Har ingen titel ännu |
Jag hade aldrig varit särskilt förtjust i fester.
Men eftersom det varit Joys systers så hade jag låtit dem dra mig hit, med dem menade jag Vince och Joy. Vi var i en stor festlokal någonstans i San Francisco, hela släkten Jones var där. Snabbt sagt, de var många. Jag antog att man på sätt vis skulle kunna kalla Vince och Joy för mina syskon eftersom vi levde så tätt in på varandra och hade gjort det i ganska många år, 67 för att vara exakt.
Vi är inga konstiga varelser, eller jag antar vi är det, men vi är varken vampyrer eller spöken. Vi är helt vanliga människor förutom att vi inte åldras och alla har en unik kraft. För mycket information på en gång? Okej, ta det lugnt en stund, låt det sjunka in. Under tiden kan jag fortsätta berätta om den outhärdligt tråkiga festen vi var på. Det var som sagt Joys systers fest, hon fyllde 95 år. Med andra ord var det en väldigt tråkig fest. Alla satt och drack kaffe och åt sju sorters kakor, vilket jag fått nog av någon gång på tidigt 50-tal. Vi hade flugit hit tidigt på morgonen och jag var trött, ändå hade vi varit tvungna att umgås med Joys släkt hela dagen. Jag såg åt sidan för att titta på Vince, han såg inte heller ut att ha särskilt kul. När han såg att jag tittade på honom gjorde han en min som insinuerade att han kände för att kräkas.
Jag skrattade och vände mig åter till en av Joys systerdöttrar. Vi kunde förstås inte säga vilka vi var, Joys systar visste vilka vi var men det skulle vara ganska invecklat att förklara för hela släkten. Vi sa att Joy och jag var hennes avlidna bästa väns dotterdöttrar och att Vince var Joys make. Vilket han också är, de har varit gifta i 72 år, nio månader och 4 dagar. Det är inte jag som räknar utan Joy, hon berättade för mig imorse. Det är en bra sak med Joy, hon håller ordning på och kommer ihåg allt. Och då menar jag inte ganska mycket utan bokstavligen allt, det är hennes kraft. Sorry, sorry, jag ska inte prata mer om det.
I alla fall så höll vi alla på att dö, jag tror inte ens Joy hade särskilt kul längre, men in vandrar den snyggaste kille jag någonsin sett. Han är lång och smal, muskulös utan att vara muskelknutte. Hans mörka hår var kanske lite för långt men det var ingenting man egentligen lade märke till för hans ögon stal all uppmärksamhet. De var lysande gröna och när de för ett ögonblick landade på mig kändes det som om han kunde se rakt igenom mig. Jag insåg också att han förmodligen inte var äldre än nitton år. Han gick genom rummet och fram till Rut, Joys syster, och gratulerade henne samtidigt som han överlämnade en present. Det var litet och innehöll förmodligen ett smycke, men det var förpackningen som förvånade en. Det var lite vackert och gnistrande som mannen själv. Eller borde jag kalla honom pojke? Nej, han var definitivt en man konstaterade jag när jag såg hur Rut rodnade när han log mot henne. Och vilket leende sedan, han inte perfekta tänder, vissa var lite sneda och de var inte bländvita, men hans ansikte lös upp och jag kunde nästan inte låta bli att dregla. Men jag nästan önskade att hans tänder varit hemska och resten av honom också för då hade kanske glansen som omgav honom kanske blekna.
Men förmodligen inte.
Jag var inte den enda kvinnan i rummet som upptäckt känslan han utstårlade och vi bara stirrade. Hänförda av honom och förundrade över att en sådan perfekt man kunde finnas. Sedan talade han. "Stör jag något?" frågade han och såg sig omkring på de stirrade människorna, kvinnorna beundrande och männen avundsjukt. Jag återhämtade mig först, vi var ganska vana vid att vara tvungna att uppföra oss normalt när vi egentligen inte hade någon som helst lust med det. "Hej" sa jag "i är nog bara lite förvånade, de flesta här känner redan varandra men vi känner inte dig. Autumn." sa jag och räckte fram handen. "Adam" svarade han och skakade den. Jag ryckte nästan omärkligt till när våra händer först fick kontakt och jag tror jag såg hans mungipor ryckte som om han försökte hålla tillbaka ett leende, men jag var inte säker. "Så, är du en släkting till Rut." frågade jag och tänkte samtidigt på hur denna festen inte längre var lika tråkig. Han skrattade.
"Nej då, jag är hennes barnbarn." Om han försökte lugna någon med att säga det hade han inte precis lyckats, alla spärrade istället upp ögonen ännu mer, inklusive jag själv. "Ursäkta? Rut har inga barn." sa jag och såg förmodligen lika förvirrad ut som jag kände mig. Han såg sig förvirrat över axlen mot Rut som rodnade och såg ganska panikartad ut. När han vände sig återigen mot mig med en frågande blick. Jag började nästan undra om han kanske var en av oss och hade en kraft som inte liknade någon annan.
"Ni visste alltså inte om det. Men jo, Rut har två barn, fem barnbarn och tre barnbarnsbarn." Hans röst var lugn och kanske lite förvirrad men hade en nästan omärklig underton till ilska. Jag såg mig om efter Joy som till skillnad från alla andra inte såg förvirrad ut utan snarare orolig och hon höll sin andra syster Agata i handen. De visste. Jag vände mig återigen mot mannen, eller Adam som han tydligen hette. "Jo, vi visste. Kanske inte alla men i alla fall hennes systrar." Han såg återigen förrvirrad och även lite misstänktsam ut och såg rakt in i mina ögon som om han skulle hitta svaret på sin fråga där. "Men du är inte Joys syster." sa han och lade huvudet lite på sned som om han kommit fram till en slutsats. Jag hade glömt bort att Joy inte var Ruts syster för dem, och även om hon varit det borde hon inte ha berättat det för mig. "Nej det är jag inte." svarade jag samdidigt som min hjärna jobbade på högtryck för att komma på ett sannolikt svar, men inget dök upp. Plötsligt kom Vince bakfrån och lade en hand på min axel. "Jag är Ruts bästa väns dotter och, tja, man hörde när de pratade." sa jag och försökte se generad ut men hann inte vänta på Adams reaktion på mitt skådespel för Vince kramade min axel. "Vi måste gå nu Autumn, mamma ringde." sa han lågt men inte tillräckligt lågt för att Adam skulle missa det. Min förskräckna min var nu äkta - det var kod för att vi var i fara. Jag vände mig mot det håll jag visste att hon stod och såg att hon redan var på väg mot oss. Vi gick tillsammans snabbt till Rut och ursäktade oss så mycket men vi var tvunga och gå, Vinces mamma hade brutit och ramlat benet, Rut visste lika väl som oss vad det var kod för och såg nu förskräckt ut. "Men så förskräckligt, skynda er. Det är klart att jag förstår." tillade hon sedan Joy viskat något i hennes öra.
Vi nästan småsprang ut till bilen som och körde alldeles för fort tillbaka till hotellet. Våra resväskor var redan packade och vi behövde bara hämta några få saker från badrummet. Sedan tog vi Vinces hand och han flög iväg. Jag vet att jag lovade att inte prata mer om det men nu är det ganska nödvändigt. Viinces kraft var att flyga, Joys är telepati, hon kommer ihåg allt, kan lägga tankar i andras huvuden och har överkänsligt sinne, det var på så sätt vi visste att de var här.
Jag såg åt sidan mot Joy och såg att hon fortfarande hade den där frånvarande, olycksbådande blicken i ögonen som sa att vi inte var utom fara. Det kunde bara betyda en sak, de hade en av oss på sin sida. Hur hade de lyckats med det? Vi var inte vänner med någon av de andra familjerna, hade svårt att vara det, men vi var inte fiender, definitivt inte. Vi backade upp varandra, så hur? När jag såg åt sidan såg jag att Joy slappnat av men såg lite förvirrad ut. Hon sneglade neråt och log. Jag gjorde likadant och såg någon springa efter oss. Personen sprang inte i normal fart utan i, tja, 150 km/h kanske? I alla fall följde han efter oss men var uppenbarligen inte farlig för oss.
Vi landade några mil från lokalen där festen var och bara några sekunder senare kom personen springande. Och ingen hade kunnat bli mer förvånad över vem det var än jag.
Så det är inte färdigt skrivit än, allting händer väldigt tätt inpå varandra och jag ska se till att fixa det snart. Men ville bar ha lite feedback så berätta vad du tycker om det hittills :)
|
|
|
|
