Vindspel del 14 |
Jag ville lära mig att andas utan att känna hur syret kämpade mot ångesten i halsen. Jag ville kunna skratta utan att tänka på det raspiga, ovana ljudet. Jag vill kunna leva utan att ständigt tänka på döden och hur mycket bättre allt skulle kunna vara. Jag skulle vilja vara mig själv utan att längta efter att vara någon helt annan.
Kunde jag lära mig att leva igen? Som när vi var tillsammans…
Jag minns en gång när vi hade picknick på en äng. Vi var sådana, smått romantiska. Det var vår och lite kyligt i luften. Du låg ner i gräset och jag snurrade runt, runt med ansiktet mot himmelen. Sedan grep du tag i mitt ben så jag ramlade över dig, vi rullade runt och fnissade. Allt var härligt och du knäppte upp knapparna på min klänning och lekte med mitt hår.
”Jag mindes bara dåliga saker men nu börjar jag tänka på allt som var underbart och bra också. Betyder det att jag börjar gå vidare, är jag redo, tror du?”
”Jag vet inte älskling, men vi kan alltid hoppas. Jag vill ha hem dig, nu, men det går inte så länge vi inte vet att du kommer klara av det.” Mamma log men ögonen var sorgsna.
”Jag måste nog gå om skolan…”
”Oroa dig inte, det hjälper inte. Om du tar igen det mesta under sommarlovet klarar du dig nog med lite extra läxor. Visserligen kanske du inte får några betyg men det ordnar sig. Du har hela livet framför dig!”
”Har jag?”
”Det har du!”
Stämningen var bättre. Ingen av oss fick gå på Lillans begravning, vi var inte välkomna. Jag hatade att alla skyllde på oss men jag förstod också varför de gjorde det. Vi var inte bra för varandra.
Jag saknade henne, den lilla smarta flickan med så mycket livserfarenhet. Hennes lilla randiga kropp som jag hade smulat guldglitter på en gång. Vi hade fnissat åt glitterstjärnorna och hon hade målat små streckgubbar på min mage.
Vi hade aldrig pratat om döden men vi brydde oss om varandra på andra sätt. Och vi visste ju, vi kunde ju se ångesten på varandras kroppar. Tydliga sträck efter varje gång mörkret hade smekt vår hud. Vitaröda strimmor från en svart pensel.
Jag ville ut. Jag ville inte längre ha något här att göra. Även om allt kändes lite bättre nu var det inte likadant. En säng som nyss var tom var nu fylld igen. En pojke i min ålder låg där, apatisk och ärrad. Vi andra kunde se att det var hans första gång.
Han satt stilla vid bordet, plockade med kritorna men ritade ingenting. Jag hade alltid hatat de trubbiga och kladdiga färgkritorna, men vi fick inte ha pennor och jag brukade ändå aldrig rita.
Försiktigt smög jag mig fram och blåste lite glitter på honom. Han tittade upp och log svagt.
Jag satte mig mitt i mot.
”Hej du”
”Hej”
”Vad heter du? Jag heter Isa.”
”Jag heter inget, jag vill inte heta något.”
Han tittade trotsigt men glatt på mig och jag log. Han var charmig.
”Jag förstår dig, tror jag. Men något måste man ju kalla sig, jag kan kalla dig för… Silver!”
Han skrattade till och mötte nyfiket min blick.
”Varför just Silver?”
”Dina ögon är inte gråa, de glittrar för mycket. Ögon glittrar alltid men dina blänker precis som silver.”
Han blinkade till och tittade djupt in i mina ögon.
”I så fall är dina diamanter.”
Något hade hänt. En ny vänskap hade inletts.
Jag hade tillåtit mig själv att känna igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 28 nov 08 - 22:01- Betyg:  | | Du skriver så fiint | | honheterjenny - 26 nov 08 - 19:29 | | du är otrolig, | | sonix - 26 nov 08 - 16:18 | | åh..... | | Melowa - 25 nov 08 - 17:00- Betyg: | | Jag älskar värkligen den här ^^ Du skriver så vackert | | jeba1215 - 25 nov 08 - 15:40- Betyg: | | Fint =) |
|
|
|
