Missbruk |
Kanylen mot ådran i armen.
Blodet sipprade sakta ut, när han drog ut den. Skorna borrade sig ned i jorden på marken.
Tomhet fylldes med droger, droger skapade mer tomhet. Den onda cirkeln hade sluts och var nu omöjlig att stoppa. Det fanns ingen utväg. Ingen förutom…
För fem år sedan var David en "normal" pojke. Det är svårt att säga att han var normal, eftersom det finns många benämningar på ordet.
I ordboken, under normal, står det "genomsnittlig, medelmåttlig". Och det var precis vad David var. Han var precis som de flesta andra pojkarna i hans ålder. Han försökte iallafall.
David hade varit mobbad i mer eller mindre hela sitt liv. Han hade alltid haft svårt för att få vänner, och han lärde sig inte lika fort som de flesta andra. De "normala".
Davids far flyttade ut när David gick i femte klass på Törnbyskolan.
När hans pappa, Ulf, flyttade ut, så flyttade deras ekonomi ut. Deras ekonomi hade varit dålig innan, men när Ulf valde sig själv före sina barn och hustru, och flyttade ut, så började Davids mamma, Katrin få det tufft att få ihop pengar till räkningarna. De hade varit tvungna att stänga av telefon, nätverk och flytta till en tvåa i Angered.
David sade upp kontakten med Ulf och brände upp alla foton på honom. Han kände en vrede inom sig vilken han skyllde helt och hållet på Ulf. Men han behöll en nyckel till hans hem.
Vid den här tidpunkten började David bli mer och mer mottaglig för glåpord och elakheter. Han var spinkig och var ett lätt offer att misshandla. Alla visste att han inte vågade säga något till någon. Om det var något han inte var, så var det tjallare. Utanpå såg han stenhård ut, men inuti var han ömtålig och sårbar som de flesta elvaåriga barn. David drog sig tillbaka till sitt lilla skal och gick runt ensam på raster och satt ensam i matsalen.
Efter hand började David glömma bort Ulf. Hur han såg ut och hur han var. Han brukade fantisera om att Ulf en dag skulle komma hem och allt skulle vara som förr. Att han skulle vara en bra pappa igen, som han ju var förr.
Ibland går tiden så sakta att det känns som tiden går baklänges. När man sitter och stirrar på klockan så mycket att det verkar som att visarna går bakåt istället för framåt.
Men det är bara i fantasin. Det skulle aldrig vara så i verkligheten.
Det kom till en punkt i Davids liv då han slutade ta ut sin vrede på Ulfs gamla tillhörigheter och foton, utan började skylla på sig själv. Kanske var det han som hade varit dålig?
Han kanske inte hjälpte till tillräckligt mycket i hemmet, så kanske Ulf tröttnade och drog?
Ingen annan verkade ju gilla honom heller.
Men han gjorde ett sista desperat försök, som fungerade. Han började röka. Han blev en av de "coola", nästan iallafall, under bron bakom skolan.
Han blev inte riktigt en av dem "coola", ändå. Men han fick umgås med dem, vara nära dem på rasterna.
Allt de bad om gjorde han.
Han gick nu i sjuan, var tretton år och fjortisarnas slav. Själv var han inte fjortis. Inte heller punkare eller emo. Utan han var… "normal". Han försökte smälta in i bakgrunden.
För att dränka alla sorger och tysta ner smärt-skriken i huvudet, så började han dricka alkohol.
Han tog alltid med sig ett par öl i väskan till skolan.
Så stod han och rökte och drack bärs.
När David kom hem efter skolan kände hans mor, som nu börjat dricka efter att Ulf drog, lukten av hans Marlboro.
Hon slängde fram handen, slog till honom rejält i ansiktet. Mitt mellan ögonen.
Tårkanalerna fylldes och det började blöda från hans näsa.
- "Förlåt", skrek Katrin bedjande. "Jag tänkte inte..." mumlade hon.
Och det var problemet med henne nu för tiden.
Slå först, fråga se'n.
I skolan hade David hamnat i "fel" umgänge. Han gjorde nästan allt som fjortisarna bad honom göra. Han gjorde det, både för att han inte visste bättre, och för att han inte vågade göra annat. Han hade äntligen fått "vänner" och han såg upp till dem som om de vore gudar. Sade de "slicka mina skor", så satte han sig på knä för att slicka deras smutsiga skor.
När David inte längre fick nikotinkickar av cigaretterna, så började han med hasch istället. Han skaffade gräs från en "kompis" som han brukade stå och röka med. Han blev hög nästan varje kväll.
Ett moln av rök urartar sig i taket på hans svagbelysta rum. Det var kväll och det enda som gav ljus på hans rum var gatulyktornas sken utanför fönstret, den blå skrivbordslampan och den glödande fimpen. Den glödde i mörkret som ett par kattögon i månens sken.
Allt började snurra runt i Davids huvud.
Alla känslor blir lugnare, skriken i huvudet blir till långsamt och tyst viskande, där inne, bakom pannbenet.
Alla människor som sårat honom blir till små obetydliga ting i hans skalle. Som små seriefigurer hoppar de runt och talar ljust, som seriefigurer gör. De skrattar och sjunger.
Efter ett litet slag nyktrade David till. Figurerna blev till elaka ansikten, med elaka, sårande ord. Som om de en gång fötts till att göra illa. Precis som vapen.
Deras vapen var orden, orden som skär sönder hjärtan och hjärnor. Kortsluter hjärnor och får de att göra idiotiska saker, som de inte skulle göra när de var i ”icke-argt” tillstånd.
David drog ut den översta skrivbordslådan till vänster till honom. Där i låg det böcker. Dagböcker, anteckningsböcker och vanliga läsböcker. Under böckerna låg det en liten genomskinlig påse, med ett grönt, oreganoliknande innehåll. Det var marijuana. Från samma låda drog han fram lite papper, som han sedan rullade ihop tillsammans med marijuana, till en joint. Än en gång blev han hög och allting runt omkring honom och inom honom blev lugnt igen. Han blev ovanligt trött och glad.
Han låg och sjöng några ramsor och rader ur sina favoritlåtar.
Till slut somnade han.
Efter månader och år av ihållande beroende av hasch, avtog effekten av drogen en del, men beroendet var fortfarande detsamma, om än större.
Hans abstinens begär blev värre och han började med tyngre droger, så som kokain och heroin.
Bakom domkyrkan i Göteborg hade David hört att man kunde köpa droger, så han begav sig däråt, gick ifrån mattelektionen, sade att han skulle gå på toaletten.
Men istället gick han till spårvagnshållplatsen. När vagnen kom så satte han sig på den och åkte till Göteborgs centrum.
David steg av den gnisslande spårvagnen. Hans trasiga, svarta skor var för tunna för den bitande kylan. Det snöade och regnade. Hans tunna hud frös under den trasiga, röda ”hoodien”, som även den var för tunn för vädret.
Han hade på sig ett par blåjeans som var alldeles för korta, de slutade strax ovanför hans sockor. De mesta utav hans pengar gick åt till att köpa mat och droger.
David behövde frisk luft, så han gick ifrån centrum till kyrkan.
När han kom fram, gick han förbi den stora, vita stenbyggnaden. Där bakom stod en kille i 25-års ålder som ganska diskret gav en påse med ett vitt innehåll till en, till synes för ung flicka. Hon såg ut att vara runt 13 år.
”Han måste det vara”, tänkte David.
Han gick fram till honom och sträckte fram en femhundralapp, rätt diskret.
- ”kokain.” sade David.
Snubben tog Davids pengar, drog fram en påse kokain från sin vänstra framficka och en hundralapp från den andra fickan.
Han såg sig om, såg nervös ut. Hans pupiller var stora som tefat, trots att det fortfarande var ljust ute. Han var påverkad. Hans kläder var slitna och hans ansikte såg urgröpt ut. Armmusklerna var förtvinade och skinnet var hängigt. Drogerna hade tagit honom och höll på att äta upp honom inifrån.
David satte sig på femmans spårvagn till Hisingen och steg av på vårväderstorget. Han gick upp för backen och hem till sin pappa, satte nycklarna låset. När han kom in i lägenheten var det mörkt. Han tände lampan och smög tyst in i alla rum, ett efter ett och såg efter om någon var hemma. Lägenheten var tom. Där fanns inte en själ. Inte ens Davids. Han hade sålt sin själ till drogerna och sin kropp sålde han på rosenlund. David var bara 16 år, men hans liv var redan trasigt. Livet är ömtåligt. Har livet redan börjat gå snett, är det svårt att få det bra igen. Till slut går allting så snett att livet trillar ned från sin piedestal och går sönder. Då är det väldigt svårt att ta sig upp, det är få personer som lyckas. Ett sådant fall höll David på att bli. Piedestalen vinglade redan och han var på väg att glida ner till det tomma intet. Ett snedsteg och han var borta för gott.
David tog av sig sina skor och gick in i köket. Han tog en öl och satte sig i den grå skinnsoffan. Han slog på TV:n med hjälp av fjärrkontrollen.
Det var söndag kväll och snart skulle han till sitt arbete på gatan. Arbetet på rosenlund. Arbetet som gick ut på att hoppa in i bilar med kåta gubbar.
Klockan blev elva och David reste sig från soffan och gick ut ur lägenheten. Han gick i rask takt ned för trapporna och ned för backen till spårvagnshållplatsen. Spårvagnen stod redan där, så David slapp vänta i den bitande kylan. Han satte sig i den kalla vagnen. Den var tom, likaså var David.
David tog upp en påse med kokain, han lade litegrand på ovansidan av handen och snortade. Det sved till i näsan på honom. Det började fräta med en gång och det rann några droppar blod från näsan, ned på överläppen.
Det smakade likt surt bakpulver i hans svalg.
Plötsligt började allt snurra. Sätena vinglade och David vinglade, han med.
Ett par minuter senare sade en röst; ”Nästa hållplats: Centralstationen”.
Med ett tjut stannade spårvagnen och han klev av. David tog några vinglande kliv, till slut vande sig blicken och han gick någorlunda rakt. Han satte sig på en buss vars nummer han inte såg vad det stod och åkte till rosenlund.
David började tala med sig själv och diskuterade politik.
Det blev ett ganska intensivt samtal. Han kom fram till en del smarta saker.
Till slut stannade bussen vid hans arbetsplats. Vid den tiden var klockan midnatt.
Han ställde sig vid vägen och väntade.
Nästan med en gång dök en svart Volvo upp med tonade rutor. Volvon stannade vid David.
- ”Nu börjar det igen”, mumlade han för sig själv och klev in i passagerarsätet.
Kunden var en man på runt femtio år.
Han ville ha vanligt sex, inga konstigheter.
- ”Ett tusen”, sade David.
- ”Du får det efteråt, om du är duktig”, sa mannen.
David var i stort behov av pengar, så han accepterade mannens ultimatum.
De åkte till en gränd som låg i lä.
De steg ur bilen ställde sig vid väggen.
Gubben började smeka Davids kön och kysste honom.
David flydde till sin drömvärld igen, som han alltid gjorde.
han flydde långt, långt bort från gränden men ändå närvarande.
David smekte mannen och drog ned hans byxor.
Han drog ned sina egna byxor, likaså.
Mannen hade ståfräs och bad David ge honom oralsex.
- ”Fem hundra till.”
- ”Du får dem senare.”
David satte sig på knä och tog hans penis i munnen.
Han sög och smekte, medans mannen stönade.
David äcklades och var tvungen att anstränga sig väldigt hårt för att inte få uppstötningar. Då skulle allt vara förgäves och han skulle inte få några pengar.
Efter ett tag bad kunden om penetrations sex.
”Kundens önskan är min lag”, tänkte David.
- ”Jag eller du?” frågade David.
- ”Vad menar du?”
- ”Ja, skall du eller jag stöta på?”
- ”Jag.” svarade mannen.
- ”Rida?”
- ”Nej, doggystyle.”
Konversationen var iskall. Som om det var en alldeles vanlig sak de diskuterade.
David ställde sig på alla fyra och lät det tjocka ”äcklet” komma in.
David stönade motvilligt för mannens njutning.
Det sved i hans anus, det kändes som om det brann.
Efter en tid kändes som en evighet kände David något vått och kletigt rinna ned för hans skinkor. Mannen flämtade och David tackade gud för att det var över.
- ”Hur skötte jag mig?” frågade David andfått.
- ”Skitbra”, svarade han.
Gubben slängde fram de femton hundra kronorna och körde tillbaka honom till gatan.
Efter cirka 30 minuter kom det en till bil. En vit Mercedes. Han öppnade dörren och klev in. Mannen bakom ratten såg ut att vara något yngre, runt trettio år.
- ”En avsugning”, sade mannen.
- ”Femhundra”, svarade han.
Han stängde dörren och allt började om på nytt.
Som en mardröm som återupplevs om och om igen.
Vid tvåtiden var David hemma igen i sin pappas lägenhet. Han skyndade sig in i duschen för att försöka få bort allt det smutsiga, men det gick inte. Det gick aldrig.
David gick och lade sig i soffan. Han skulle upp tidigt följande morgon. Han skulle till skolan. När han var i skolan var han som lyckligast. Det var hans fristad, hans enda sätt att komma bort från den bisarra verkligheten. I skolan drömde han om att få ett riktigt arbete. Att bli ”normal”.
Runt tre följande dag, när skolan hade slutat, åkte han till domkyrkan. Den här gången för att köpa heroin. Han gick till samma kille som gången innan.
Han bad om heroin och slängde fram sin femhundralapp som han hade tjänat föregående dag. Han tog emot sitt knark ifrån den beniga mannen och gick till spårvagnen. Han åkte hem till Hisingen, gick av på vårväderstorget och gick hem. Regnet öste ned på honom och han blev dyngvåt.
När han kom innanför dörren, tog han av sig skorna och sin tröja. Han tog en öl ur kylskåpet, satte sig i soffan och slog på TV:n. Han tittade på sporten.
Han tog fram en kanyl och satte den i pulsådern i vänsterarmen.
Hans ögon föll ihop och han blev än en gång drogad.
Klockan elva var det dags att sticka iväg igen, påbörja samma resa som föregående kväll.
Väl framme på rosenlund stannade samma svarta Volvo som dagen före. David klev in och fick veta att den äckliga mannen på femtio år ville ha samma som dagen innan. Mannen var hatad av David.
Helvetets resa var påbörjad och han skulle inte kliva av tåget förrän några timmar senare.
Vid tretiden satt han gråtandes vid gräset i en gränd.
David spydde på gräset bredvid sig. Han kände gubben i Volvon.
Han hade känt honom innan han blev en äcklig gubbe, när han fortfarande var Davids far.
”Rövknullad av min egen farsa”, tänkte David.
Men David hade ju själv gett sig in i detta, han hade ingen att skylla än sig själv.
Han spydde igen.
Han tog upp sitt skjutvapen ifrån sin väska. Han hade alltid med sig det, ifall han skulle behöva försvara sig.
Han betraktade vapnet, men lade sedan ned det bredvid sig.
David gjorde i ordning en spruta med heroin. Tryckte in den vasse kanylen i armen, pressade ut drogen i blodet.
Kanylen mot ådran i armen.
Blodet sipprade sakta ut, när han drog ut den. Skorna borrade sig ned i jorden på marken.
Tomhet fylldes med droger, droger skapade mer tomhet. Den onda cirkeln hade sluts och var nu omöjlig att stoppa. Det fanns ingen utväg.
Ingen förutom vapnet bredvid honom.
Han tog upp vapnet bredvid sig, laddade det och osäkrade det.
Han satte vapnet mot tinningen. Pressade avtryckaren.
Splatt! På mindre än en sekund var hans hjärna över hela tegelväggen.
David föll till marken. Det strömmade ut blod från hans spräckta hjässa.
Pojken med hålet i huvudet.
Trasigt liv, trasig anal, trasigt huvud.
Det började med en skilsmässa och slutade med ett självmord.
Davids mor dog ett tag senare. Hennes drickande hade tagit hårt på hennes lever och njurar.
Davids far åker fortfarande runt i sin svarta Volvo och sätter på småpojkar bakom de tonade rutorna.
Slutet gott? Inget gott.
The end.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | hannupai - 6 dec 09 - 23:12- Betyg:  | tack för kommentaren
denna är vacker
älskar just hur du fått ihop slutet, passar perfekt.
tar liksom orden ur munnen fast ändå inte..
"Det började med en skilsmässa och slutade med ett självmord."
BRA! | | nnnilsson - 14 nov 09 - 19:40 | jag har gåshud och herregud vad du skriver bra.
riktigt underbart att läsa! | | alexz_th - 22 jun 09 - 21:02- Betyg: | Asså du Jonte. Vet du om att du skriver kanon bra. Väldigt tragiskt och hemskt men ändå på något sätt verklighetstroget och spännande. Jag är sur på Pappan , sicken idiot! :<
Du borde uppdatera oftare!
Puss <3 | | Zaape - 18 jan 09 - 13:32- Betyg: | JAg vet inte vad jag ska säga, är tom på ord emn ska endå försöka förklara.
När jag läser texten så gråter jag,
gråter över att så som du beskriver faktiskt är saningen,
det känns som du sjäv vatt med om något liknande eller hört
historier om det?
för det känns så vekligt,
det känns som om man verkligen sett detta framför sig,
tkr det är bra skrivit riktigt bra,
Som sakt känner mig om på ord,
För det finns så många som har det exakt så,
finns så många som verkligen gör så för att få tag i droger,
så många som lever i den världen,
Även många som lever där som inte vågar ta sig ur,
och inte heller vågar avsluta sitt lidande.
Det finns så många som verkligen är där du säger David är,
eller många som har vänner som sitter nere i skiten..
Jag säger bara en sak,
Bra skrivit, du förklarar bara vissas VERKLIGHET | | FANTASiBARN - 12 jan 09 - 21:09- Betyg: | | PONKEN LILLA! DU ÄÄÄÄÄÄÄGER FETTMA! <333333 | | eddra - 7 dec 08 - 00:43- Betyg: | Ja..
Egentligen undrar jag varför jag själv sitter och skriver
det här..
Jag vet inte alls vad jag ska säga..
Kan väl bara hålla med dom där nere och hoppas att du fattar. | | vissenros - 30 nov 08 - 18:40- Betyg: | Det var jättebra skrivet, det var en hemsk historia men mkt bra.
Håller med RowsahKanin | | RowsahKanin - 29 nov 08 - 13:05 | | Oj alltså ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det gör bara så ont i mig nu, det gör så fruktansvärt ont och jag har gåshud över hela kroppen och jag ryser och gråter. Ja, jag gråter faktiskt, har gjort det ända sedan ungefär mitten av texten. Och ja, jag känner mig helt förstörd nu. Du berörde mig verkligen, och ja, jag vet inte vad jag ska säga. Har massor med ord och smicker som jag bara vill ösa ner över dig, vet inte riktigt var jag ska börja.. Men jo, det var ju helt säkert en fruktansvärt hemsk historia. Och sättet du skrev ner allting på - det var liksom rysligt bra och allting blev sådär hemskt verkligt att jag inte kunde sluta läsa trots att jag kände mig illamående vid vissa delar av texten. Men du skriver verkligen underbart bra, har aldrig blivit berörd på ett sånt sätt som du berörde mig nu. Du är verkligen begåvad, och ja, du kan verkligen skriva. Helt underbart skrivet. <3 Kram | | Qwatie - 27 nov 08 - 20:33- Betyg: | | Håller med citronkakan, hemsk historia, men superbra skrivet! | | citronkakan - 27 nov 08 - 17:42- Betyg: | Usch, hemsk historia.
Bra skrivet <3 |
|
|
|
