man som satt bredvid Emery reste sig upp, och man hörde hur folk tappade andan. Även jag själv.
Han som hade rest sig upp var slående vacker. Han hade blont, halv långt hår, varma bruna ögon, blek och slät hy. Hans ansikte var var smalt, likaså hans läppar, och han kollade sig omkring med självsäker min. När han mötte min blick var det som om någon gav mig en elektrisk stöt, och jag kände en våg av hat skölja över mig. Direkt från första gången jag såg honom, märkte jag att han var ingen man kunde lita på. Jag höll kvar hans blick tills han satte sig ner igen, och Emery än en gång började prata.
"Mycket skickliga jagare, tur att inte Allens fick tag i dom först."
Skratt hördes i salen, men jag var fullt upptagen med att iakta denne Brendans rörelse.
"Kan du sluta stirra på honom?" väste Alicia till mig.
"Jag litar inte på honom." sa jag kort.
"Äh kom igen nu Bailey, du kan inte dömma honom än." sa hon och himlade med ögonen.
"Håll ögonen på honom Ali." sa jag och tittade allvarligt på henne. Hon suckade men nickade ändå. Hon visste om alla gånger jag haft rätt innan.
"Anona verkar rätt såld iallafall." fnissade hon och gjorde en ryckning med huvudet åt en blek tjej som hade ett drömmande uttryck i sina mörka, gröna ögon. Hon hade hela tiden blicken på Brendan och rättade hela tiden till de svarta korta håret.
"Säg nån hon inte faller för?" suckade jag.
Alicia fnittrade flickaktigt.
"Jag har aldrig sett dig fastna för nån, Brendan kollade på dig innan. Man vet aldrig." sa hon överdrivet nonchalant.
"Du skulle bara veta." retade jag henne med ett flin.
"Du har någon!" utbrast hon i en hes viskning. Jag log hemlighetsfullt och vände mig sedan mot Emery som skratatde och skämtade framme vid huvudbordet där de äldsta satt.
"Hallå berätta!" försökte Alicia och log brett mot mig.
"Nope." log jag nöjt och fortsatte kolla rakt fram.
"Ond, det är precis rätta ordet för dig." muttrade Alicia.
"Jag tror inte du ska säga något om att vara ond." skrockade jag.
"...Jag skulle vilja utbringa en skål," ekade Emerys röst. Alla höjde sina glas som var fyllda med en sorts röd vätska."Till våra nya familjemedlemmar, och för oss. Länge leve släkten Emerson!"
"Emerson!" sa alla i kör och drack ur sina höga glas.
Smaken av dött fyllde min mun och jag njöt medans jag tog tre klunkar och sedan torkade mig runt munnen med handryggen.
Resten av middagen var jag fullt upptagen med att hålla Brendan under uppsikt, han satt mest och pratade med Emery, båda med allvarliga miner.
"Jag undrar vad dom pratar om." sa jag till Alicia, som tittade bort mot dom.
"Låt det vara. Emery hade aldrig tagit hit honom och han inte hade litat på att Brendan var att förtro sig åt." sa hon irriterat åt mig.
"Ursäkta mig om jag får dåliga vibbar av honom..." fräste jag.
"Men du dömmer alltid människor innan du lär känna dom."
"Har jag en anledning eller?" muttrade jag och Alicia tystnade.
"Du måste sluta vara fördumsfull mot alla nya som kommer hit Bailey. Alla är inte som Allens."
"Jag trivs bra med att vara fördomsfull. Du litar ju på en person efter en timme."
Alicia grimaserade åt mig.
"Slut på disskutionen?" frågade hon mig och jag nickade.
"Han ser iallafall väldigt bra ut." suckade hon efter ett tag och jag gav ifrån mig ett otåligt läte, som sedan övergick till skratt.
"Du är helt otroligt."
"Du är inte så dum du heller."
Hon blinkade åt mig med ena ögat.
Jag ville därifrån. Släktträffar var det värsta på året, trots att det bara var kanske tio personer av sjuttio som var blodssläkt. Jag ville träffa Drake. Se in i hans underbara ögon, känns hans ljuvliga doft, och röra de mjuka läpparna med mina. Jag kunde inte sluta tänka på hur det skulle bli om någon visste. Jag skulle uppenbarligen bli en utstött, förvisad, medans han skulle få ett värre straff, som tillochmed kunde leda till döden. Mina tankar avbröts av Alicia som knuffade mig i sida.
"Har du hört de senaste?"
"Nej?" frågade jag.
"Det ryktas om att Nicholas Allen har bränt ner en av våra hus borta vid smaragd träsket..." viskade hon i mitt öra.
"Ryktas?"
"Ja, Emery säger att det är han som har gjort det. Men jag är inte säker. Jag tror det kan vara en av hans yngsta söner."
Det högg till i hjärtat på mig.
"Varför skulle dom göra något sånt?"
Hon gav ifrån sig en högljud fnysning.
"Vad skulle dom inte göra mot oss?"
"Varför måste vi ens vara fiender med dom? Vi skulle bli tusen gånger starkare om vi kunde samarbeta.
Alicia såg ut som om hon fått ett slag i ansiktet.
"Jag kan inte förstå hur du kan säga något sånt..." viskade hon sårat."Det var dom som dödade pappa, hur kan du säga att vi ska sammarbeta med sånna monster?"
"Vi är lika mycket monster som dom..." sa jag med gråten i halsen. Hon skakade på huvudet.
"Vi skulle aldrig attackerat om dom inte gjort som dom gjorde. Jag vill aldrig mer höra dig prata om sammarbete med Allen släktet. Förstår du det!?"
Jag tittade ner i mitt knä. Jag hade knutit mina nävar så hårt att knogarna hade vitnat, men det fick mig inte att slappna av. Tårarna brände bakom mina ögonlock, och jag kände klumpen i halsen växa sig större och större för varje sekund.
Detta skulle aldrig hålla. Jag skulle inte klara av det.
Min älskade Drake, mitt hjärta kommer alltid tillhöra dig.
K O M M E N T E R A < 3
seriöst denna blev mucho konstig, så förstår om ni tycker det, men som sagt jag är lat^^
*se ner i marken med skamsen min*
men kanske gör om detta kapitlet, om jag orkar. men säg vad ni tycker är ni underbara :*
PS. JAG VET JAG VET ! att jag stavade Alecia olika men blev sinnes förvirrad,det ska stavas ALECIA och INTE Alicia. det måste vara något fel på mig, man an inte vara så här trött-.-*suck*<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ThisIsJustMe - 25 dec 08 - 22:54- Betyg:  | Men gud så bra du skriver människa!!!
Va snackar du om att den blev konstig vavava??
Den blev ju as bra ju!!!
Så sluta att prata strunt nu!! :D
*fortsätter läsa* (Y) :D | | HorseGirl - 7 dec 08 - 21:20- Betyg: | | skit bra^^, love it^^, | | Chillaah - 1 dec 08 - 20:09 | | alla: åååh tack så mycket ! jag är för trött just nu för att tacka er en och en, men jag säger tack med hela mitt hjärta ! TACK !<3 | | the-rose - 1 dec 08 - 19:21- Betyg: | ohh jättebra!!! den blev verkligen inte mucho konstig
haha=) | | Justmyfault - 1 dec 08 - 16:53- Betyg: | | jättebra! :) | | Rosapapper - 1 dec 08 - 15:28- Betyg: | | Skiiiiitbra:D du måste fortsätta:D | | JessicaKarlsson - 30 nov 08 - 22:04- Betyg: | GUD VA BRA!!!!! :O jag är redan kär i denna novell, fast det bara har varit två delar :O
mejla nästa del till mig iallafall :D <3 | | Maadelen3 - 30 nov 08 - 22:00 | alltså tönt!:*
jag ska snart sluta kommentera om du (&flis) inte slutar upp med att säga att det är dåligt ;o tillochmed jag har ju typ slutat med sånt! ;o
men sjukt vad bra det är! =D
& nu får du inte längre kommentar för jag vet inet vad jag ska skriva =D
mera, horsirre, MERA! =DDDD <333 |
|
|
|
