With an ending of love, del 1 |
En kort, vit vägg omslöt mig på var sida och rummet verkade onaturligt ljust. Persiennerna var nerdragna men solens få strålar sipprade in genom springorna i dem. Sängen jag låg i stod mitt i rummet och tog upp så mycket plats att ingenting annat fick plats.
Jag reste mig upp för att gå till fönstret. När jag kollade ut så såg jag hur stora, tunga snöflingor föll utanför. Jag kunde inte komma ihåg att det hade snöat den där dagen som kändes som igår. Fast säker var jag dock inte, det skulle inte vara första gången mitt minne svek.
Det vita, opersonliga rummet gav mig känslan av att vara instängd. I panik så började jag banka på dörren, även den vit. Allt det vita drev mig till vansinne, vars var jag egentligen? Vad hade de tänkt göra med mig här?
Jag hörde hur en nyckel vreds om i låset och jag backade skrämt tillbaka till sängen där jag kröp upp i den, så långt bort från dörren jag kunde komma. Hårt så knep jag igen ögonen, jag vågade inte se. Då jag äntligen kollade så stod det en änglaflicka i dörröppningen. Håret var ljust och gnistrade vackert i det starka lampskenet från korridoren utanför. Hennes ögon var mörka och bottenlösa, precis sådana ögon som man verkligen inte kan slita blicken från.
”Melanie”, sa flickan med låg röst. ”Melanie, du är säker här, vi är alla säkra här.” Hennes mjuka röst fick mig att långsamt slappna av i alla muskler, en efter en. Hon tog ett steg in i rummet och sedan ännu ett. Jag klarade inte av att mana mig själv att pressa mig ännu mer mot väggen, utan lät henne istället komma närmare.
”Du kom hit för att inte skada dig själv igen, och än mindre skada de i din närhet. Jag vet att du själv blev skadad då du slets ifrån din syster och att du mer än allt vill träffa henne igen, men det fungerar inte så, tro mig. Det, om något, vet jag verkligen någonting om.” Jag kunde knappt fokusera på vad hon pratade om, men hon fortsatte.
”När min bror dog, då var allt jag ville att komma till honom, men innan jag hann det så kom jag hit. Här har de hjälpt mig mer än man skulle kunna ana. Nu vet jag äntligen varför jag ska fortsätta att leva livet utan hämningar.”
”Varför?” frågade jag lågt. Rösten var hes, jag kunde inte ha använt den på ett tag. ”Varför kom du hit, och hur kan du veta vem jag är?”
”De som bor här säger att väggarna har öron, och de som känner mig säger att jag är just de öronen. Jag för allt personalen pratar om och vissa av sakerna vet jag redan innan de vet det själva. Dig har jag bevakat nu den senaste tiden, jag visste att du i sinom tid skulle behöva min hjälp”, svarade hon enkelt med lätthet i rösten. Det måste ha lyst igenom hur förvirrad jag kände mig, eftersom hon suckade lätt innan hon fortsatte.
”Jag vet allting, om alla”, sa hon. ”Det finns ingenting som är hemligt för mig, vilket kan vara bra, även om det oftast försätter mig i trubbel.”
Mina tankar klarnade äntligen. Det här var hon, ängeln som skulle rädda mig från detta helvetet. Hon som skulle hjälpa mig undan det svåra.
”Vad heter du?” viskade jag.
”Leia.” Svaret var kort, så enkelt.
Friheten hade börjat komma tillbaka och jag fick äntligen åka hem, hem till verkligheten. Leia, som egentligen inte behövde vara kvar på hemmet men inte hade någon annanstans att vara, hade fått tillåtelse att hälsa på mig när jag kom hem.
Färgen på väggarna i rummet mitt var chockerande mörka, speciellt efter allt det vita jag varit bland den senaste tiden. Jag steg in i det luftiga, vackra rummet som jag varit utan så länge och fylldes av gamla minnen.
”Välkommen tillbaka”, sa mamma som stod bakom mig i dörröppningen. Jag vände mig om och stirrade på henne. Den perfekt anlagda masken av kontroll började genast falla isär och hon såg med ens väldigt osäker ut. Prövande så log jag mot henne och det funkade alldeles perfekt. Hennes ansikte sprack upp i ett stort leende och salta tårar började rinna ner för hennes kinder. Två korta steg tog jag mot henne och sedan lade jag armarna om hennes hals och kramade henne hårt.
”Melanie, älskling”, viskade mamma innan rösten bröts. Jag skakade på huvudet som för att tysta henne, jag ville inte att hon skulle behöva lida för min skull, fastän jag visste att det redan var gjort. ”Gumman, du vet hur mycket jag och din far älskar dig, men vi vet inte riktigt om vi kommer att kunna ha dig kvar här så särskillt länge, du har sårat oss ett par gånger för mycket.” Jag drog häftigt efter andan och mamma tog en paus och verkade formulera orden i sina tankar.
”Vi tycker även att du borde förstå att det skulle vara bäst för både oss och Jessica om du flyttade, nu då vi äntligen har vant oss vid ensamheten och tomheten du skapade den där dagen. Vi är inte riktigt redo att börja om på nytt, förstår du. Även om vi mer än allt skulle behålla dig, så går det bara inte. Jessica skulle inte klara det heller, inte nu då hon äntligen fått ordning på sitt liv igen, vi skulle bara inte klara det, Melanie, det måste du väl ändå förstå?” Mammas röst var bedjande och pedagogisk, som om hon talade till ett litet barn. Kanske trodde hon att det skulle göra det lättare för orden att sjunka in utan att göra så ont, men de slog mig lika hårt ändå.
”Flytta.” Det var ingen fråga, det jag sa. Jag visste att då de ville något så skulle det hända, det hade jag fått reda på för en lång tid sedan.
”Ja, älskling”, svarade mamma ändå.
Bilen jag skulle åka i matchade precis vädret, matchade precis mina tankar. Den var svart. Om och om igen så tänkte jag på hur mycket jag hade skadat mina föräldrar bara genom att sluta upp med att se på dem och sedan bara öppna ögonen igen. Hur mycket sorg jag förorsakat min vän, den enda vän jag haft kvar som alltid skulle ställa upp för mig. Hur mycket jag har fått folk att klara sig förbi, och hur mycket som jag tänkt endast på mig själv. Jag kunde bara inte släppa vad jag faktiskt hade gjort, vilka problem det hade orsakat.
Men nu satt jag i en bil på väg till ett annat hem. Ett ställe som skulle bli mitt hem. Hem, hemma. Skulle jag verkligen känna mig hemma där? Jag tvekade på det. Man kan inte bara lämna ett hem bakom sig, och sedan fara till ett annat.
Inuti bilen så var det nästan lika mörkt. Klädseln hade en mörk, grå färg som verkade gå med chaufförens ögon. Mörkt grå som en vacker vinterdag, nersmutsad av världen. Sån hade jag gjort mig till. Daskig och grå, långt nerdragen i smutsen av alla ostyrliga känslor.
Bilens svarta däck rullade på den grå asfalten. Allt verkade passa ihop, svart och grått, mitt liv och jag. Utan dem vid min sida så fanns det ingen mening i livet längre. Så som jag hade trott att jag skulle få en chans att få leva för dem, så hade det visat sig att den chansen hade jag redan förlorat. Nu kunde jag ändå bara fortsätta att försöka, karman och turen kanske är på min sida nästa gång.
Kanske, om det blir någon nästa gång.
ursäkta korta delar, ska börja skriva längre.. ,s
menmen, kommentera <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ThisIsJustMe - 5 dec 08 - 23:25- Betyg:  | du är ju typ bäst!!!
Eller inte typ du är bäst!! okejokej
typ bäst, jag är bäst! XD
Fast inte på att skriva där tar du guld!!
Sånna som du borde inte få skriva!
För då kommer jag på en skit bra ide till en novell,
och är typ skit stolt men sen läser jag dina äckligt
bra noveller och motför dig skriver jag fan som en 3åring!!
Men komentera kan jag då!! (Y)
En ska som jag kan nogolunda bra iallafall!! :D
Men nu ska jag läsa sista utlaggda och komentera där också!!
BRB elle rhur man kan säga! XD
schoooo!! | | Chillaah - 26 nov 08 - 17:37 | ÅÅÅÅÅ MADDE !!!! SÅ FUCKING UNDERBART !!!!!!!
DU VET HUR MYCKET JAG SUGER PÅ ATT KOMMENTERA MEN JAG SKA FÖRSÖKA FÅ FRAM DET JAG VILL SÄGA !
DETTA ÄR HELT OBESKRIVLIGT!
vet du hur bra du är !?:O
VET DU HUR BRA DENNA ÄR !?!?!?!?!?!
SKRIV MER ! SNÄLLASNÄLLANSNÄLLA ! DU ÄGER NORRLANDSTÖSEN !
<3333333333333333333333333333333333 | | Mp3 - 26 nov 08 - 16:20 | Ehheheh... Jag vet inte vad ska säga. JAg finner inga ord. Detta var så otroligt oklart på ett sett så att det blev så lätt att förstå vad som skedde. Jag avgudade kapitlet totalt. så fantastiskt bra. Vacker. och ja, allt det där.
Du skriver väldigt bra Madds <33 |
|
|
|
