Vindarnas öde ONE SHOT |
Snön ligger vit över Nybrokajen, några enstaka snöflingor dansar sammanflätade med vinden och man kan skymta Grand Hotels jul- smyckade byggnad. I en lång rad ligger Waxholms båtar, kluckande i det iskalla vattnet. Hon står där nästan helt ensam på kajen, med sitt blonda hår spritt för vinden. Hennes svarta dragväska har även den börjat få ett tungt täcke av snö. Man kan nästan känna doften av nygjorda pepparkakor och höra årets version av jullåtarna spelas om och om igen i de julstädade lägenheterna runt omkring. En man i tjock täckjacka står beredd när båten äntligen kommer. Bryggan fälls ner och tio personer går raskt av. Han gör ett tecken och en gråhårig tant skyndar sedan ombord med famnen fylld med väskor. Den unga flickan tar det långsammare och lyfter upp sin väska. Hon betalar mannen och sätter sig sedan inne i värmen där hon knäpper upp sin svarta kappa en aning. En jämnåring pojke passerar flickan, han bär på påsar från olika klädaffärer som verkar innehålla julklappar. Förutom dessa tre är det ingen annan som kliver på, men det förvånar ingen.
Tanten som slagit sig ner bara två platser ifrån flickan tittar flera gånger på sin klocka och sedan ut igenom de immiga fönstren. Båtens monotona dunkande dränkte vindens tjut.
Sakta börjar båten försiktigt att röra sig och de aggressiva vågorna visar att de har en stormfylld färd framför sig.
Den lilla kiosken ombord har sedan länge stängt men lite här och där ser man spår av sommarsäsongen. Ett gammalt glasspapper och en coca cola burk ligger utspridda på golvet. Flickan fingrar på sin väska och hennes smaragdgröna ögon granskar nyfiket pojken några meter bort. Hans blick är fäst vid havet och tankarna är någon annanstans. Hon tar upp ett anteckningsblock och börjar skissa. Hon ritar vågorna och det blåsvarta havet. Hon tycker det är svårt att förstå att djupet finns där, vattnet ser ut som om man skulle kunna gå på det.
Det stormpiskade vattnet och det mer och mer ö- fyllda landskapet får henne att tänka på sina föräldrar, och sin familj. Den trasiga familjen där föräldrarna äntligen bestämt sig för att skilja sig. Deras uttjatade meningar och hennes pappas svårigheter med den lömska drycken går likt en biofilm om och om igen i henne sinne. Hon kan se vatten slås mot små kobbar och skär. Det var länge sedan hon sist mött denna syn, och nu på vintern ser allt så annorlunda ut. De passerar igenbommade sommarstugor och hon undrar om något förändrats i hennes mormors stuga, men inser att livet på ön nästan alltid verkar stå stilla.
Snart stannar båten för första gången, en skylt avslöjar att ön heter Dalarö. Där går den äldre kvinnan av. Flickan kan se att en man i sextioårsåldern väntar på henne. Han lyfter upp hennes väskor, och ger henne en lätt puss på kinden. Människoöden har alltid fascinerat flickan och nu sitter hon och funderar över hur den äldre kvinnan och mannen ska fira jul. Kanske hela deras släkt kommer? De kanske är syskon, eller ett par. Det får hon kanske aldrig veta.
Hennes tankar bryts av pojken som nu iakttar henne, men sedan snabbt tittar bort då hon märker det. Hans kinder blossar upp men hon har svårt att slita sin blick. Den vandrar över hans blåa ögon till hans händer. Fingrarnas rörelser har alltid varit någon som fascinerat flickan, och mönstren över knogarna. Det var så olikt och speciellt för varje människa. En massa trekanter och fyrkanter, i en perfekt kombination. Hon kommer plötsligt på sig med att vilja registrera varje fyrkant och trekant hos pojkens händer, och sluter sina ögon. Men de förbjudna tankarna passerar och hon försöker koncentrera sig på utsikten istället.
.
Öar efter öar passerar flickan och pojken i båten, människor kliver på och av. Tillslut är flickan framme vid sitt mål och hon tar ett fastare tag om sina väskor.
Hon går av och mötts av en isande kyla som tar sig in genom märg och ben, stora bomullstussar seglar från den vita himlen tusentals meter ovan.
Nu ångrar hon att hon struntat i vad hennes mamma sa om varma kläder. Men nu kan hon inget göra förutom att knäppa sin kappa så gott det går. Allt kom ju trots allt så plötsligt. Hennes föräldrar hade sagt att de trots allt ville att hon skulle fira en vanlig jul, men inget är ju vanligt. Beskedet hade kommit så fort att hon ännu inte hunnit smälta förändringen. Det hade varit fem år sedan hon sist sett hennes mormors härjade ansikte. Hon börjar gå i den knastrande vita snön på en stig där många andra vandrat innan henne. Hon ser att även pojken följer stigen som sakta slingrar sig över den stora ön. Snön suddar ut deras spår och om bara några minuter kommer det att vara svårt att gissa sig till att två unga människor precis gått just här. Pojken tar av sig sin röda mössa, flickan kan se att hans bruna hår är stripigt och spretar i alla möjliga riktningar, öronsnibbarna är lätt rosa. Pojken tittar bakåt, som att han hört hennes tankar. I skydd från stormen och den allt mörkare himlen ler han. Hon ryser av en plötslig känsla. Men den fjärilslikna känslan försvinner lika snabbt som den kom och förvandlas till längtan och besvikelse då pojken svänger av vägen, in på en mindre stig. Flickan får en plötslig lust till att följa efter honom, att göra något vågat känns plötsligt så rätt, och hon kunde aldrig, vid just detta tillfälle, tänka sig hur rätt hennes instinkt verkligen hade.
Den blonda flickan vet ingenting om pojken, ändå kommer deras öden snart vara sammanflätade, likt snön och vinden.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | HanniO_o - 27 sep 10 - 00:10 | Du skriver himla bra, lättsamt men ändå på ett sätt som får texten att flyta vilket gör att det är lätt att fortsätta läsa.
Bra skrivet. | Swejk - 26 nov 08 - 18:54- Betyg:  | | Värkligen bra!! <33 :D | | honheterjenny - 26 nov 08 - 17:53- Betyg: | riktigt bra!
mejla mig om det kommer en forts.
uh.
<3 |
|
|
|
