Adrian och jag (kap 16) |
"JAA, äntligen!"
tänker ni nu, elle hur? ^^ hehe, men nu kan ni i alla fall läsa nästa del ;)
Och som vanligt kan det dröja runt en vecka eller mer tills nästa, sorry, :( men jobbiga skolan tar tid med sina dumma prov och läxor, menmen
Kommentera gärna för då blir jag glad =)
pöss och kjam på er <33
Kapitel 16
Under dagen som går har mamma satt datum för festen, så om fyra dagar äger nog Björkbys största fest i historien rum. Mamma är i full färd med att göra ordning den och hjälpt mig med att städa mitt rum som nu inta har ett enda litet dammkorn eller dammtuss sovandes under sängen och pappa har fortfarande inte lämnat sovrummet. Hans hälsa oroar mig, jag vill inte att han ska må som han gör. Vill att han ska se på mig, se att här är jag! Din efterlängtade dotter, känner du inte igen mig?
Men han känner inte igen mig.
Hans ögon är bara två svarta tomma hål när jag kommer in i deras sovrum. Väggarna är ljusgula med blommor på, de två fönster som finns i rummet släpper in lite ljus där han sitter ihop sjunken i en mörkgrå fåtölj.
”Pappa,”
Viskar jag, men får inget svar och kliver försiktigt in i rummet. Ställer mig framför pappa på knä, tar hans ena hand och kramar om den.
”Pappa, jag älskar dig. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär, snälla pappa svara.”
Jag låter nog som ett litet barn, men min pappa sitter bara tyst för sig själv med sina tankar. Släpper inte in någon. I hans ögon ser jag bara tomhet och det är som ett skarpt knivhugg i själen.
”Känner du inte igen mig? Din dotter?!”
Men pappa är som en staty. Tårarna tränger fram och med gråten i rösten kramar jag om honom hårt utan ens en liten gnutta av försök att krama tillbaka. Ett litet barn som bara vill ha sin pappa närvarande.
”Pappa, jag saknar dig!”
Viskar jag hest vid hans öra och hela kroppen smärtar. Min egen pappa ser mig inte, hör mig inte. Jag kunde lika gärna vara död.
Utanför dörren till sovrummet lite senare drar jag högra ärmen över ansiktet och hoppas det inte syns alltför väl att jag gråtit.
Drar ett djupt andetag och är på väg att gå ner igen, men stoppas av en arm som drar in mig i ett rum. En fuktig hand håller för min mun bakom mig och stänger dörren försiktigt med den andra, släpper sedan taget och ställer sig snabbt framför mig.
”Maria vi måste prata, om allt.”
Min storebror står framför mig i dunklet, ett litet sken som fönstret släpper in får hans havs blå ögon att glittra.
”Som vadå?”
Men han svarar inte på den frågan, utan ger en gest att jag ska sätta mig på sängen vilket jag gör och själv drar han fram stolen från sitt skrivbord täckt med prylar och sätter sig framför mig. Tätt intill så att hans kropps värme når min, men inte så nära att dem rörs. Tobias tänker först för sig själv, jag följer hans mun som hela tiden rör sig men inte formar några ljud, min stackars söta bror vet varken ut eller in. Vad har jag gjort med honom? Det dröjer säkert fem tio minuter innan han tar sats, men även att få det sagt verkar ta en evighet. Stackaren, han vet ju inte vad han ska säga eller göra!
”Du är min syster,”
Börjar han, tänkte nästan flika in något humoristiskt men det skulle inte passa in. Så jag sitter tyst och låter honom fortsätta sitt tal han säkert funderat ut hela natten och morgonen.
”… och jag älskar dig, som en bror ska älska sin syster, i alla fall gjorde… Kanske har jag alltid vetat, känt som jag gör, på ett sätt man inte får…”
Tobias tystnar, jag hör att hans röst inte bär och i hans ögon ser jag hur mycket han känner i skuld, att han har ont och mår dåligt och jag vet hur det känns och hur det är. Det var ju därför jag stack.
”Maria, att det är olagligt vet jag så väl, men jag kan inte hjälpa det längre... Sen du kysste mig på flygplasten fall alla bitar på plats och jag mår så hemskt dåligt… Snälla, säg att du inte känner samma sak som då som nu? För jag måste veta, annars vet jag inte vad som kommer att hända.”
När jag ser på min bror som jag växt upp med, ser jag en blond pojke med blonda änglar lockar och blå ögon som ett stort hav. Men inte den bror som en gång brukade vara mitt syskon, han är något annat nu. I hans själ genom hans ögon syns den smärta och förvirrning som jag också kände, vet så väl hur han har det. Man känner sig grymt äcklad över sig själv, hatar att man känner som gör och önskar man inte vore född.
”Jag vet hur det är.”
Svarar jag istället, enkelt och kort, men vet att han vet vad jag menar.
”Men, hur… Hur känner du? För jag vill inte skrämma dig… jag…”
Tobias blick faller ner på sina knän, även om det inte hörs vet jag att han gråter. Ser hur en salt droppe faller långsamt ner på golvet. Utan att göra något tittar jag på honom, det smärtar, och hur olagligt det än är kan jag inte hjälpa hur min sjuka hjärna är byggd.
”Jag älskar dig.”
Då lyfter han huvudet. Tittar förvånat på mig som byts ut till förvirrning och blir sedan nästan upprörd.
”Nej, säg det som om du älskar mig som bror!”
Viskar han desperat. Men jag kan inte ljuga, inte för honom, inte nu.
”Skulle jag säga så, skulle det bara vara en lögn. Tobias, om du är min bror eller inte vet jag inte, du ligger någonstans mitt emellan.”
Säger jag istället.
”Jag älskar dig också, men vi får inte, och jag vill inte känna såhär… Det är motbjudande!”
”Men kan det inte få vara motbjudande då? Kan det inte få vara knäppt och bakvänt, varför kan det inte bara få vara och bara ta emot? Kanske går det över, kanske inte. Men dem dagar jag är hemma, kan vi inte då stänga av hjärnan lite och lyssna på det inom oss?”
Tobias bara tittar på en lång stund.
Han säger absolut inget, kanske tänker han? Jag vet i alla fall att jag hat tänkt klart, för jag orkar inte bara hålla emot, det tar i för mycket. Och hur mycket jag än saknar Adrians doft och famn, hur mycket jag faktiskt älskar honom trots det han gjorde orkar jag bara inte förneka det total vrickade och sjuka som händer mellan mig och min söta icke bror.
”Men det är äckligt, visst, jag älskar dig på alla sätt jag inte får och vet att jag inte får drömma om dig som en helt vanlig tjej, men …”
”Men vad?”
Frågandes tittar jag in i hans ögon.
”Om jag bara släpper, hur kommer jag då överleva ännu ett avsked från dig?”
Nu gråter han, hulkar och skakar och då börjar jag också gråta, för jag har inget svar på det sista, inget svar på något för den delen heller. Istället kastar jag mig om honom, kramar om hårt och länge. Drar in doften av hallon och doften av Tobias, hans grepp om mig är minst lika hårt.
Jag är inte ensam, han är inte ensam. Nu står vi båda där, ensamma tillsammans i en helvets jobbig storm och vette fasiken hur detta kommer sluta.
”Så, vad händer nu? Och hur blir det med den där killen Adrian?”
Vårt grepp om varandra lossnar, och om det är min bror jag ser vet jag inte.
”Hur det blir med Adrian vet jag inte, och det som händer, ja, det händer liksom…”
Med ena handen torkar jag bort tårarna, kommer tänka på mamma som står där nere i köket och lagar mat till nästan hela Björkby, på tvillingarna som säkert går runt och fotar kor och andra djur de bara sett på teve, som ett rådjur kanske. Vad vet jag? De är ju helt konstiga, och på den punkten är vi alla fyra lika. Sinnesrubbade. Men vad är livet om man inte får vara lite sinnesrubbade ibland? Kanske är det därför jag nu sitter tätt intill min ex bror och andas in hans luft och bara njuter att få ha honom så nära som möjligt. Kanske är det också därför att jag tränger undan Adrian för ett tag och även stänger av hjärnan, för just nu, vill jag bara finnas här i Tobias varma famn och bara sväva.
_____________________________________ ________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Justmyfault - 22 nov 08 - 16:39- Betyg:  | | jättebra:) | | tjoh - 22 nov 08 - 14:47 | | HERREGUD SÅ BRA! :D :D:D::D:D <333333 |
|
|
|
