Porten där livet tar slut |
Porten där livet tar slut
Kapitel 1
Träden i spökskogen dansar med vinden och fåglarna sjunger en stilla vaggvisa.
Där, djupt in bland träden skymtar ett hus, ett spökhus.
Ingen människa har vågat sig dit på flera århundraden. Endast djur har vågat närma sig, men de har aldrig gått in. Huset, som var rött för många år sen, är nu brunt och slitet som bara den.
Taket är mest hål och en vägg är borta.
Fönstren är krossade och vinden viner så hårt i huset så att det låter som om vargar ylar… eller kanske spöken?
Men det som skrämt människorna mest, är att dörren är hel och färgglad, som om den var nymålad, och ibland öppnas den.
Som nu t.ex. och en pojke i elva årsåldern rusar skrattandes ut, men för människorna är han osynlig.
Hans ögon är gnistrande gröna som smaragder och det mörka håret leker i vinden.
En kvinna lik en padda kommer rusandes efter honom
”Star! Nu ligger du risigt till!”, ropar Paddan. Hon kupar händerna för munnen som en tratt och ropar det högsta hon kan: ”Kom hit annars får du inte mat på en vecka!!”
Pojken, som heter Star, bara skrattar och ropar tillbaka: ”Jag är inte så dum att jag låter dig fånga mig, Paddan! Mitt rykte skulle smittas ner!”
Sen klättrar han upp vig som en vessla i närmaste träd. Hans trasiga kläder fastnar i grenarna och går sönder ännu mer.
Paddans ansikte blir rött som en tomat och hon skakar av ilska.
”Star! Snälla kom ner, jag vill inte att du ramlar!”, ropar en flickröst ifrån dörren.
Star, som såg på Paddan, tittar nu på flickan som är i samma ålder som han. Flickan, som heter Ollie, har ganska kort och mycket mörkt hår uppsatt i två söta små tofsar och hennes ögon gnistrar klarblått.
Sen har hon en lika klarblå, men alldeles för stor T-shirt.
Från hennes mörkblå mjukisbyxor dinglar ett rep som hon har som skärp eftersom byxorna också är för stora: ”Hej Ollie!” ropar Star och ler stort, ”Har du sett den nya flaggan på innergården?”
Ollie ler svagt: ”Jo… men det var inte snällt mot Ms Maddy.”
”Kanske inte, men hennes nya underkläder passade så bra som flagga.”, säger Star och flinar retsamt åt Ms Maddy, även kallad Paddan för hennes utseende.
Ms Maddy är kort men kraftig, ansiktet är paddlikt och håret är ett enda stort och rött krusidull. Hennes kläder är inte bättre, hon har en gräslig, brun blus, en illrosa kjol och orange tights.
Det enda som matchar på henne är nog hennes hår och ansikte när hon blir röd av ilska eller rodnad, den här gången är det rodnad, och det kan man ju förstå.
Hon står där och stirrar rodnandes upp på Star: ”D-det här ska du få ångra!”, väser hon och tågar bort mot dörren, knuffar undan Ollie och rusar in i spökhuset.
Star flinar och ser efter henne. Sen hoppar han ner från trädet likt en katt och springer till Ollie: ”Nu går vi tillbaka till barnhemmet innan vi missar middagen.”
Ollie ler och nickar.
De springer in i det risiga och slitna huset, men när de kliver innanför dörren förändras allt.
De kommer in i en stor hall, säkert fem meter i tak och med gnistrande vita väggar av tegel.
Där finns en stor och vacker spiraltrappa som slingrar sig upp genom taket till andra våningen.
Rakt framför dem ligger lektionssalarna, åt höger är spiraltrappan och förbi den är lärarnas sovsalar. Uppför spiraltrappan är barnens sovsalar och till vänster ligger en enorm matsal med kristallkronor i taket.
Där går de in och tar för sig av maten.
”Men gud vad irriterande hon är… sitter och stirrar på mig hela tiden.”, viskar Star till Ollie och stoppar in en köttbullsliknande sak i munnen. Runt omkring dem pratar barn i olika åldrar om vad som helst.
En stor kille kommer fram till Star och bankar honom så hårt i ryggen att Star
spottar ut köttbullen: ”Snyggt gjort det där med underkläderna, lillgrabben.”, säger han med bullrig stämma.
Star flinar stolt: ”Tack.”
Ollie sitter och tittar på Ms Maddy som sitter och stirrar mordiskt på Star.
Sen går Maddy hastigt ut från matsalen med näsan i vädret.
Då ser Ollie på Star, han sitter och skrattar tillsammans med sina vänner.
”Vänner…”, tänker Ollie och ser sorgsen ut.
Kapitel 2
En sjö, ett barn, en ravin, en kolsvart port och sen ett skrik.
Ollie sätter sig upp i sin säng i barnhemmet, där hon bor, tårarna strömmar nerför hennes kinder och hon hulkar till.
”E-en mardröm bara…”, mumlar hon för sig själv och sen ser hon sig omkring.
Jodå, hon är kvar på barnhemmet i sal 25.
Hon vet inte vad hon gör där och inte hur hon kom dit.
Men hon vet att hon inte är som de andra människorna på andra sidan Dörren.
De kan inte göra något.
De kan inte flyga utan en flygmaskin, inte förvandla sig, inte trolla eller använda magi.
Det tycker Ollie är konstigt.
Ollie är inte som de, hon kan använda magi och hon kan förvandla sig till en iller om hon vill.
Ingen på barnhemmet är vanlig, alla kan göra något ”konstigt”.
Ollie kan förvandla sig, Star kan kontrollera saker/djur/människor och han kan även trolla. Paddan kan bli en padda men inget mer.
Men trots att Ollie liknar de på barnhemmet är hon inte som andra barn.
Hon döljer något, en kraft som ingen kan föreställa sig och en kraft som hon inte själv vet om.
Ollie sitter och funderar på drömmen när Star rusar in, ”Ollie! Det är varma mackor till fruko…”, skriker han men hejdar sig när han ser Ollies min: ”Vad är det? Har något hänt?”
Ollie är likblek: ”Jag drömde en framtidsdröm… eller en dåtidsdröm!” Star stirrar på Ollie: ”Coolt!”, säger han med imponerad min.
”Nej det är inte coolt!”, skriker Ollie.
Star ryggar bakåt: ”Skrik inte, Ollie. Berätta vad drömmen handlade om… in i minsta detalj!”
Ollie nickar och börjar berätta: ”Jag såg en sjö, sjön där jag hittades tror jag, och jag såg mina föräldrar.
De lämnade mig och sprang iväg... sen var det som om jag var dem, jag sprang genom en lång och smal gång, en ravin, tills jag kom fram till en svart, hemsk och ondskefull port… jag öppnade den och hörde ett kvinnoskrik… sen vaknade jag.”
Ollie ser på Star med en blick full av oro: ”Tror du att det betyder något, Star?”
Star ser helt obekymrad ut, han ler vänligt och säger: ”Nej… det var säkert bara en mardröm.”
Han undviker Ollies blick och drar upp henne ur sängen: ”Kom nu! Mackorna tar slut!”
Småbarnen springer och leker ute på den stora gräsmattan och resten är inne på lektion.
”Kan du svara på vad Djingis Khan var för något, Ollie?”, frågar Mr Lunhuik med en sträng blick på Ollie.
Ollie som suttit och tittat ut genom fönstret hoppar skrämt till när hon blir tillfrågad och hon säger något av bara en reflex: ”En tjur, Mr Lunhuik!”
Skrattet ekar i klassrummet och Mr Lunhuik är röd av ilska: ”Nej, Ollie. Han var en grym rövare!”
”Förlåt, Mr Lunhuik…”, mumlar Ollie generat och sneglar på Star, som också skrattar.
Skolklockan ringer och alla rusar ut ur klassrummet, utom Ollie.
Hon har somnat på bänken och ligger och kallsvettas.
Mr Lunhuik kommer fram till henne och skakar på henne: ”Vakna, Ollie!”
Ollie vaknar inte.
Han skakar henne hårdare och höjer rösten: ”Ollie! Nu vaknar du, unga dam!”
Inget händer och Mr Lunhuik blir riktigt orolig: ”Bäst att hämta rektorn och kanske också sjuksköterskan!”
Han springer iväg efter rektorn och Ollie blir lämnad kvar.
Svetten rinner i stora floder ner längs hennes panna, tårar rinner ner längs kinderna och droppar likt blod på bänken.
Kapitel 3
När Ollie vaknar ligger hon i sjuksysterns rum med rektorn böjd över henne.
Hon blinkar förvirrat och mumlar: ”Var är jag? Vad hände?”
Rektorn, vars namn är Kinto, ser bekymrad ut och svarar: ”Du var i någon slags koma, du drömde och skrek om någon ’port’.”
Ollie ser helt förkrossad ut och tänker förtvivlat: ”Inte igen!”
Hon ser på Kinto och ler väldigt svagt: ”F-förlåt att jag oroade er, d-det var inget och jag mår bra! M-måste gå!”, säger hon stressat, reser sig och springer ut ur salen.
”Måste hitta Star”, tänker hon och springer fortare.
”Hon döljer något…”, mumlar Kinto och ser bekymrat efter Ollie.
Ollie springer panikslaget genom korridorerna, som om hon vore jagad.
Hela tiden tänker hon på drömmen och mumlar för sig själv: ”Mina föräldrar lever! De är bakom ’Porten’ och jag måste dit!”
Det har redan börjat skymma och Ollie har fortfarande inte hittat Star, hon är på väg att ge upp när hon hör ett öronbedövande skrik.
”STAR!!”, skriker Ollie och springer iväg mot skriket.
Hon kommer fram till ljudkällan, källaren, där Star ligger på mage utan någon skjorta med ett rött streck från ett käpp på ryggen.
Ollie springer tårögt fram till Star: ”Star! Lever du?” Hennes ögon är fulla av oro och tårar.
”Nej, jag är nog död…”, mumlar Star kvävt och knappt hörbart, ”Den där häxan Maddy fick tag i mig och slog mig med käppen igen… mina gamla sår har gått upp också.”
Ollie biter sig hårt i läppen:
”Dumma Paddan… hon får inte slå dig…” Tårarna strömmar nerför hennes kinder men Star lyfter darrigt på ena handen och torkar bort tårarna på Ollies kinder: ”Gråt inte, Ollie… men jag kommer nog att lämna det här barnhemmet nu, jag står inte ut med Paddan mer.”
Ollie ler glatt mellan tårarna som bara fortsätter att rinna:
”Bra, för jag hade också tänkt lämna det.”
Star lyfter på ansiktet som är förvridet i smärta och säger förvånat: ”Jasså? Varför…?”
”Jag ska leta efter mina föräldrar!”, säger Ollie med bestämd min.
Star flinar: ”Då följer jag med dig och jag lovar att inte lämna dig.”
”Tack, men jag känner på mig att det kan bli farligt.”, säger Ollie oroligt, ”Jag vet inte varför, men det känns så.”
”Inget kan vara farligare än Paddan om hon får tag i dig.”, flinar Star: ”Gå upp och packa ihop dina saker så ses vi ikväll vid Dörren.”
Ollie nickar villigt och springer till sitt rum.
Kapitel 4
”Sch… de får inte upptäcka oss, då kommer vi aldrig iväg.”, väser Star åt Ollie när hon råkar välta en vas.
”F-förlåt…”, mumlar Ollie generat och reparerar vasen med magi.
De har kommit fram till hallen och friheten ligger bara fem meter bort.
”Ett steg närmare… två steg närmare…”, mumlar Star och smyger mot utgången.
Då hörs steg bakom dem, det är Ms Maddy, hon går i sömnen och snarkar värre än en traktor låter. Hon bär ett spygrönt nattlinne och en vidrigt rosa nattmössa.
”Hon var den sista jag ville se innan jag lämnar det här dumma barnhemmet.”, muttrar Star och börjar småspringa mot utgången med Ollie efter sig.
Han öppnar dörren, smyger ut tillsammans med Ollie och stänger sen dörren tyst och diskret.
Dem springer tyst iväg bort från barnhemmet. Först när de inte ser en skymt av barnhemmet längre saktar de ner.
”JAG ÄR FRI!”, jublar Star och studsar upp och ner.
Ollie står bara och ler åt Star: ”Men nu måste jag leta efter mina föräldrar… är du säker att du följer med?”, säger hon och ser frågande på Star.
”Klart jag följer med! Inte sviker jag dig, Ollie, då hade jag varit värre än Paddan.”, säger Star allvarligt och får sen en osäker min: ”Kom nu… jag har en känsla av att vi inte borde stanna här…”
De vandrar i timmar helt mållöst. Först när gryningen skymtar vid horisonten finner de något som kanske kan hjälpa dem på traven, sjön där Ollie hittades.
Runt omkring sjön finns det lönnar som sträcker sig högt upp mot himlen, gräset är kortväxt och några blåsippor växer vid träden.
Vattnet är klarblått men i mitten av sjön finns en mörk fläck som liknar ett öga till formen.
”Ögat” skrämmer Ollie och hon mumlar tyst till Star: ”Kan vi inte gå nu…?”
Star skakar bestämt på huvudet: ”Nej! Jag vill hjälpa dig och det ska jag. Men för att jag ska kunna det behöver jag ledtrådar om vart vi ska, alltså var dina föräldrar sprang eller gick.”
”Men hur ska du kunna göra det…? Fotspåren är borta sedan länge och ingen såg dem…”
”Och hur vet du att ingen såg dem!?”, utropar Star och ser på Ollie.
”Ehm…”, säger Ollie förvirrat: ”J-jag vet inte… det känns som det bara…”
Star ser på Ollie: ”Inga människor var kanske där, men djur kanske var det!”, skriker Star.
Ollie, som höll för öronen, ser på Star och tar bort händerna för öronen: ”Du behöver inte skrika…”
Star lyssnade inte, han är redan fullt upptagen med att leta efter ett djur som kan ha varit med den där dagen då Ollies föräldrar lämnade henne.
”En kanin kanske, eller en älg… fast kan de leva i tio år…?”, mumlar Star och fortsätter leta.
Ollie suckar och börjar också leta.
’Vad är det där för konstiga varelser egentligen…? Den där flickan, jag har sett henne förut. Hon var mindre då och hon lämnades här i sjön av två stora sådana där varelser. Hm… det är nog människor. De brukar gå på två ben, men de här är annorlunda.
De utstrålar kraft, energi och har en konstig aura.
Nu pekar en av dem på mig, jag kan inte uppfatta vad han säger men det är tydligt att han vill mig något. Ska jag orka ta mig upp eller låta dem klara sig själva? Svår fråga… jag kan ju hjälpa dem. Har ju inte gjort något på tio år snart.
Inte jätte länge men benen stelnar ju mer och mer. Jag hjälper dem vad än de nu vill.’
”Titta, Ollie!”, ropar Star glatt och pekar på en sköldpadda som flutit upp från mitten av sjön. Den ligger nu och studerar dem. ”Sköldpaddor lever länge och de flyttar inte ofta. Den har kanske en aning om vad som hände här för tio år sen.”
Ollie, som nästan hade gett upp hoppet skiner nu upp och ser på sköldpaddan: ”Ja! Kom då sköldis, kom nu!”, säger hon med sin lenaste röst och vinkar till sig sköldpaddan som långsamt börjat röra sig mot dem.
Efter några tveksamma och tröttsamma minuter kommer sköldpaddan fram till dem.
Sköldpaddan ser på dem med förståndig och vis blick, men också nyfiken.
Star bugar sig men släpper inte blicken från sköldpaddan.
”Ser en sköldpadda på en med en sådan blick ska man inte släppa blicken från den, gör man det kommer det man mest vill ha att evigt gå förlorat. Släpper man inte blicken däremot får man hjälp i sitt sökande.”, förklarar Star: ”Det lärde Kinto mig en gång för länge sen.”
Ollie gör likadant som Star, bugar sig men släpper inte blicken från sköldpaddan.
Sköldpaddan ser på dem ett tag, sen nickar den och sluter ögonen.
Dess stora skal gnistrar i morgonsolen och det gamla huvudet är fullt med skrynklor.
Efter tjugo minuter öppnar sköldpaddan ögonen igen och ser på Star, den öppnar munnen som mest ser ut som ett streck och börjar prata(?)
”Hej… ni har kommit hit för att hitta två människor. Stämmer det…?”
Både Star och Ollie gapar förvånat, sen säger de i kör: ”Den pratar!?”
Sköldpaddan suckar: ”Det säger alla… men behöver ni hjälp eller inte…?”
Ollie hämtar efter andan och säger utan att andas: ”Jag vill hitta mina föräldrar som lämnade mig här i sjön… i en vagga tror jag.” Han andas och fortsätter: ”Såg du eller hörde du något om var de skulle?”
”När hände detta…?”, frågar sköldpaddan och ser fundersam ut.
Ollie ser på sköldpaddan och säger: ”För tio år sen…”
Star har satt sig på marken. Där sitter han och försöker hålla ögonen öppna.
”Hmm… jo, jag har nog sett dem. De lämnade ett spädbarn efter sig, de var jagade tror jag. Av en kvinna.”, säger sköldpaddan lugnt.
”Hur såg kvinnan ut? Sa de något? Sa de varför de lämnade mig? Hur gammal var kvinnan? Åt vilket håll sprang de!?”, frågar Ollie.
Sköldpaddan suckar igen: ”Typiskt, människor att ställa så många frågor, men jag ska försöka svara…”
Ollie står som på nålar och ser spänt på sköldpaddan: ”... !”
”Kvinnan var kraftig och hade rött hår. De sa att de skulle till ’Porten där livet tar slut’ i Hellbergen. För att du inte skulle råka ut för något. Hon var väl 40 år, ganska ung alltså. Åt norr…”, säger sköldpaddan.
Star som lagt sig ner, satte sig spikrakt när sköldpaddan berättade om kvinnan som hade jagat dem.
Ollie ser förvånat på Star: ”Vad är det?”
”Inget!”, svarar Star hastigt, ”Men jag tror att vi är förföljda…”
”Av vem?”, säger Ollie förskräckt.
Star ser allvarligt på Ollie: ”Av Paddan…”
”VA!?”, utropar Ollie.
Sköldpaddan studerar dem.
Ollie är helt förskräckt, hon hoppar upp och ner av stress: ”D-det får inte vara sant. Paddan kan väl inte vara den som jagade mina föräldrar? V-vi måste ge oss av! Hon kanske kommer snart och dödar oss!”
Ollie börjar packa ihop sina saker snabbt som ögat och slänger Stars saker på honom: ”Kom nu!”
”Aj!”, ropar Star när han får sin väska i huvudet: ”Jag kommer!”
Han reser sig och bugar för sköldpaddan: ”Tack, ärade sköldpadda. Informationen var nog till nytta”, säger han med rösten full av vördnad, sen springer han iväg efter Ollie. ”Vänta på mig, Ollie!!”, ropar han.
Sköldpaddan ser efter dem och mumlar: ”De ser vi aldrig mer…”
Kapitel 6
Solen står högt på himlen nu.
Ollie och Star går mot Hellbergen, med en ständig tanke att de är förföljda av Paddan.
De går genom skogar, över berg och kommer till en öken. Solen bränner het och de har inte sovit på två dagar.
”Jag är trött…”, muttrar Star och faller ihop i en hög i sanden.
”Star! Res dig, du får inte somna, då kanske vi dör.”, mumlar Ollie och sätter sig ner i sanden en liten bit framför Star. ”Okej… vi kan sova en… en liten stund.”
Hon faller framåt i sanden och somnar.
Star har somnat för länge sen och gamarna kommer närmare och närmare.
När de nästan är nere vid marken hörs ett bröl och gamarna flyger skrämt därifrån.
Efter det hörs inget mer och inget syns.
”Sand, sand och sand. Det är allt man ser. Inget vatten, inget träd, inga djur och absolut inga människor!!”, vrålar Star när han vaknat.
Gamarna har kommit tillbaka men vågar inte anfalla.
Star ser upp mot himlen och muttrar: ”Okej, det finns djur. Eller ska jag säga asätare!”
Ollie vaknar av Stars vrål och sätter sig förvirrat upp: ”Vad skriker du för?”
”Eh? Åh, du har vaknat. Vi borde nog ta oss ur den här öknen, förvandla dig till iller så går det fortare.”, säger Star.
Båda förvandlar sig till illrar och travar iväg genom öknen.
De sprang i två månvarv och råkade ut för många faror på vägen, en gång var det en gam som fångade upp Ollie och flög i väg med henne, Star stoppade det såklart. En annan gång behövde de fly från en orm.
Men det största problemet var att de inte hade något vatten kvar som de tagit med från barnhemmet och maten var nästan också slut.
Glansen i Stars ögon hade nästan slocknat när han till sist såg de skrämmande och fördömda Hellbergen.
”Där är det! Vi klarade det!”, ropade Star lyckligt och skuttar i väg.
Ollie har också upptäckt bergen och springer förbi Star med väldig fart: ”Mamma, Pappa! Jag kommer!”, skriker hon med glädjetårar i ögonen.
Tjugo meter kvar till bergen… tio… fem…
När det bara var tre meter kvar av öknen känner Ollie hur hon sjunker.
Star har tvärstannat fem meter ifrån Ollie och står nu och ser förskräckt ut, ”Ollie!”
Ollie har fastnat i kvicksand och kämpar för att komma loss men hon sjunker bara längre och längre ner i sanden.
När hon har sjunkit ner till halsen ger hon upp och ser leende men tårögt på Star: ”Förlåt, Star, men jag tror att jag dör här… hälsa mina föräldrar från mig och säg att jag älskade dem.”
”NEJ! OLLIE!”, skriker Star med all sin kraft.
Ollie bara ler, sluter ögonen och begravs nere i sanden.
Star sitter ihopsjunken på knä och ser på stället där Ollie försvann: ”Så nära, vi var så nära…”, mumlar han mellan snyftningarna.
Där sitter han, helt stilla i fem minuter, tio minuter, en kvart, en halvtimme, en timme och gråter förtvivlat över Ollies död.
Efter en och en halv timme kommer inga mer tårar från Stars ögon, han reser sig, ber tyst en bön och börjar sen gå runt kvicksanden.
När han kommit halvvägs runt hör han ett konstigt bubblande från sanden, han ser dit och upp kommer en hand, en till och sen ett huvud.
”OLLIE!?”, ropar Star förvånat, han ser sig om efter något att hjälpa Ollie med, han hittar en pinne som han sträcker fram till Ollie: ”Ollie, grip tag i pinnen!”
Ollie famlar efter pinnen och får tag i den. Star tar i med all sin kraft och börjar dra upp Ollie. Efter fyra långa minuter är Ollie uppe på säker mark, där ligger hon och flämtar.
Star kramar hastigt om Ollie och säger lyckligt men uppskakat: ”Jag är så glad att du lever! Vad hände egentligen där nere och hur kunde du hålla andan i mer än en timme!?”
Efter någon minut svarar Ollie darrigt: ”D-det var Maddy (Paddan)… det var hon som drog ner mig!”
”Va!? Skojar du?”, utropar Star.
Ollie ser förolämpat på Star: ”Tror du att jag skulle skämta om sådant?”
”Nej… förlåt.”, säger Star skamset, ”Men hur kom hon före oss?”
”Jag har ingen aning, men hon drog i alla fall ner mig till ett rum under sanden.
Där förhörde hon mig om vad jag visste, men jag ljög såklart om allt. Hon trodde mig inte och försökte strypa mig, då hände något konstigt, jag kände en energi som jag aldrig känt förr, ett ljus klot skapades i min hand och jag satte handen mot Maddys ansikte.
Hon skrek och släppte mig så jag rusade mot utgången, Maddy sprang efter mig efter att hon återhämtat sig. Jag fick panik när hon nästan fick tag i mig igen och jag drog bort en sten ur väggen så att sand strömmade in och sprängde resten av väggen.
Maddy blev begravd och jag lyckades ta mig upp…”, avslutar Ollie.
Star ser gapandes på Ollie: ”Helt otroligt… Paddan var farligare än jag trodde, hon var antagligen sinnessjuk också.”
Ollie nickar instämmande.
”Maddy sa också att mina föräldrar var döda, men jag tror henne inte.
Vem skulle göra det egentligen om de visste vad vi vet.”, säger Ollie, men hon låter lite osäker och det märker Star: ”Äsch! Oroa dig inte, hon ljög bara.”, säger han lugnande.
Ollie nickar men ser fortfarande osäker ut.
”Kom nu!”, säger Star, ”Nu ska vi hitta dina föräldrar!”
Kapitel 7
Korparnas skri ekar mellan bergstopparna och himlen har blivit mörk.
Ollie och Star går genom en lång och hemskt svart ravin. Mörkret omringar dem från alla håll och kanter och de ser inte ens sina egna fötter om de nu skulle se ner på dem.
Ollie nynnar tyst på ”Here I am” för att inte vara så rädd.
Star går först, han är knäpptyst och bara lyssnar på Ollies nynnande.
Det tycks lugna honom lite.
De går i en halv dag innan de stannar och vilar sig, vid det här laget har molnen blivit kolsvarta och det har börjat regna.
”Vi borde hitta något skydd så att vi inte blir dyngsura…”, säger Star och börjar vilset leta efter något på marken.
Ollie följer hans exempel.
Efter en stund ropar Ollie: ”Här är en grotta!”
”Perfekt!”, ropar Star en bit ifrån, ”Jag kommer, kan du nynna på något så att jag hittar!?”
”Visst!!”, svarar Ollie och börjar nynna på en gammal vaggvisa.
Star lyssnar efter sången och följer den fram till Ollie, ”Tack.”, säger han när han kommit fram.
Båda två går sen in i grottan och regnet har börjat ösa ner utanför.
Till och med regndropparna ekar som om man släppt ner stora stenar i ravinen.
De stannar i grottan några dagar. Ollie har fixat eld med hjälp av magi, så nu ser man hur det ser ut inuti grottan.
Det är fullt med bilder från forntiden på väggarna. Men vissa ser man inte, de är nedstänkta med blod, färskt blod.
Sedan Ollie och Star först upptäckte blodet har de varit på sin vakt, någon eller något har mördat någon här inne för inte så länge sen.
Grottan är inte liten heller. Den fortsätter djupare in i berget, men varken Ollie eller Star vågar se efter hur djupt in den fortsätter.
Efter ytterligare några dagar går Ollie fram till Star efter att han har letat efter mat.
”Star…”, säger hon.
”Hmm…? Vad är det, Ollie?”, svarar Star förvånat.
”Kan vi inte fortsätta nu…? Jag står inte ut med att sitta här när jag är så nära att få träffa mina föräldrar!”, säger Ollie klagande.
Star suckar och svarar: ”Ollie… vi har redan pratat om det här… det är ännu för farligt att gå och leta, det där monstret kan hoppa på oss närsomhelst om vi lämnar grottan och elden för länge.”
Ollie ser lite argt på Star: ”Men vi har faktiskt krafter! Vi kan säkert besegra det!”
”Jag vill inte börja bråka nu, Ollie! Gör vi det går vi förlorade!”, väser Star argt och klampar iväg in i grottan.
Ollie ser förbannat efter honom och klampar ut ur grottan.
Himlen har börjat ljusna och lyser upp lite grann i ravinen, så man ser i alla fall tio meter framför sig.
”Dumma Star…”, muttrar Ollie och ser upp mot himlen, ”Jag kommer mamma och pappa… jag klarar mig utan Star!”, säger hon och smyger iväg in i grottan igen och tar gången in i berget. Hon vet inte varför, men det känns rätt.
Kapitel 8
”Ollie! Fan, Ollie! Var är du?”, ropar Star och det ekar i väggarna.
Star har upptäckt att Ollie är borta.
Han har undvikit att gå in i berget.
Ollie skulle nog ändå inte våga gå in där, tänker Star och letar vidare.
Men efter att han hittat en bit av Ollies tröja på en vass stenkant vid ingången i berget så börjar han tvivla på att Ollie är kvar i ravinen. Hon har gått in berget, in där monstret kan vara!
Star ser tvivlande in i berget, han hör ett vrål: ”BLOD! JAG VILL HA BLOD!”
Sen ett väsande skratt som försvinner längre och längre bort ifrån honom.
Han hör ett skrik.
Star svär en tyst ramsa för sig själv, sen sliter han åt sig sina saker och rusar in i berget: ”Låt bli henne, ditt monster!!!”, vrålar han ilsket.
Ollie hade kommit ganska så långt, hon hade länge känt att någon eller något kom närmare och närmare, det förföljde henne och det stank så olidligt.
Hennes första misstag var att stanna, hennes andra var att plocka fram en bit kött ur väskan.
Trehundra dels sekunder efter att hon plockat upp köttet kastar sig en vedervärdig varelse över henne. Varelsen har blodsprängda röda ögon, kroppen är möglig och på händerna finns långa spetsiga klor.
Man ser inte några öron men den har en svans och dessutom en lång och ormliknande tunga.
Frambenen är korta och bakbenen långa och kraftfulla.
Ollie skriker förskräckt när den kastar sig över henne, hon sparkar och viftar vilt med händer och fötter. Ett ljus kommer från Ollies händer och varelsen skjuts bort från henne, flyger in i väggen och glider ner på den hårda steniga marken.
Men där ligger den inte länge, efter bara några sekunder reser den sig upp och står likt ett lejon som omringat ett byte framför Ollie.
Saliv rinner nerför mungiporna på den och ögonen glimmar listigt och blodtörstigt.
Ollie backar skrämt, laddar upp ett nytt ljusklot och skjuter mot varelsen. Men varelsen är snabbare den här gången, den undviker smidigt och kastar sig på Ollie igen.
Den ska precis slita av hennes huvud när någon ropar: ”Kuraito!” och ett svart enormt klot seglar genom luften och träffar varelsen i sidan.
Den skriker plågat och vacklar åt sidan.
”Star!”, ropar Ollie lättat.
Stars ögon lyser mörkt när han ser på varelsen och han morrar: ”Låt bli henne sa jag, jävla pucko!”
Varelsen ser på Star med blodtörstig och mordisk blick, den väser hotfullt åt Star och reser ragg som en katt.
Ollie springer skrämt fram till Star och ställer sig vid hans sida.
Star ser på Ollie och morrar tyst: ”Spring inte ifrån mig igen! Du kan dö…”
Ollie ser skamset ner i marken och skrapar med foten: ”Förlåt…”, mumlar hon.
Stanken från varelsen är borta och det är även varelsen. Den försvann när Star såg på Ollie och det enda spår som är kvar av den är saliven på marken och ett enormt skrämmande fotavtryck av blod.
”Vad är det där för något egentligen?”, mumlar Star fundersamt och ser på fotavtrycket.
Ett väsande skratt hörs längre in i tunnel och Star ser upp: ”Kom!”
Ollie rycker förvånat till och ser på Star: ”Vad? Ska vi följa efter det!?”, säger hon förskräckt.
”Ja, jag tänker inte låta det döda fler oskyldiga människor!”, säger Star och springer efter varelsens hemska skratt.
Ollie tvekar en stund, ser sig omkring och följer sen efter.
Kapitel 9
Det är inte särskilt svårt att följa varelsen, blod och saliv ligger överallt.
”Den blev visst ganska skadad!”, säger Star hoppfullt och springer fortare. Han kommer fram till en återvändsgränd.
”Va!?”, säger han förvånat.
Ollie kommer fram till Star men hon fortsätter springa mot stenväggen.
Jag känner det! De är där, genom väggen! De är där någonstans!, tänker Ollie och springer rakt in i väggen. Ingen smäll eller någonting, hon går rakt igenom den, som om den vore av luft.
På andra sidan är en ravin.
Ollie stannar och ser sig omkring: ”Ravinen i min dröm!”, mumlar hon och börjar gå.
Star står och gapar förvånat när Ollie springer in i väggen.
Efter en stund återfinner han medvetandet och går långsamt mot väggen. Han kommer fram och sticker långsamt fram handen, den rör vid väggen och väggen är hård… han sticker fram andra handen fort, den går igenom.
Star flämtar till. Det ser ganska läskigt ut. Han backar bort en bit och börjar springa det fortaste han kan mot väggen.
Men han kommer inte igenom utan springer rakt in i den hårda stenväggen och skjuts tillbaka.
”Aj!!”
Star ser förvirrat på väggen och tusentals tankar har börjat snurra runt i hans huvud. Han märker att det inte går att tänka på en sak helt plötsligt.
”Varför..?”, mumlar han igen och försöker koncentrera sig på Ollie.
Ett barn… ett barn utformat i en klippa.
Ollie ser fundersamt på klippan.
En ravin, ett barn…, tänker Ollie, bara ett skrik och en port kvar…
Ollie börjar gå igen.
Varelsens väsande skratt har tystnat, men andetagen hörs fortfarande och Ollie kommer närmare och närmare ljudkällan.
Hon svänger runt en krök och där står varelsen och väntar på henne. Den stirrar på henne med de blodsprängda ögonen ett tag, sen vänder den och springer vidare.
Förvånat börjar Ollie gå igen.
Detta sker om och om igen, varelsen stannar och väntar på Ollie.
De vandrar i något som känns som en evighet.
De kommer fram till en upplyst tunnel, varelsen stannar och ser på Ollie, ett skrik hörs och Ollie rycker till.
”Det näst sista tecknet! Mamma och pappa, jag kommer!”, ropar Ollie och tänker just springa in i den ljusa tunneln när varelsen börjar springa emot henne i en ryslig fart.
Hon skriker till och lägger armarna skyddande över huvudet och bara väntar på att varelsen ska kasta sig över och sluka henne.
Star har fallit in i någon sorts trans.
Han står med slutna ögon och fullt med tankar virrar runt i hans huvud.
Han hör skriket och vaknar upp: ”Ollie!”
Han springer mot väggen i väldig fart och han kommer igenom. Han fortsätter att springa genom ravinen och nu virvlar bilder på Ollie dödad genom hans huvud och han springer fortare.
När han kommit mer än halvvägs möter han varelsen!
Han stirrar på den och väser: ”Var- är- Ollie!?”
Varelsen skrattar väsande och elakt.
Den öppnar sin hemska mun och väser: ”Hon lever inte länge till. Snart går hon igenom ’Porten’ och kommer aldrig mer ut igen. Gissa vad porten heter, ni har läst om den på era lektioner. Fast just det. Du skolkade ju alltid, eller var du med?”
Star ser skrämt och förvånat på varelsen som står och ler elakt framför honom.
Varelsen flinar och säger med silkeslen röst som är väldigt igenkännande: ”Nå, Star, svara nu då… annars får du underkänt.”
”DIN JÄVLA PADDA!”, ryter Star, ”DET VAR DU HELA TIDEN”
Varelsen flinar elakt mot Star, drar bort lite mögel från ansiktet och man skymtar en bit av Ms Maddys fula tryne:
”Alldeles rätt Star. Du borde nog ha listat ut det tidigare, lille gubben, nu är det för sent förstår du!”, skrattar Maddy likt en galen vetenskapsman.
Star lyssnar inte, tårar har börjat sippra nerför hans kinder och han skakar av ilska och sorg.
Maddy ser hatfullt på Star och flinar retsamt: ”Nämen gråter du, lille busunge?”
Star skrattar till: ”Ja det gör jag, men jag bubblar över av ilska snart också, och vet du…? Jag kan bli riktigt jävla farlig ibland!”
Kapitel 10
”De-den hoppade över mig?”, säger Ollie skakat och reser sig långsamt upp.
Hon ser sig omkring för att se om varelsen kommer tillbaka. När hon är säker på att den inte kommer, börjar hon osäkert att gå igen.
Den ljusa tunneln leder till ett ovalt rum. Fler bilder och även text står på väggarna. Ollie blir nyfiken och går fram för att se vad det står, men det är oläsligt.
Ovanför texten finns tre ringar som är urgröpta i berget. Ollie ser på dem, sluter ögonen och låter handen glida över väggen, som om hon var blind.
Plötsligt när hon rör vid en speciell punkt på väggen, lyses en ring upp i rött.
Hon låter handen glida vidare och finner ytterligare en.
”Bara en kvar…”, mumlar hon och för handen över hela väggen men hittar inte punkten där hon behöver röra för att få den sista ringen att lysa.
Då ser hon ett märke på väggen bredvid sig.
Märket är ett kryss i ett moln som är svart. Krysset lyser rött och bländar nästan Ollie när hon ser på det.
Långsamt för hon handen mot märket och mumlar: ”Jag vet att ni är där inne, mamma och pappa. Jag kommer.”
Sen rör hon märket och hela marken börjar skaka.
Ms Maddy backar ifrån Star med ett skräckslaget uttryck i de blodsprängda ögonen.
Star flinar elakt. Hans ögon lyser svart och likaså resten av kroppen, han höjer en hand och ett mörkt klot lika stort som tre huvuden dyker upp i hans hand.
”Du ska få ångra vad du gjort, du ska få brinna i helvetet, du ska få brinna, brinna tills du skriker huvudet av dig och sen ska självaste djävulen låsa in dig nere i de mörkaste bergen dit ingen kommer, och dina plågoskrik ska eka mellan bergstopparna i årtusenden.
När jag hör dina skrik ska jag skratta lika kallt som en vinternatt och känna hur glädjen bubblar upp i mig.
Här får du för att du med vilje dödat min enda vän Ollie Zanders! MÅ DJÄVULEN UPPFYLLA MIN ÖNSKAN ATT LÅTA DIG BRINNA!”, vrålar Star och skjuter med all sin kraft iväg klotet mot Maddy.
Ett plågat skrik genomtränger grottan och ekar sen mellan bergstopparna.
Det enda som finns kvar av Ms Maddy är en ring från hennes tjocka finger och en papperslapp från hennes ficka.
Star sjunker trött ner på knä och kravlar sig fram, tar lappen och läser, där står: ”I mina sista böner innan jag dör ber jag den som hittar lappen att varna min dotter att inte leta efter oss.
Hon får absolut inte gå igenom ’Porten’, jag ber dig du som hittar lappen, varna henne! Varna henne att ’porten där l…” Sen är texten täckt av blod men längst ner står det signerat: ’Molly Zanders’.
Star flämtar till och mumlar: ”Ollies mamma!”
Han försöker se vad som står där texten är täckt av blod, men lyckas inte. Länge ser han på orden: ’Porten där l… ‘
”Vad betyder det…?”, mumlar han och sluter ögonen.
Han försöker desperat minnas vad läraren berättat om den där ’Porten’, och vad hette den?
Han tänker en stund och rusar sen upp och skriker: ”OLLIE! GÅ INTE GENOM PORTEN!!”
Ollie faller omkull när marken börjar skaka så kraftigt och framför henne dyker en mörk port upp med en symbol på, hon vet inte vad den betyder och hon bryr sig inte heller.
Glädjestrålande sitter hon och ser på ’Porten’.
Hon hör inte ens Stars panikslagna varningstjut som blir högre och högre.
Darrigt ställer hon sig upp när marken slutat skaka, hon tar ett steg mot dörren och ännu ett.
Hon står precis framför porten nu och hon har glädjetårar i ögonen: ”Mamma… pappa…”, säger hon lyckligt.
Sen lägger hon handen på handtaget och öppnar långsamt dörren.
I samma ögonblick kommer Star inrusande och skriker panikslaget: ”Nej, Ollie! Gå bort därifrån! Stäng porten!”
Tårar strömmar nerför hans kinder och han försöker springa fram till Ollie men en barriär stoppar honom. Istället står han och ser gråtandes på Ollie: ”Ollie… snälla. Lyssna på mig…”, ber han, men Ollie hör inte.
Porten står vidöppen och Ollie står och ser in i ljuset.
Sen vänder hon sig mot Star och ler glädjestrålande: ”Kom, Star. Kom och träffa mina föräldrar du med.”
Star skakar gråtandes på huvudet: ”Nej, Ollie! Jag vill inte dö! Du kommer dö!”, vrålar Star.
Ollie står bara och ler mot Star: ”Farväl, Star, min vän. Vi ses säkert någon gång. Jag kommer och hälsar på dig med mina föräldrar på barnhemmet. Du kan säkert till och med komma och bo med oss…”
Ollie backar in genom dörren med ett leende som skiner starkare än solen, hon kommer innanför och porten glider sakta igen.
Star vrålar ut all sin sorg och hans tjut ekar än idag mellan bergtopparna.
Det sägs att han aldrig lämnade bergen, att han stannat där och väntat på att Ollie ska komma ut glatt leende och säga att de måste gå hem nu. Men det hände inte och kommer aldrig att hända.
Efter tio år hördes inte plågotjuten mer. Men en man som passerade genom öknen hörde en röst från bergen och den sa såhär: ”De gick in… och kommer aldrig mer ut igen. De gick in i ’Porten där livet tar slut’.”
Den som orkar läsa hela borde få Nobelpriset...-.-'
|
|
|
|
