Höstens vackraste färger - Oneshoot |
Det sena sommarvädret vaknar, precis när jag kliver ut från den träfärgade
porten på radhuset. Området jag bor i utspeglas som en labyrint för allmänheten,
allt ser likadant ut. Likadana former, alla dessa ytliga familjer, och
alla de perfekta gräsmattorna. Labyrinten jag spenderat mitt femtonåriga liv i.
Fötterna inträder på skolgården än en gång, den är äcklig. Allt med labyrinten är
äckligt, skolan likaså. Allt är lika opersonligt, grått utan färger, himlen utan sol,
kommunen utan någon framtid. Inget i min meningslösa tillvaro är varken logiskt
eller tillfredsställande, allt är äckligt.
Ingen är som jag.
Jag tar ett sista andetag från den kvävda luften, innan sorlet från eleverna i korridorerna
tar över.
Ännu en skoldag tar slut, och det blir allt färre elever efter varje minut som föds.
Till sist är det bara två fötter kvar jag hör, två fötter som rör sig. Jag vet vem fötterna
tillhör, jag vet varför dom inte dragit sig hem som mängden gjort.
Fötterna närmar sig mig, jag hör tyst hans andetag flåsa mig i nacken. Nu står han
bakom mig, nära. Plötsligt lägger han händerna omkring mina höfter. Händerna är
gyllenbruna, spåret av den varma sommaren. Dom är smala och breda, men inte för breda.
Fingrarna är långa, men inte för långa. Han har alldeles perfekta händer. Smala och
gyllenbruna händer vilandes på mina höfter. Jag uppfattar hans lukt, den får mina knän
att vika sig.
Varken han eller jag säger något, ingen av oss vill bryta den ljuva stämman av tystnaden.
Istället vänder jag mig om, och granskar hans ansikte med mina isblåa ögon. Det svarta
håret som pryder det avlånga ansiktet, framhäver starkt de tydliga käkbenen, spända är dom.
De gröna ögonen stirrar rakt in i mina, dom tycks inte blinka alls.
Näsan, han har, är rakt formad med de ljuvaste linjer. Och de läpparna, är helt perfekt
vackra, smala läppar i en underbar ljusrosa nyans.
Hans andetag ökar takten, när jag lägger mina händer om hans nacke. Jag låter mina
rödmålade naglar klösa försiktigt, och det är inte svårt att undgå hans tydliga rys, utav
välbehaget han känner. Ett leende sprids över mina läppar, han ler.
Med händerna kvar på mina höfter drar han mig närmare sig. Nu är hans ögon fyllda
med kristalliknande tårar. Ögonen utspeglar en osäker blick, men ändå så varm.
En utav tårarna frigör sig från ögat, och den rinner ner längs kinden.
Med en kyss stjäl jag kristallen, och med smaken utav salt i munnen fängslas vi med varandras
tungor.
En kort stund därefter lämnar han mig i den gråa skolkorridoren, ensam kvar med hans lukt.
Och med en känsla jag aldrig känt förr, går även jag hemåt genom labyrinten.
Marken är prydd med höstens alla färger. Löven blåser runt i cirklar på den asfalterade gatan,
och blåser vidare. Hösten har anlänt, och skolgården är vacker av färgerna.
Jag kan se hur blåsten smeker hans svarta hår, det fladdrar till och vinden greppar tag om hans
lukt, och låter mig lukta. Jag blundar samtidigt som värmen sprider sig i min kropp, jag känner
hur det dunkar innanför bröstet, och blodet rinner fortare och fortare genom ådrorna.
Samtidigt som lukten försvinner blir jag kall igen. Jag öppnar ögonen, och han är borta.
Med långsamma steg börjar jag gå mot skolingången, och det enda jag ser framför mig,
är det svarta håret. Det är vackert.
|
| Kommentarer | | 0_x - 28 nov 08 - 22:26 | | ohh, verkligen jättebra skrivet <3 så vackert och BRA ^^ |
|
|
|
