Jag trodde jag kände dig... på riktigt del 3 |
17 december
Den här dagen kan bara gå och dra något gammalt över sig, stryka sig själv ur almanackan eller vad som helst. Bara den aldrig, aldrig, aldrig kommer tillbaka!
Efter lunchen så stod Elvira och väntade på mig vid våra skåp. Och det var första gången jag såg med egna ögon att hon hade sitt skåp där, annars har jag bara fått höra det från alla andra.
”Hej… du är Maria, eller hur? Frågade hon och log inställsamt.
”Mm” var det enda ljud jag kunde frambringa som i alla fall lät lite mindre som ett svar än vad en grymtning skulle ha gjort.
”Jo… du är väl ganska bra kompis med Marcus väl?”
”Var bra kompis med Marcus” muttrade jag för mig själv.
”Sa du något?”
”Nej… vad är det med Marcus?”
Jag ville härifrån, nu, på momangen, men självklart är jag väluppfostrad, så jag springer inte iväg mitt i konversationer.
”Jag undrar bara vad jag ska köpa i julklapp till honom, och jag tänkte att du som har känt honom så länge kanske vet vad han vill ha? För då kan ju du ge mig några tips!” sade hon, med sådan entusiasm i rösten att jag blev trött bara av att lyssna på henne.
”Eh… ja du, han älskar pim pim godis och polkagrisar. Och hum…”
”Okej, men typ gillar han inga spel eller så?”
”Jo… Final Fantasy, Zelda och Need for Speed”
“Filmer?”
“Die Hard 4.0 och Sagan om Ringen”
”Tack så jätte mycket Maria, jag visste väl att jag kunde lite på dig!” log hon innan hon skuttade iväg nerför korridoren och in igenom dörren till tekniken. Och kvar stod jag och kände det som om hon slagit mig till marken och sedan stampat, med sina skyhöga klackar, på mig.
7 januari
Idag har varit den värsta av dagar. Skolan började igen efter jullovet och gissa vilka som kommer dit som ett ”officiellt” par? Marcus och Elvira… förstås.
21 januari
Igår var första gången som jag gjorde något med Marcus på… jag vet inte hur länge. Alldeles för länge i alla fall. Vi gick på bio, och sedan gick vi och åt på China house.
”Så tyst du är Maria, har det hänt något?”
Hänt något, nej vaddå, vad menar du? Der är ju inte alls så att jag blivit, i princip, övergiven av min bästa kompis, och sedan fått mitt hjärta urkarvat utan lokalbedövning ens.
”Nej… varför tror du det?”
”För att… du… beter dig konstigt” svarade han med en liten rynka mellan ögonbrynen. Hans orosrynka.
”Hurdå konstigt?”
”Du pratar inte med mig… du pratar inte med någon faktiskt. Du ler inte och du verkar inte bry dig alls om vad som händer runtomkring dig”
Oj… jag hade inte insett att det var så allvarligt.
”Äsch… det är ingenting”
”Kom inte här och säg att det inte är någonting, jag känner dig bättre än någon annan gör och någonsin kommer att göra, jag ser att det är något som är fel!” fräste han och flög sedan upp från stolen.
”Jag vet inte vad som har hänt med dig, eller när det hände, men du är inte den Maria som jag lärde känna i alla fall!”
Var hans avskeds replik innan han, nästan bokstavligen, stormade ut.
”Det var är min livboj sjönk” mumlade jag tyst innan jag började gråta. Och när tårarna rullade nerför mina kinder så insåg jag att jag inte hade gråtit på flera år.
Alla i hela restaurangen kollade snett på mig men jag brydde mig inte. För plötsligt förstod jag att jag hade gått och blivit ett deprimerat litet missfoster.
Och min enda önskan var att sjunka genom jordens yta och sugas in till i lavan i dess mitt.
14 juni
Och så kom sommaren…
|
|
|
|
