Vindspel del 13 |
Jag önskade jag kunde skrika ut alla jävla ord inom mig! Men jag förblev tyst. Apatisk.
Varför skulle jag bry mig om någonting! Varför skulle jag leva kvar?
Hela tiden hade jag planerat mitt självmord, dramatiskt, men i slutet var jag alltid saknad.
För det mesta fantiserade jag om att jag blev räddad. Jag ville ju egentligen bara må bra och vara lycklig. Men jag kunde inte gå vidare.
Dina händer var fortfarande överallt på min kropp. Osynliga fingeravtryck och de gick inte att tvätta bort. Kanske var dina fingrar så varma att de lämnade avtryck som brännmärken.
Tid existerade inte längre. Allt var en enda lång sekund, mitt liv var bara en liten del av allt.
Obetydlig.
”Jag har fortfarande inte kommit på ett namn, men jag tänkte… om du vill, så kan du få komma på ett. Du är ju ändå hennes andra mamma, liksom…”
Blondies ord fick mig att börja gråta. Jag ville inte hålla i den lilla flickan, jag var rädd att hon skulle börja skrika, kasta sig ur mina armar mot en säker död. Det skulle jag gjort om en deprimerad, hemsk människa sträckte ut sina förstörda armar mot mig.
Hon sträckte upp sina händer i luften, rörde de fram och tillbaka och snuddade vid Blondies kind.
”Vad är du rädd för?”
”Allt”
Då tog Blondie mina händer i sina och drog dem mot sig. Jag blundade, men när jag kände bebisens små fingrar greppa tag om min tumme och krama hårt öppnade jag ögonen igen. Min blick var suddig.
”…Herregud…” Jag kunde inte låta bli att gråta ännu mer.
”Oroa dig inte. Det finns inget att vara rädd för nu, älskling. Du klarade testet som världen gav dig.”
”Jag vill ut härifrån! Jag vill ut, jag klarar inte av mer död och smärta. De är så mörkt och kallt överallt. Alla är trasiga här. Jag önskar att jag var du, en del av dig!”
”Det är du redan”
Blondie la sin hand mot hjärtat och log mot mig.
Jag ville aldrig låta henne gå men vi hade redan dragit över på tiden.
De fem minuterna efter hon hade gått satt jag helt stilla. Andades knappt.
Sedan skrek jag, högt och helt förtvivlat.
Kvällen försvann i en dimma av ångestdämpande, sömntabletter och hjälplös tröst.
”Jag vill att hon ska heta Isabella, nästan som du. Hon påminner mig om dig så mycket. En liten flicka som man vill ta hand om och är så lätt att älska. Men hon vill alltid själv, hon tror att hon kan men förväntningarna får henne att inte våga. Isabella vill krypa.” Blondie skrattade till.
”Isabella… Det är vackert. Isa är kyligt, ett vinternamn. Isabella är mer mars. Smält snö, hennes namn tinar.”
”Mitt namn fryser…” sa jag tyst
”Ditt hjärta värmer!”
”Du är så underligt poetisk”
”Det var poetiskt sagt, ju”
”Du inspirerar”
”Vill du hålla henne?”
Blondie såg så tydligt skräcken i mina ögon, tvivlen på mig själv.
”Du kommer inte tappa henne, hon kommer inte hata dig! Du luktar jag”
”Jag luktar mentalsjukhus”
Blondie gav mig en lång kram, sniffade i mitt hår och plötsligt hade jag en liten flicka i armarna.
”Isabella…” Sa jag och drog chockat efter andan.
Hon gnydde svagt, sprattlade till med benen och när hon tryckte sin kind mot min arm skrattade hon i sömnen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 28 nov 08 - 21:56- Betyg:  | | åh.. vad bra | | honheterjenny - 24 nov 08 - 22:34- Betyg: | så himla bra,
oj. |
|
|
|
