Klockan |
Idag hände något väldigt besynnerligt. När jag vaknade på morgonen upptäckte jag att min klocka saknades på nattduksbordet. Förjävligt! var min första tanke. I helvete! var min andra. Min tredje tanke finner jag vara oviktig. Jag klev upp från min varma sköna säng, vilket jag ångrar, och började söka efter min klocka i varje hörn som finns i min lilla lägenhet. Hittade den gjorde jag inte. Förbannad blev jag. En av de många tankar som slog mig denna dag var att det kanske var så att katten, den jäveln, antingen gömt eller ätit upp den. Med "den" menar jag min klocka. Min förträffliga klocka. Mitt älskade armbandsur. Min vän. Hur som haver.. Tanken på det med katten slog jag bort då jag kom på att jag inte längre hade någon katt. Den hade ju Danmark mördat. Ha! Efter jag stått och njutit av tanken på att katten var väck kom jag åter på att min klocka ännu inte var funnen, och då hade jag ändå letat Överallt i min lilla lägenhet. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan min kära klocka, den som under så många år funnits på min smala lilla handled. Jag hade ingen aptit, så jag struntade i frukosten och klädde snabbt på mig och begav mig ut på jakt efter klockan. Kanske hade jag glömt den någonstans eller kanske hade någon sate bestulit mig på den när jag inte märkt. Hur det än var så var det förjävligt. Ute på gatan var människor fula. Skrattade gott åt de alla gjorde jag. Glömde för en liten stund bort klockan men blev snabbt påmind om den när jag kom till klocktornet, Big Ben. Helt sjukt, som om jag ens var i England. Nej, vad fånigt. Jag gnuggade mina ögon och det engelska klocktornet visade sig i själva verket vara en äldre tantjävel. Åh fy! Men det slog mig plötsligt att äldre tantjävlar, dem kunde man ju verkligen inte lita på. De kanske tjyvade värst av alla, just eftersom ingen misstänkte dem. Förbannad blev jag.
"Hit med klockan, tantjävelbracka!"
"Kvart över två."
"Jaså ja.. Tack så mycket.."
Kvart över två.. Hade jag varit ute i två timmar? Märkligt.. Det började snurra i huvudet på mig. Jaja, nog om det. Jag fortsatte min jakt, trots snurrerierna i huvudet mitt. Visserligen var klockan trasig, och timvisaren hade ramlat av för längesen. Men den skulle bara vara där, på min handled, helt enkelt.
Jorden började snurra allt fortare. Jag orkade inte hålla i mig och flög av. Hamnade på månen. Och där, i en krater, låg ju min klocka.
Vaknade.
|
|
|
|
