Vindspel del 15 |
”Lämna mig inte! Du får inte lämna mig, jag älskar dig så jävla mycket! Du är det enda jag lever för, om du går så DÖR jag! Snälla, gå inte! Jag lovar att jag ska prata… Jag gör vad som helst!”
Och jag kunde inte gå. Inte när jag såg dina tårar, din panik; du älskade mig verkligen.
Vi fick laga de krossade löftena så som dina sår blev igensydda. Bakom dem levrades blodet som ett svart skydd för att inte släppa ut mer energi från din trasiga kropp.
Jag satt och höll i din hand och du släppte aldrig min blick, inte ens när tårarna fick dig att se suddigt.
Men du hade ju lovat. Du hade varit lycklig och lovat att aldrig mer försöka dö. Och nu när ditt löfte inte längre betydde någonting kunde jag inte låta bli att klandra mig själv. Varför kunde jag inte göra dig lycklig, varför var jag aldrig tillräcklig?
Månen mötte min blick när jag slog upp ögonen. Du hade varit här, legat bredvid mig i sängen och lekt med mitt hår, smekt mina axlar och skulderblad. Och jag hade älskat det, jag hade älskat dig.
Men du var suddig och genomskinlig. Ett spöke, en illusion. Bara ett minne från förr.
Hade du ens funnits? Kanske var du bara en dröm.
Något i mig var annorlunda. Min hjärna hade börjat bearbeta minnena och mitt hjärta tog itu med sorgen. Höll min kropp levande och hjälpte blodet att ge min kropp syre.
Men det var bara för mig, du var inte längre en del av min kropp. Någonstans där inne fanns du, men inte på riktigt. Bara som ett sparat ögonblick i mitt liv.
Mina ben skakade men jag hade bestämt mig. Jag var redo och den här gången skulle jag inte fega ur.
Mamma hämtade mig och kramade mig länge. Jag grät inte, tårarna var för dig nu och jag skulle spara dem tills det var dags. En sista gåva, en sista träff.
Det var varmt ute. Jag hade klänning och bara ben. Mina ben var vita och fulla med blåröda ränder. Men det gjorde ingenting. Det var varmt och jag orkade inte gömma mig längre, jag såg ut såhär. Världen var ytlig men det var inte jag. Jag behövde inte dansa runt i skuggan längre. Min klänning var blommig i rosa och lila pastell.
Kyrkogården var öde, om man bortsåg från de döda. Gruset knastrade ovanligt högt under mina fötter men jag tittade inte ner. I min hand hade jag en röd ros, klassiskt, men det var vackert. Jag ville att du skulle ha en sådan blomma som du hade gett mig första gången du sa att du älskade mig.
Ett blomblad föll av och vinden tog det genast för att leka. Jag log mot solen.
När jag läste ditt namn sprack ännu ett sår i mitt hjärta. Jag älskade dig fortfarande, så mycket.
Mina knän vek sig och jag föll mot marken, som i slow motion. Det var nästan vackert. En flicka med ljus klänning och en röd ros i sin hand mot det ljusa vårgräset.
Stenen var kall mot min hand.
Du skulle aldrig mer möta min blick och le genom folkmassan. Du skulle aldrig mer kyssa min hals, du skulle aldrig mer möta min andedräkt när vi sov, nära, nära. Du skulle aldrig mer skrika att du älskade mig i panik, du skulle heller aldrig viska det, erotisk med en undermening. Du fanns inte längre.
Det luktade underbart i luften. Lördag morgon och jag satt med Blondie och Isabella på en filt ute i min trädgård. Min trädgård, hemma.
Helgen var min nu. Vardagarna var fortfarande kala, vita och inlåsta, men helgerna var mina.
Om man bortsåg från de härliga stunderna med Silver var dagarna på psyket värdelösa och tråkiga. Jag ville ut och nu var jag på god väg.
”Jag önskar att jag kunde försäkra Lill-Isas framtid, göra henne lycklig i förtid så jag slapp oroa mig.”
Blondie suckade och hissade upp den lilla flickan i luften. Hon skrattade och log stort.
”Jag förstår inte hur du klarar det, att vara en mamma. Du är en mamma! Det känns så konstigt att säga det! Fast det innebär ju att du ständigt kommer oroa dig, ständigt vara rädd för att något ska hända henne. Men det är kärlek.” Jag log tveksamt.
”Inte bara. För dig var det så. Er kärlek var destruktiv. Det finns stunder då jag bara ligger med Lill-Isa på mitt bröst, under en parasoll för att skydda henne mot solen, och inte oroa mig alls. Jag tänker inte och det är så jävla skönt.”
Jag suckade och lade mig på mage. Solen brände mot min rygg, gräset kittlade mot mina fötter, vinden lekte med mig och det var inte längre dina händer som smekte min rygg. Det var bara vinden. Det var doften av vår jag kände när jag andades. Mitt hjärta slog långsamt, pumpade blod för bara mig. Jag fanns och nu skulle jag börja leva.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 6 dec 08 - 12:17- Betyg:  | | Den är så underbar... | | honheterjenny - 1 dec 08 - 21:41- Betyg: | du är bäst på att skriva noveller
seriöst. | | sonix - 29 nov 08 - 20:52- Betyg: | | åh O.O | | Melowa - 29 nov 08 - 19:38- Betyg: | | Oh så himmla underbart ^^, Jag vill aldrig sluta läsa ;) |
|
|
|
