Jag trodde jag kände dig... på riktigt del 2 |
16 oktober
Imorgon börjar en ny tjej i klass 9C, min klass. Hon är blond, hon och är snygg och enligt alla som känner henne, så är hon världens snällaste också. Hon heter Elvira. Jag vill inte att imorgon någonsin ska komma, för jag anar redan nu vad som kommer hända och hur hemsk svartsjukan kommer att kännas.
17 oktober
Jag vaknade halv sex av att jag var tvungen att springa till toan och spy upp i stort sätt hela mitt maginnehåll. Magsjuk. Hur kunde det hända? Varför just jag? Och varför, varför, varför just idag?!
21 oktober
Det är värre än jag trodde, de har redan blivit värsta kompisarna, vilka undrar du kanske då? Marcus och Elvira förstås!
”Maria! Vart har du varit?” frågade Marcus när han fick syn på mig i korridoren. Han gjorde ingen ansats att komma fram och krama mig, vilket han i vanliga fall gör varje morgon, och har gjort i snart två och ett halvt år.
”Sjuk” mumlade jag, innan jag vände mig mot mitt skåp. När jag stängde det så stod han precis bredvid. Jag pep till och hoppade skrämt baklänges.
”Oj, skrämde jag dig? Det var inte meningen” sa han och log sitt varma, strålande, tvåhundrawatts leende.
”Ingen fara” svarade jag bara.
”Har du träffat den nya tjejen än? Hon är hur kul och schysst som helst”
”Mm” svarade jag ganska halvhjärtat samtidigt som jag kastade halvt panikslagna blickar på klockan och önskade att det här bara var en hemsk mardröm.
”Och hon är snygg också” babblade Marcus på, och jag kände hur det började värka i magen. En molande värk som vägrade ge med sig.
Jag skyllde på mensvärk och gick hem.
2 december
Förlåt för att jag inte har skrivit, med det har bara inte blivit av. Men idag kände jag att jag var tvungen.
Det som jag vill skriva om hände mellan engelskan och matten idag, vid mitt skåp (som för övrigt visat sig ligga precis bredvid Elviras).
”Jaha, hur är det då? Gillar du någon? Frågade han, nonchalant lutad mot ovan nämndas skåpsdörr.
Dig ville jag svara, Dig, dig, dig och bara dig! Men istället tittade jag koncentrerat på skåpet och mumlade något om någon Koffe. När jag skulle försöka förklara vem han var och hur han såg ut så kunde jag först inte komma på det. För allt som fanns i mitt huvud var ju han, som stod precis bredvid mig. I vanliga fall älskar jag att se in i hans snälla grönblåa ögon, men idag vågade jag inte ens kasta en blick på honom. Rädd att han skulle se mig rodna.
”Du då?” frågade jag, även om jag bävade inför svaret som jag visste skulle komma.
”Elvira” svarade han, och jag hörde på hans röst att han log.
Så ont som det enda ordet gjorde, så ont gör nog inte alla slag och smällar jag fått livet igenom, tillsammans. Det ordet gjorde till och med ondare än när jag bröt benet i femman.
15 december
Julen närmar sig, det är bara nio dagar kvar, noga räknat. Och jag som i vanliga fall älskar julen, ser inte alls fram emot den i år, bara för att alla kommer vara så fanatiskt glada. Jag vill nästan att den inte ska komma, eller att alla ska glömma bort den, eller bäst av allt jag hamnar i någon läskig koma och missar allting. Skolan är en enda stor mardröm, och då syftar jag inte på att vi har sjuttielva prov nu innan jul och att alla har en väldigt överdriven betygsångest, utan jag syftar på Elvira och Marcus. Han kan inte prata om något annat än henne och de dagar, som i vanliga fall var hans och mina, har han nu, för jämnan, ursäkter att slippa. Och inte nog med det, jag vet vad han gör istället. Han gå med Elvira till Clara’s och sitter vid vårat bort, eller så går de hem till honom, och gud vet vad de gör där.Inte nog med att jag är svartsjuk på Elvira för att hon får killen som jag vill ha, hon har dessutom tagit min bästa vän, och jag saknar honom. Så mycket så att det gör ont, varje andetag gör ont… varje hjärtslag… Det känns som om han är min livboj, utan honom har jag svårt att hålla huvudet över vattnet, så istället sjunker jag och för varje andetag så fylls mina lungor med vatten och långsamt, långsamt kvävs jag…
|
|
|
|
