Min verklighet. [Del 2] |
Jag tvekade lite över att gå till skolan på morgonen men insåg snart att jag var löjlig, Jonah visste ingenting.
När jag och Daniel ätit och gjort oss i ordning var klockan redan sju och vi fick skynda oss till dagiset, mamma hade redan åkt till jobbet. Det var en kall och molnig höstdag, förmodligen skulle det regna lite senare. Men på något sätt var det ändå vackert, som en sorglig tavla.
Ljudet av mina pumps slog mot asfalten när jag gick, skolan började inte än på en halvtimme så jag gick sakta och tog mig tid att tänka.
Det fanns många som hade det värre än mig, min mamma slog mig inte, hon hade ett jobb - även om det bara var som städerska - så vi hade pengar till mat och kläder. Och så hade jag en underbar lillebror som jag älskade och som älskade mig tillbaka. Mitt liv var inte så hemskt, jag hade ingen rätt att tycka synd om mig själv. Men, det gjorde så ont. Hon var ju min mamma, borde hon inte älska mig i alla fall lite grann? Jag skakade på huvudet som för att skaka bort tankarna. Plötsligt hör fotsteg bakom mig. "Jenna! Vänta!" ropade en röst. Jag vände mig om och fick se Jonah komma springande. Mitt hjärta började slå lite fortare och mina läppar ville le, men jag ignorerade det. Jag stod där jag var tills han kommit fram till mig. "Hej." sa han och log stort. Jag hade känt Jonah sedan vi var tio år och jag började på skolan vi gick på nu, på den tiden hade han sett hemsk ut och varit utstött. Nu var han snygg, enligt vissa i alla fall, med sitt långa blonda hår och stora blå ögon och kroppen, inte ens jag kunde förneka att han han hade en snygg kropp. De populära (också kallade De) ville nu vara vän med honom, alla ville det, men han hade inte glömt hur de behandlat honom när han var yngre. Ganska starkt tycker jag, inte för att De brydde sig, alla tjejerna dreglade över honom och alla killarna kämpade för hans gillande. Trots det hade han inte så många kompisar eftersom han höll sig undan de flesta, han hade bara sin bästa kompis sedan de var två, Max, skolans stora tönt.
"Hej Jonah" svarade jag och försökte få rösten att låta ointresserad. Tydligen misslyckades jag för han flinade och skakade på huvudet. "Kan du inte bara sluta kämpa emot Jenna? Jag vet, jag förstår inte varför du skäms så. Vad är det för fel på att vara fattig?"
Mitt hjärta slog hårdare, det blev svart för ögonen och en känsla jag identifierade som skräck sipprade upp i halsen. "Hu-hur visste... Vem? Jonah, jag...jag förstår inte..." fick jag förrvirrat ur mig. Han tog min hand och ledde mig till en parkbänk. "Herregud, Jenna, ta det lugnt." utbrast han oroat och svor tyst för sig själv. "Jag är ledsen, jag borde inte ha nämt det. Jag trodde du förstod." sa han och lät ångestfylld. Jag koncentrerade mig på att andas och försökte ignorera hur huden där han rörde vid mig brann. Efter några minuter hade jag samlat mina tankar och såg upp på hans oroliga ansikte.
"Du får inte berätta för någon." sa jag bestämt. "Gör du det så, så..." Jag kunde inte komma på något att säga. Vad skulle jag göra om han sa det till någon? Vad kunde jag göra? Han avbröt min trassliga tankegång. "Okej." sa han enkelt och räddade mig från ett blåmärke, vilket jag förmodligen fått om mitt hjärta fortsatt slå så hårt mot mitt bröst. Jag andades lättad ut. "Det är bäst för dig att du menar det." varnade jag. Han skrattade. "Oroa dig inte Jenna, jag ska inte berätta för någon. Inte ens Gud." tillade han när han såg att jag log. Efter ytterligare några minuter kände jag mig stark nog att resa mig. Jonah, som den gentleman han var, tog mig under armbågen och ledde mig. "Hur känner du dig, går det bra?" frågade han ängsligt. Jag log mot honom. "Det är ingen fara Jonah, inte så länge du lovar att hålla tyst."
"Det gör jag. Men ärligt talat förstår jag inte varför, många är fattiga, jag är säker på att alla skulle förstå." Jag tittade upp mot honom igen med en ironisk blick. "Nej, De kommer nog tvärtom tycka det är ganska kul. Du vet ju hur det är Jonah, de kommer att mobba mig tills det inte finns något kvar att mobba." Han skakade fundersamt på huvudet. "Sant." sa han sedan. "Det är förjävligt." Resten av vägen gick vi under tystnad. När vi nästan var framme stannade jag och vände mig mot honom. "Hur visste du?" frågade jag. Han var tyst en stund. "Jag har sett hur du gått med din bror till dagiset varje dag, jag bor precis brevid. Jag blev nyfiken på varför du gick dit med honom varje dag och hur det kom sig att ni verkade stå varandra så nära. Så en dag när du varit och hämtat honom följde jag efter er hem..." han avbröt sig och rodnade kraftigt. "Du gjorde vad?!" utbrast jag. "Jenna, jag vet hur det låter, men jag menade inget illa med det, jag lovar. Och det var inte meningen att följa efter er först jag skulle bara fråga dig en sak och..." Jag avbröt hans babblande med en handrörelse. "Så du förföljde mig, det förklarar inte hur du visste att jag var fattig." Han rodnade igen. "Din mamma kom ut ur byggnaden och jag har sett henne på pappas jobb när hon städat och tja, städerskor tjänar inte så mycket och jag vet ju att du inte har någon pappa." han tystnade igen. När han tog till orda igen hade han samlat sig lite. "Jag lade bara ihop två och två Jenna, jag är ledsen." han såg verkligen ångerfylld ut men jag visste inte om jag kunde förlåta honom.
"Jaja, men gör det inte igen för då kommer jag säga till alla att din mamma är en alkolist." sa jag och rynkade omedvetet ögonbrynen. "Men hon är ju inte det." säger Jonah förvirrat. "Jag vet Jonah, men det gör inte alla andra." säger jag med samma röst som jag skulle ha talat med en femåring till. Han ser fortfarande lite förvirrad ut, men så faller polletten ner. "Jaha, okej. Men då har jag inget att oroa mig för." ler han.
|
|
|
|
