Mötet med min älskade. |
Här är en liten snabb novell om en tjej som träffar sin största kärlek
för första gången.
Jag skakade mer än någonsin förr. Mitt hjärta slog hårt och jag kunde inte slita blicken från hotelldörren. Snart skulle han komma ut, min älskade Martin.
Han var en underbar musiker, den bästa jag någonsin hade hört talas om. Han spelade så underbara låtar, med inspiration från Daughtry, Bob Dylan, 30 seconds to mars, osv.
Mina skakande fingrar tyckte in hörluren som hade ramlat ur i örat igen. Låten ”Keep it real” spelades, och jag började bli rysigt nervös.
Hans musik och hans texter gjorde mig så lugn. Ingenting hade fått mig att känna mig så säker som hans musik. För bara tre dagar sen, satt jag på mitt rum och grät till hans musik. Jag satt inne på myspace och skrev desperata brev, men sen förändrades allt.
Han skulle ha en spelning i Stockholm, och pappa skulle dit precis den dagen! Även om det är väldigt långt mellan Umeå och Stockholm så lyckades jag få åka med pappa ner, och nu står jag här, utanför hotellet Martin bor på, och väntar.
Tänk, att när som helst skulle jag få se Martin Bengtsson, med egna ögon. Det pirrade i hela kroppen, och jag visste inte vad jag skulle göra. Den iskalla vinternatten blev bara läskigare av att gatljusen knappt fungerade, men jag var inte rädd. Jag hade alldeles för mycket att tänka på just nu. Vad skulle jag säga?
Mitt hjärta slog hårdare och hårdare, tänk att Martin var där inne, och han kom när som helst.
Stureplan var nästan helt folktom, men det kunde jag förstå eftersom det var så sent på en torsdag kväll. Jag kollade skakande på klocka, halv tolv. Nu hade jag stått här i fyra timmar.
Jag tänkte bara på Martin, och jag kunde inte slita blicken från dörren. Martin var 24 år, medans jag bara var 15. Han hade mellanlångt brunt spretigt hår, och klarblå ögon. Han hade ett snällt utseende, och när han log sken hela världen upp.
Själv var jag kort, hade ljusbrunt långt hår och gråaktiga ögon. Jag förstår att han aldrig skulle kunna gilla någon som mig, men jag kunde inte hjälpa att jag älskade honom så mycket.
Tidigare hade jag skrivit flera långa brev till honom, och hade fått ett ”tack” som svar en gång. Han var så kärleks full och filosofisk, att man bara måste älska honom.
Plötsligt slets jag ur mina tankar och märkte att hotelldörrarna öppnades. Mina ben började skaka och jag kunde inte stå rakt. Jag blev jättenervös, och mitt hjärta slog hårdare än någonsin. Det var han, det var Martin! Martin kom ut från hotellet och han hade sin gitarrväska på axeln och sin mobil i handen. ”M-Martin…” lyckades jag stamma fram. Jag kände hur tårarna vällde fram från mina ögon, och jag kunde inte hindra mig själv.
Han vände blicken mot mig och såg mig rakt i ögonen. ”Hej…” Sa han lite försiktigt.
”H… hej…” viskade jag och tog några vingliga steg mot honom. Han log brett mot mig och jag smälte. ”Martin… du är underbar.” Kvävde jag ur mig. ”Haha, tack” Sa han och småskrattade lite grann. Han gick fram till mig. ”Vem är du då?” Frågade han. ”Louise…” Sa jag blygt. ”Trevligt att träffas Louise!” Sa Martin glatt. Jag grät och tårarna forsade ner för mina kinder. Jag ville bara krama om honom, och jag gjorde det, utan att tänka mig för.
Jag kramade om honom hårt, och tårarna rann. Martin la sina armar om mig och skrattade lite. Jag kände mig som världens lyckligaste människa. Jag ville aldrig släppa taget.
Sen slappnade han av lite och jag tog ett steg bakåt. ”Hur länge har du stått här ute? Du är ju iskall!” Sa Martin och la sin hand mot min kind. ”F… fyra timmar.” Sa jag.
”Oj! Så länge?” Sa han förvånat. Jag nickade och tittade blygt ner i marken. ”Vart bor du då?” Frågade han medans han sökte ögonkontakt. ”Umeå.” Sa jag lätt. Han blev ännu mer chockad. ”Har du rest från Umeå, och stått och väntat i kylan i fyra timmar, bara för mig?” Frågade han. Jag nickade, och skämdes lite. ”Men lilla gumman!” Sa han och kramade om mig en gång till. Jag lyckades fiska upp ett brev ur fickan, och jag gav det till Martin.
På framsidan stod det: ”Till Martin Bengtsson, med kärlek.” Han log brett. ”Åh, tack så mycket!” Sa han och öppnade det. Där i låg det ett kort brev, och en liten tyg påse. Han tog upp den ur kuvertet och öppnade påsen. Där låg det ett halsband som jag hade gjort till honom, med en liten guldring på. ”Åh… tack så mycket…” Sa han. Jag såg att han började få tårar i ögonen, jag trodde knappt att det var sant. Han hängde det om halsen och sen gav han mig en till kram. ”Du, jag måste verkligen gå nu, min bil väntar och jag ska spela på en klubb ikväll.” Jag nickade och sa hejdå. Jag såg honom gå ifrån mig och vinka.
Sen klev han in i bilen och jag såg hur den sakta rullade in i midvinter mörkret.
Det här mötet kommer jag komma ihåg för resten av mitt liv, tänkte jag och log brett. Det enda som gjorde att jag inte var fullt lycklig, var vetskapen om att han säkert skulle glömma bort mig direkt.
|
|
|
|
