When darkness falls |
Det här är något sam jag faktiskt ha rtänkt göra något av >.<
Jag hoppas bara att klarar av att hålla mitt tålamod
Aja läs och kommentera ^^
Prolog
Den lilla sängen är så mjuk och skön, den är mycket skönare än våningssängen jag och min bror delade för flera år sedan. Det är så skönt att ha ett helt eget rum, behöver inte tänka på om min bror sover innan jag tänder lampan, jag slipper höra honom när vi ska sova. Han pratar nämligen i sömnen, det har också hänt att han har gått i sömnen.
Men det här rummet skrämmer mig lite, det är så stort och har så många mörka hörn. När man har eget rum finns det ingen att krypa ner hos om man blir rädd, finns ingen att prata med när man känner att mörkret tränger på. Som tur får jag ha lampan tänd i hallen, precis utanför mitt rum. Jag får i alla fall ha den tänd tills mamma och pappa går och lägger sig. Den hjälper en del, vissa av skuggorna försvinner, men det finns fortfarande några kvar.
Jag måste tänka på annat, i morgon så ska jag till skolan igen, det är Tisdag och vi ska ha bild lektion. Det är den roligaste lektionen vi har, i alla fall på Tisdagar. Hmm... vad ska jag ha på mig i morgon? Jag kan ju inte ha kläder på mig som kan förstöras, men jag måste ha varma. Det är ju vinter nu, vintern gillar jag. Allt är så vitt och mjukt, men det är kallt och blött också. Mamma säger att det finns två sidor av allt, jag gissar att det är det här mamma menar.
Okej, jag ska försöka sova nu, jag måste hinna somna innan mamma och pappa går och lägger sig, efter det så kommer det vara jättemörkt i huset och då kan jag inte sova.
Flickan slöt sina ögon och somnade, det hon inte visst var att den här kanske skulle bli hennes sista gång hon sov i denna säng, i detta rum. Att detta kanske var den sista gången hon såg sina föräldrar i ögonen, deras ögon fyllda av kärlek. Inte visste hon att det här kanske var sista gången hon hörde sin broders röst genom väggen.
Föräldrarna stängde av TV:n och gick och tittade till sina ungar, de släckte lampan ute i hallen och mörkret sänkte sig över huset som en tung vägg. Aldrig att de trodde att det kanske var sista gången de skulle få se deras ungar, aldrig att det kanske var sista gången de såg varandra i ögonen och gav varandra en godnatt kyss.
Livet har sin gång, människan kan inte ändra dess utveckling, men människan kan dra i några trådar och göra så att livet tar en liten omväg. Men aldrig göra någonting ogjort, och aldrig gå tillbaka i tiden. Människan skulle få stå sitt kast och gå igenom konsekvenserna för vad de gjort, vissa lindrigare än andra. Men alla måste de betala samma pris.
Sakta vreds låset upp till altandörren och gled ljudlöst upp, aldrig trodde de att det skulle vara så lätt, för hämnas är aldrig lätt. Även i det läget får parten stå ut med konsekvenserna, antingen under själva akten eller efter allt har blivit utfört.
De smög sig sakta in och stängde dörren med ett litet klick, smidigt och vant tejpade de upp tyget för alla husets fönster och husets ytterdörrar. Huset låg i total mörker, mörker...ett mörker som för med sig nya svängar i denna familjs liv, ett mörker som kanske föralltid kommer vara mörkt.
Människor vet aldrig vad mörkret för med sig, de kan bara hoppas att det mörker de befinner sig i för stunden inte kommer med tvära svängar. De kan bara hoppas att de kommer ur det mörker som lagt sig över dem, utan att behöva offra.
Ingen vet vad som händer när mörkret lagt sig, du kanske inte ens går säker på din tryggaste ort.
|
|
|
|
