från djupet av mitt hjärta [kapitel 3] |
okej, denna är för maddes skull, som är på konfa läger hela helgen :( baiis på henne :*
men aja, läs och kommentera, om ni vill ha mer :*
kraam evee<3
om jag bara visste
"Dela upp er två och två och spring två varv runt salen som uppvärmning. Efter det tar ni en boll och passar till varandra."
Våran idrotts lärares röst ekade i hela gymnastiksalen och jag suckade. Fotboll var det värsta jag visste. Visst var jag duktig i idrott, men jag hade aldrig varit bra i bollsporter där bollen var lika stor som mitt eget huvud. Jag och Melinda började sakta jogga bredvid varandra.
"Yippie, fotboll kan det bli bättre?" muttrade jag ironiskt.
"Ja, titta vem som kommer." viskade Melinda och knyckte på huvudet mot killarnas omklädningsrum. Jag följde hennes blick och kände hur mina ben blev till spagetti. Blake stod och lutade sig mot väggen och tittade ointresserat på när vi sprang runt i cirklar. Han hade svarta shorts och en svart tight t-shirt och jag blev förvånad över alla muskler han hade.
Jag visste att han var muskolös, men han hade verkat så liten jämfört med Ace. Detta bevisade motsatsen. T-shirten visade hans magmuskler och även arm musklerna tydligt, och det var svårt att hålla blicken från hans kropp.
Han tittade på mig när vi sprang förbi honom, och jag kände hans blick bränna i nacken.
"Han tittar på dig." fnissade Melinda.
"Han tittar på alla" fräste jag medans mina kinder hettade till. Melinda skrockade.
"Visst, om du säger det så." flinade hon. När vi hade ett varv kvar och vi båda inte orkade springa längre, ställde vi oss i den grupp som sprungit klart. Melinda gick och hämtade en fotboll medans jag letade efter Blake med blicken. Han syntes inte till.
John, en av skolans stjärna i fotboll, började genast trixa och dribbla medans folk sammlades i en ring för att se på. Jag tyckte bara det var töntigt att stå och visa upp sig och skryta om hur duktig man var.
"Visst blir man irriterad?" sa Melinda som kommit fram till mig och nickade med huvudet mot John.
"Bara att ignorera." muttrade jag.
Melinda passade mig bollen och jag lyckades faktist ta emot den.
"Wow, duktigt Jess!" utbrast Melinda och klappade händerna medans jag bugade. Melinda var också väldigt duktig i fotboll. Hennes familj var väldigt insatt i sporten och hon hade spelat sen barnsben.
Vi fortsatte att passa löst till varandra, de flesta hade tröttnat på att titta på John och började trixa och styla själva. John började då istället att skjuta allt vad han hade mot väggarna, och för varje gång bollen slog i väggen lät det som ett åsknedslag i hela salen.
"Bra skott John!" vrålade läraren och gjorde tummen upp. Jag suckade. John var alltid favoriten av de vuxna när det gällde sport och det kvittade hur bra tider de andra eleverna sprang på, eller hur många mål dom gjorde, för det var bara John som räknades.
"Så mallig man kan vara då." sa Melinda högt och dom i närheten flinade.
"Det menar du inte." sa jag ironiskt..
Ännu en duns hördes och jag hoppade till.
"John kan du lägga av det är irriterande?" skrek jag åt honom, eftersom han var på andra sidan salen. Han vände sig om och gjorde ett tecken att han inte kunde höra vad jag sa. Han flinade sedan och fortsatte skjuta.
"Hör du dåligt eller lägg av!" skrek jag irriterat. Han vände sig om igen.
"Va!? Vill du ha bollen? Fånga då!" skrek han tillbaka och sköt allt vad kan kunde åt mitt håll. Alla slängde sig åt sidan för att undvika bollen for genom luften och pågrund av mina sena reflexer hann jag inte sätta upp händerna i tid. Jag väntade på slaget i huvudet,men det kom inget. Jag öppnade försiktig ögonen och såg fotbollen bara några millimeter från mitt ansikte. Jag backade snabbt undan, och där stod Blake. Hans högra hand var utsträck och han höll bollen i ett hårt grepp. Jag tappade andan av förvåning. Idrotts läraren kom fram springande.
"Hur gick det här?" frågade han.
"Jag...vet inte." sa jag och tittade på Blake.
"Han där borta försökte pricka Jessica." sa Blake.
"John?"
Blake nickade.
"Hur gick det för dig?" frågade läraren mig.
"Ja, jag fick ju inte näsan krossad så jag antar att det gick bra." sa jag sarkastiskt
Lärare, Bolton tror jag att han hette, skrattade och vände sig mot Blake.
"Vilka reflexer grabben! Inte funderat på att bli målvakt?" frågade han.
"Jag är inte så förtjust i fotboll."
"Du hade kunnat bli riktigt bra. Tänk på det." sa Bolton och log innan han gick med bestämda steg mot John, som nervöst tittade sig omkring.
Blake vände sig mot mig.
"Gick det bra?" frågade han.
"Ja, tack så mycket." sa jag förvirrat.
"Nästa gång så försök att flytta dig när flygande bollar kommer emot dig." sa han och flinade retsamt. Jag skrattade.
"Jag ska försöka."
Blake vände sig om och gick tvärs över salen och in i killarnas omklädningsrum.
Melinda tog tag i min arm.
"Asså du är helt otroligt!" viskade hon till mig.
"Vadå?" frågade jag.
"När någon skjuter en boll allt vad man har på dig så är det liksom meningen att man ska flytta på sig och inte stå kvar!" skrattade hon.
"Tror du jag hann tänka på det eller?" flinade jag.
"Du fick iallafall prata med Blake. Jag tror det var första gången jag hört honom säga något till nån annan förutom Ace."
Resten av lektionen satt jag på bänken och tittade på medans de andra spelade fotboll. Vi var uppdelade i fyra lad, och eftersom de flesta märkt mina dåliga reflexer fick jag vara bänkvärmare, det gjorde inte mig någonting. John hade muttrat förlåt till mig när jag lade den röda västen jag haft på mig bland dom andra, och sedan slunkit in i omklädningsrummet.
"Det finns världens snyggaste kille i min No klass! Och gissa vem som blev hans labbpartner!" sa Casey ivrig när vi satt i cafeterian.
"Vem?" frågade jag och tog ett tugga av ett äpple.
"Jag!" utbrast hon och log med hela ansiktet."Jag skulle kunna kyssa Mr Philips!"
"Ööööörk!" sa Melinda och rynkade på näsan.
"Okej, kanske inte kyssa honom men iallafall ge honom en stor kram." ändrade sig Casey.
"Ja, Jess var nära på att krossas av en fotboll på idrotten."
Casey kollade med stora ögon på mig.
"Va!?"
"John sköt allt vad han hade mot hennes ansikte, men Blake räddade henne." sa Melinda lågt med dramatisk röst.
"Sluta, 'rädda' låter som om han räddat livet på mig." mumlade jag.
"Näsan iallafall." fnissade Melinda.
"Men vadå? Vad hände?" frågade Casey nyfiket.
"John sköt en fotboll som var menad att träffa mitt ansikte, men Blake tog emot bollen bara någon millimeter från min näsa." förklarade jag.
"Jag håller med Bolton att han har riktigt bra reflexer, om man jämför med dig. Sen pratade han med henne också."
"Är det sant!? Jag har aldrig hört honom prata med någon frivilligt förrutom sin bror." utbrast Casey.
"Det sa jag också!" sa Melinda och båda kollade på mig.
"Vilken tur att ni var med om en historisk händelse då." sa jag och flinade. Jag slängde äppelskrutten i en papperskorg någon meter från bordet vi satt och slickade mig om fingrarna.
"Jag har engelska sen, vad har ni?" frågade jag.
"Tror vi har geografi. Eller?" frågade Casey Melinda.
"Japp, vi möts här efter lektionen?" sa Melinda och jag nickade.
"Bäst jag går, börjar om fem minuter. Ses senare."
Jag reste mig upp och tog mina böcker som skulle behövas på lektionen och gick ut från cafeterian.
Jag såg Blake och Ace stå lutade mot några skåp och pratade bredvid ingången till sjuksystern och dom kollade efter mig då jag gick förbi. Jag hade börjat tröttna på dom alltid skulle titta på mig när jag var i närheten och ville gärna veta varför. Men såklart vågade jag inte gå fram och fråga. Istället låtsades jag inte om dom, och gick in i salen mittimot Charmaynes kontor.
Lektionen hade redan börjat och jag satte mig längst bak i klassrummet. Nästan direkt då jag hade satt mig kom Blake in och ursäktade sig innan han satte sig på den sista lediga platsen.
Den lektionen arbetade vi med att skriva noveller. Det skulle vi jobba om under fem veckors tid, och när den tiden gått skulle vi läsa upp det vi skrivit för klassen. Man kunde också välja att skriva en dikt, men då hade man bara tre veckor på sig. Eftersom att jag hatar att skriva, valde jag att skriva en dikt för att slippa skriva så mycket.
Under lektionen var jag väldigt okoncentrerad. Jag satt med pennan i handen och försökte komma på någonting bra att skriva, men det var som en spärr i min hjärna.
"Laura." frågade jag läraren. Hon hade sagt i början av lektionen att hon ville bli kallad sitt riktiga namn, hon tyckte bara det var barnsligt att tilltala nån via efternamn. Hon kom fram till mig.
"Kan jag gå till sjuksystern? Jag har jätte ont i huvudet."
Hon tittade ner på mitt blanka papper.
"Gör så, sen försöker du få någonting gjort när du kommer tillbaka."
Hon log mot mig och jag reste mig från platsen.
Jag visste att Blake skulle titta på mig när jag gick ut, och jag hade rätt.
Charmayne syntes inte till när jag kom in så jag satte mig på en stol och väntade. Det var ett ganska litet rum och väggarna vad gräddvita med massor av tavlor på.
"Åhh, hej Jessica."
Charmayne hade kommit ut från ett rum bredvid och hoppade till då hon såg mig.
"Hej, jag skulle bara fråga om en huvudvärkstablett?" sa jag och log.
Charmayne öppnade ett skåp och rotade runt innan hon gav mig en rund liten tablett. Jag svalde den och sköljde sedan ner med vatten jag tagit ur kranen.
"Tack så mycket." sa jag och skulle gå ut igen när hon stoppade mig.
"Kände du av något igår? Att du var extra trött eller något annat?"
"Extra paranoid kanske." muttrade jag.
"Vad menar du?"
Jag ångrade genast att jag hade sagt det högt eftersom det handlade om en av hennes söner.
"Nej inget . Jag kände mig som jag brukar." sa jag istället och kände svagt att det hettade till om kinderna.
"Vad bra, för efter man har svimmat kan man känna sig extra trött och utmattad." hon log snällt och satte sig bakom arbetsbänken.
"Jag måste bara fråga en sak. Charmayne, är det så du heter?"
Hon nickade.
"Det är ett väldigt vackert namn, men jag har aldrig hört det innan."
"Det är mycket gammalt, och jag tror inte många heter det nu för tiden." svarade hon.
"Är det engeskt?"
"Ja, men som jag sa mycket gammalt."
"Det är väldigt fint."
Charmayne log brett.
"Tack så mycket. Jag tycker mycket om Jessica, om jag hade en dotter hade jag nog döpt henne till det."
Jag grimaserade.
"Jag hatar det. Det är så vanligt. Jag föredrar att kallas Jess."
"Då kan jag kalla dig det om du vill."
Jag log tacksamt.
"En till sak bara." jag blev allvarlig. "Igår när jag var här inne,så frågade Ace 'är det hon'. Vad menade han?"
Charymanes blå ögon mörknade och pupillerna smalnade, det liknade en katts ögon. Jag hade aldrig sett något liknande innan, förutom när det hänt Blake.
"Vad menar du?" fick hon fram.
"Ja men när Ace och Blake kommit inrusande igår, och så frågade Ace 'är det hon'." upprepade jag.
"Jag vet tyvärr inte vad du menar Jess," sa hon oförstående och jag gav upp.
"Jag måste nog gå tillbaka till lektionen. Vi ses."
Jag gick ut med snabba steg, och som tur var såg jag inte Charmaynes nervösa ansiktsuttryck. För då hade jag förstått direkt att något var fel.
Mamma jobbade då jag kom hem. Hon hade skrivit en lapp om att hon kom hem vid nio, och att maten stod i kylskåpet som jag kunde värma när jag blev hungrig. Jag hängde av jackan på kroken i hallen och gick sedan in till köket och kollade i kylen.
Potatisgratäng från gårdagen. Det var faktist väldigt gott. Jag stängde kylskåpsdörren igen och gick in och la mig på den svarta soffan i vardagsrummet.
Vårat hus var lagom stort för två, och jag tyckte väldigt mycket om vårat hem. Vardagsrum, badrum och kök på undervåningen, tre rum och ett badrum på övervåningen, och så ett stor trädgård där mamma höll till mesta delen av sommaren. Hon älskade allt som hade med blommor och växter att göra.
Hon jobbade på sjukhuset och var chef för en avdelning och jobbade därför sent vissa kvällar.
Något svart och lurvigt hoppade upp i soffan och klev med lätta steg på mig rygg. Jag njöt av tyngden då katten la sig ner.
"Hade du tänkt ligga där hela dan?" frågade jag henne. Jag vände mig försiktigt om så att hon låg på magen istället för att jag skulle kunna se tv:n. Det var absolut inget bra program och jag stängde av igen med en suck.
"Ensamheten är mysig, men jävligt tråkig just nu." muttrade och katten kollade på med mig. Ögonen liknade Charmaynes väldigt mycket.
"Jag har ett nytt namn till dig. Charmayne , vad tycker du om det?"
Katten spann och jag tog det som ett bra tecken. Hela deras familj hade ovanliga namn. Hur många hette Ace egentligen? Blake var väl inte heller så jätte vanligt och allra minst Charmayne. Jag hörde en duns på ovanvåningen och satte mig upp så häfitgt att katten for i marken.
"Åhh, förlåt gumman!" viskade jag och kliade henne bakom örat. Hon smet in under soffan då ännu en duns hördes, och denna gången hördes också fotsteg.
Jag kollade upp i taket och reste mig försiktigt medans rädslan la sig över mig som ett täcke.
Jag gick mot trappan, och plötsligt hörde jag en mansröst. Paniken fyllde min kropp och jag sprang ut i köket och gömde mig i skafferiet. Jag släckte lampan som tändes varje gång man öppnade dörren, och försökte lugna ner mina andetag. Någon gick utanför, sedan hördes samma röst hon hört innan.
"Hon kanske inte kommit hem än?"
"Var inte dum, sakerna ligger i hallen och tv:n var på innan." en grövre och mörkare röst.
"M-men vad ska vi göra om vi hittar henne?"
"Bjuda henne på middag. Vad tror ?! Döda henne såklart!"
Jag gav ifrån mig ett tjut av rädsla och satte genast handen för munnen, samtidigt som jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
"Marvin, kolla skafferiet." sa den grövre rösten och började hyperventilera. Dörren öppnades och en smal råttliknande man kollade ner på mig med små, gröngula, ögon. Han log brett och visade en rad ovanligt vassa, gula tänder.
"Zar, är det hon?"
Jag tappade hakan då jag såg hur mannen, som ägde den mörka rösten, såg ut. Han var onormalt stor och kraftig, med händer dubbelt så stora som mina och ögon som skulle kunna döda med blicken. Även dom var gröngula, och tittade ivrigt på mig. Han skrattade ett galet skratt innan han tog tag i min arm och lyfte mig från golvet.
"Vad heter du?" frågade han mig och jag skulla kunna spy av lukten från hans andedräkt. Det luktade dött och unket. Jag svarade inte direkt och skakade om mig .
"Svara på min fråga." morrade han och tryckte mig hårt mot kylskåpet.
"J-jessica." stammade jag fram.
"Ålder?"
"Du kanske ska ta det lite lugnt med henne..." försökte den råttliknande unga mannen som, enligt den andre, hette Marvin.
"Ålder?" röt han igen och ignorerade totalt den andre.
"Sexton." skrek jag åt honom. Han kastade mig åt sidan så att jag landade hårt på golvet.
"Trotsig liten dam är vad du är, men du ska passa dig för att höja rösten till mig." hotade han. Jag kände att det sved till i pannan men jag brydde mig inte, för mitt bakhuvud kändes tio gånger värre. Jag samlade krafter och lyckades ställa mig upp.
"Vad vill ni!?" morrade jag åt dom. Zar och Marvin gick med bestämde steg mot mig och jag flydde in i vardagsrummet. Till min förfäran var Zar redan där och gjorde en sväng med armen så att jag åkte in i väggen. Jag gav ifrån mig ett stön av smärta då jag sjönk ner på golvet.
"Nu är du inte så tuff längre!" skrattade Zar."Marvin, återvänd hem och säg att jag har hittat flickan, säg också att jag dödar henne personligen."
Marvin nickade och så var han borta.
"Dig, ska jag ta hand om nu." sa han med ett elakt flin och välte undan en byrå i sin väg att nå fram till mig. Jag försökte förtvivlat krypa undan men han tog ett fast tag om min midja och lyfte upp mig.
"Synd att vi inte fått spendera mer tid med varandra, månvandrare." sa han och smekte min kind, innan han öppnade munnen och gav ifrån sig ett långt väsande, och en rad sylvassa tänder blottade sig. Jag skrek för allt jag var värd och försökte kämpa mig loss tills jag tillslut fann mig själv ligga på marken. Jag såg Zar flyga in i väggen med en hög smäll och kände hur någon tog ett fast grepp om mina armar och hur jag sedan befann mig på ovanvåningen i mitt rum.
"C-charmayne?" frågade jag då jag såg vem som satt bredvid mig och undersökte mitt huvud.
"Tyst och rör dig inte." sa hon kort.
En skrik hördes från undervåningen och jag hoppade till.
"Du kan ta det lugnt. Vi är här för att skydda dig."
Charmayne kollade in i mina ögon och jag kunde inte hindra tårarna.
"Från vad!?" skrek jag upprört och hon såg sorgset på mig. Det blev tyst och jag torkade tårarna. Plötsligt stod Ace i rummet, han blödde från ögonbrynet men det verkade inte störa honom. Hans pupiller var som ett rakt sträck och han såg galen ut.
"Han kom undan." morrade han.
"Var är Blake?" frågade Charmayne
"Där nere och lugnar ner sig." svarade Ace lågt. Han andades kraftigt och han satte sig ner i en fotölj som stod bredvid sängen.
"Jag trodde aldrig att dom skulle hitta henne här." sa Charmayne bekymrat.
"Underskatta dom inte." muttrade Ace.
"Det gör jag inte heller. Men jag är förvånad över att dom visste vart dom skulle leta."
"Det är det dom är till för." Blake kom in rummet. Han hade en stor reva i sin tröja och även han såg väldigt arg ut. "Dom är utmärkta spårare."
"Det är vi med." envisades Charmayne.
"Och ändå lyckades vi inte klura ut att det var hon förens igår." mumlade Ace bortifrån sitt hörn.
"Vad är det som händer!?" frågade jag irriterat. Charmayne och Ace kollade på mig medans Blake gick bort till fönstret.
"Jag borde få veta..." fortsatte jag.
"Det finns inget att veta." sa Blake, med ryggen mot mig.
"Nehe, så varför den där mannen nyss försökte döda mig är det ingen som vet!?"
Blake vände sig om och kollade ilsket på mig.
"Man!? Kallar du det där en man!? Ett monster är vad han är Jessica!"
"Blake," sa Charmayne lugnt och han vände sig om igen."Hon borde få det förklarat."
"Det var bättre innan vi visste att det var hon." sa Ace.
"Om vi inte hade haft våra aningar, hade hon varit död nu Ace!"
Jag reste mig upp. Huvudet bultade men jag brydde mig inte. Jag ville veta vad som pågick.
"Varför är ni här?" undrade jag. Ingen svarade på mig fråga så jag satte mig på golvet med ryggen mot väggen och suckade besviket.
"Vad var det där?" frågade jag efter en stunds tänketid.
"En Quentin . En sorts soldat som arbetar för att spåra och döda." svarade Charmayne. Blake gav ifrån sig en suck med Charmayne brydde sig inte om honom."Dom är utmärkta spårare, men nästan utrotade.
"Var båda två sånna där Quentins ?" frågade jag.
"Var det två stycken?" undrade Ace.
"Ja, men Zar sa att den andra skulle återvända hem." förklarade jag.
Ingen sa nått. Blake stod orörlig borta vid fönstret, och jag undrade för mig själv om han hade slutat andas. Aces panna hade slutat blöda, och han hade inte ens ett ärr kvar efter såret som egentligen skulle ha varit där. Jag visste inte om jag skulle våga fråga det jag tänkte. Jag ville veta mer, men Blake verkade vilja motsatsen, och det gjorde mig irrterad. Tillslut tog jag mod till mig.
"Vad..." jag tog ett djupt andetag."Vad är ni för något?"
Charmayne och Ace tittade oroligt på varandra, och dom såg plågade ut. Blake vände sig sakta om.
"Det är bättre om du inte vet." viskade han. Knappt hörbart.
"Nej." viskade jag tillbaka."Jag måste få veta vad som händer Blake."
Han såg sårat på mig.
"Om du hade vetat..." Han avbröt sig och knöt nävarna hårt..
"Snälla, berätta för mig." sa jag. Charmayne slöt ögonen och verkade kämpa med sina tankar.
"Vad är ni för något?" upprepade jag.
Jag väntade spänt på svar. Blake kollade rakt fram och jag kunde inte vänta mig ett svar från honom. Ace satt och tittade på Charmayne, som till sist öppnade ögonen igen. Ordet som kom ur hennes mun i en viskning fick mig att rycka till av skräck och önska att jag var långt därifrån.
"Vampyrer."
please leave a comment <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Chillaah - 29 nov 08 - 21:48 | MsAnanas: åååh tack:D ett nytt kapitel är ute (a'<3
the-rose: aaaauw du är för snäll ^^ puss på dig , tack:*<3 | the-rose - 29 nov 08 - 21:01- Betyg:  | ohh my god!!! du måste bara lägga ut nästa del snart!!!!!!!
du skriver otroligt bra och spännande... | | MsAnanas - 29 nov 08 - 20:24- Betyg: | | Skit bra :D Kan du inte lägga upp nästa del idag också? (A) :) |
|
|
|
