Kaulitz's trillingsyster [th-ff twincest] (Del 5) |
FÖRLÅÅÅÅÅÅÅT! Jag ber verkligen om ursäkt, men jag har inte riktigt haft tid att skriva, och sen när det hade gått en tid bestämde jag mig för att lägga ner den. Men sen så fick jag lite insperation från olika håll (Tack Ifos95 och RowsahKanin). Men nu är den här delen ute, men jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta tills nästa.
(Molly)
När hon vaknade kände hon genast igen sig, även om det tog ett tag att vänja sig vid ljuset. Sjukhus.
Hennes blick tittade sig trött och utforskande omkring i rummet. Allting var ljust och vitt, inte ett föremål var färgstarkt och omedelbart fick hon känslan av ogillande. De bleka gula gardinerna var bara i vägen för att hon skulle få se sommaren och den lilla gröna plastblomman förnedrade den. Bredvid hennes säng fanns ett träblekt nattduksbord med en gul duk som vilade ovanpå, som i Mollys ögon var lika smaklöst som lakanen som fanns i hennes säng. Den tavla fanns på den annars nakna väggen, visade en liten sjö med en soluppgång. Tavlan var målad med mycket färger och starka nyanser, vilket gjorde att det var allt hon fann acceptabel i det obekanta rummet.
Hon hatade verkligen sjukhus. De var så opersonliga och stela. Det luktade inte något gott tvättmedel eller hemlagad mat, utan det luktade kliniskt rent. Så fort som man kommer innanför sjukhuset så känner man hur den illaluktande doften kom smygande och den försvinner inte förrän man är ute igen.
Det är inte bara hennes lukt- och –synsinne som tar illa vid under sjukhusbesök, hörselsinnet drabbas hårdast då den enda musikspelaren hon har är hennes mobil. Hon är tvingad under hela vistelsen att ligga med tystnaden som sällskap.
Även om alla dessa sinnena var angripna av sjukhusbakterien, var det något annat med sjukhusen som hon tyckte var mer obehagligt. Sjukhusen var fyllda med blod. Äckligt rött blod som låg förvarande i plastförpackningar, hon visste inte vart, bara att det fanns där någonstans. Varje gång hon äntrade sjukhusets dörrar, kom illamåendet och yrseln. Bara tanken på blod fick vartenda cell i hennes kropp att frysa till is.
Fobin för blod hade hon haft sen hon var liten. Flera gånger under hennes skolgång då hon och de andra eleverna skulle läsa om den livsviktiga vätskan eller de av någon anledning skulle ta blodprov, fick hon en allvarlig panikattack. Hennes närmsta vänner visste hur allvarligt det hela var, men hennes klasskamrater hade inte lika stor lärdom. De tyckte att det var kul att reta henne för hennes barnsliga skräck, vilket hade lett till ett flertal onödiga hysterianfall.
Hennes ögon hade ännu inte vant sig vid det starka ljuset som fanns i rummet och hennes huvud tog illa vid. Den bankande huvudvärken gjorde att hon automatsikt rynkade på ögonbrynen, men hon lät bli då hon upptäckte att huvudvärken bara blev värre av den minimala rörelsen.
Sakta, sakta vände hon sitt huvud och fann Diana sitta på en av sjukhusets stolar vid hennes sida. Hennes bruna hår var ovårdat och hängde nerför hennes breda axlar. Hennes kropp var ihopsjunken så att hennes huvud skulle kunna vila på stolens rygg, en position som inte kunde vara särskilt bekväm.
Med besvär lyfte hon sin högra hand och suddade ut de centimeterna som skilde mor och dotter åt. Dianas hand var varm jämfört med hennes egna, vilket blev lite av en chock när hon upptäckte temperaturskillnaden. Det hade alltid hon som varit den ’varmblodiga’ av de båda och det hade alltid varit hennes uppgift att värma upp Diana, inte tvärt om.
Hon lät hennes tumme smeka den varma huden som fanns under och som väntat vaknade Diana utan några större ryck.
- Hej, viskade Molly fram med ett svagt leende på läpparna.
Hon sa inte mer än så, hon visste inte vad hon skulle säga. Ett ’Har du sovit gott?’ passade inte in i Dianas tillstånd, då det fanns tydliga spår av tårar på hennes kinder, både röda pluttar, svart mascara och svullen hud. Leendet och den korta hälsningsfrasen var gott och väl nog för att öppna ett samtal i den ovanliga situationen.
Diana tittade ner på hennes dotter med oron i ögonen. De alldeles underbart vackra isblåa ögonen som var så olika hennes egna kastanjbruna. Hon hatade den färgen – kastanjbrunt. Det låter som hon var en borttappad skogsnisse, som trodde att hon var något på grund av ögonen. Nej, hon ville inte ha hennes pappas ögon, hon ville han sin mors ögonfärg, en färg som hade värme och kärlek i sig.
Men hon visste att hon inte var ensam om att ha den ögonfärgen. Det fanns två personer till som vandrade runt på våran runda glob med samma iris, men till skillnad från henne, var deras ögon inte tomma. I de ögonen fanns liv och lycka, något som aldrig hade funnits i hennes ögon. Varje gång hennes figur uppenbarat sig i spegeln har hon sett sina ögon med samma tomhet som existerar inom henne.
- Hej gumman, viskade Diana och smekte Molly varsamt på pannan. Hur är det med dig?
Molly log ett blekt leende och tittade tillbaka på sin mor. Hon ville inte oroa henne mer än nödvändligt, så hon ignorerade den faktorn att hennes huvud höll på att sprängas till tusen bitar vid minsta blinkning.
- Jag mår bara bra mamma, sa hon övertygande och försökte dölja grimasen av smärta som de skiftande ansiktsuttrycken orsakade. Har aldrig mått bättre.
Diana verkade ha sett de minimala rörelser som tydde på att hon hade ont och hon lät sig inte övertygas. Innan hade bara hennes högerhand varit i kontakt med Molly, men den andra handen förflyttade sig och fick kontakt den också.
- Och det vill du att jag ska tro på? Sa hon och lyfte på ögonbrynen och Molly vände upp hennes lediga handflata för att bekräfta frågan. Ska jag hämta en sjuksköterska så att du får verktabletter? Du behöver nog sova, det var ett ganska allvarligt fall du var med om.
Då slog det henne. Hon hade vaknat på ett sjukhus med sprängande huvudvärk, utan att ens fråga sig varför. Borde inte det vara det första som dyker upp i huvudet efter att man har konstaterat att man är i en byggnad som är till för att hjälpa till med tillfrisknad?
- Mamma? Började hon för att få svar på sina grubblerier som hon inte haft alltför länge. Vad hände?
Dianas ansikte vrängdes av smärta.
- Du halkade, sa hon med en suck. Du hade spillt ut mjölk, men du halkade i det. Sen hördes en hög duns, och efter det bara låg du är. Du rörde dig inte, du andades inte, ditt hjärta slog inte…
Molly kändes hur hennes ögon blev stora som tefat, trots tröttheten och värken.
- Var jag död?
- I någon minut, ja. Med hjälp av hjärt-och-lungräddning började du andas igen, och efter ett tag slog även ditt hjärta. Jag tror aldrig att jag varit så rädd i hela mitt liv, men att återuppliva dig var som att föda dig på nytt. Lättnaden var total, du skulle bara veta.
Diana pratade på i onormal takt och Molly hade svårt att hänga med, dock uppfattade hon tillräckligt för att kunna sammanfatta händelsen. Hon fick korta, korta minnesbilder där hon låg på golvet med Mary panikslagen vid sidan av henne.
Hon hade haft tur, och det visste hon om. Tänk om hon hade varit hemma själv, eller om telefonen hade gått sönder. Hon skulle inte ligga på sjukhuset då, förmodligen skulle hon vara på en helt annan plats.
- Mamma, sa hon med svag och sprucken röst. Jag älskar dig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Beea96 - 1 dec 08 - 15:02- Betyg:  | | bra:) | | Carr0_ - 28 nov 08 - 17:30- Betyg: | | brraa :) | | snovit1 - 25 nov 08 - 17:03- Betyg: | Bra, började gråta när man fick red på att hjon varit död nån minut,
Jätte bra måste jag abra ¨å säga:)
Meial gärna när nästa del kommer :D | | jisatsu - 24 nov 08 - 19:32 | Säger som -951111, Henna ^^,
Bra :'D | | Chillaah - 24 nov 08 - 17:46 | ååååh herregud vad bra !!
maila nästa !<3333333 | | Ifos95 - 24 nov 08 - 08:33- Betyg: | HUR. GÖR. DU. DET!?
Seriöst, jag fattar det inte. Allt, allt, är så oerhört bra skrivet. Jag älskar sättet du skriver på, du besvkriver verkligen ALLT. Inte så att det blir jobbigt att läsa, mer så att man liksom njuuter hela tiden och önskarönskarönskar att man var lika bra på att få ihop meningar som du. Det du skriver låter liksom hela tiden rätt.
Du har ett så fantastiskt ordförråd och fy och usch och blä vad jag önskar jag hade det. Men även om jag nu hade det så skulle jag ju ändå aldrig få det att låta så bra som du får det.
OJOJOJ, vad glad jag blev när jag fick ditt meddelande! tacktacktack! TACK!! Mina mungipor åkte upp till öronen och jag hoppade högt i stolen ^^, WIHOOO!
Du är värsta sneeel (aa)
Det är faktiskt riktigt läskigt hur beroende jag blivit av den här. Eller, ja, nu är beroendet tillbaka om man säger så.
Du får aldrig glömma vilken talang du har, vännen. glöm det aldrig. För hörrödu, den är verkligen enorm. | | Swejk - 23 nov 08 - 23:31- Betyg: | | Obeskrivligt bra! Maila nästa? <3333(Beroendeframkallande) | | kramllew - 23 nov 08 - 21:03- Betyg: | Läst alla delar nu - jag älskar dom! :'D
Du skriver otroligt bra ju! :)
Maila om nästa!? (A) | | RowsahKanin - 23 nov 08 - 21:02- Betyg: | | Herregud jaah det är ingen som helst tvekan om att den här novellen är bra.. Eller rättare sagt, så är den helt fantastisk på grund av att du 1. skriver så otroligt, fantastiskt underbart. Ditt språk är helt felfritt, och det är som jag sagt tusen gånger om och om igen att det inte är någon som helst tvekan om att du har talang. Ditt ordförråd chockerar mig verkligen, om jag inte hade vetat bättre så skulle jag tagit dig för en levande ordbok, fast såklart en mycket roligare sådan o.O :) 2. Handlingen är ju helt underbar, och så extremt spännande. Man vill bara läsa mer och mer och mer och herregud jag kan inte vänta tills nästa del är ute, snälla ut med den snart..?? (a) 3. Delarna är lagom långa - du har inte trängt in all handling i en litenpytteminimal del, och samtidigt så har du inte dragit ut texten, d.v.s du delar upp delarna i bra bitar så att det inte tar tio minuter att läsa igenom varenda kapitel. Ja, det finns ju såklart ännu mer förklaringar till varför du får mig att älska din novell, och jag har så mycket annat smicker på lager som jag bara vill hälla över dig, men det skulle ta för lång tid att skriva ner i den här lilla kommentarrutan så jag tror att jag avstår från det xD Men annars så är den mycket mycket bra och jag älskar den <3 Mejla när nästa del kommer - och snälla ha inte ett så långt mellanrum mellan varenda kapitel (det är väl det enda jag kan klaga på). Men återigen så är du 100% begåvad - jag blir nästan avundsjuk när jag sitter och läser igenom alla perfekt utsatta meningar. Ja, jag menar vartenda ord ligger pefekt, precis som om du har arbetat med varenda lilla bokstav nästan överdrivet mycket. Men jaah det är positivt, så att du inte tror något annat :) Aja, du får ha det grymt bra :) <3 | | love_tokio_hotel - 23 nov 08 - 20:44 | | braa | | -951111 - 23 nov 08 - 20:31- Betyg: | | jättebra ;D <3 de gör inget om de tar tid me nästa kapitel eftersom novellen är så bra <3 |
|
|
|
