Vindspel del 12 |
Jag hade bestämt mig, aldrig mer.
Det var helt enkelt inte värt det. Paniken, frossan och huvudvärken efteråt. Rösterna som manade, skrek och vägrade ge upp. De kunde skrika hur länge som helst, det enda som tystnade dem var att ge dem vad de ville ha. En del av mig.
Men jag fick nog. Mamma fick nog. Ingen psykiatriker kunde hjälpa mig, jag var bortom all hjälp. Hopplöst fall…
Så jag blev inlåst, och det blev min vändning. Aldrig mer psyket. Aldrig mer
Mina ord vad lika meningslösa som jag och jag hade redan såld min själ. Jag var dömd
Det fanns ingen att prata med, ingen att umgås med.
Fönsterna hade galler och var gardinlösa. Inga trådar, inget tyg. Bevakning. Låsta dörrar. Ingen kontakt med den verkliga världen utanför, inte ens någon jävla telefon.
Censurerad Tv, men det fanns tillräkligt mycket drama. Här rådde andra lagar.
Status var knark, ärr, mod och ju sjukare man var desto häftigare var man.
Jag höll mig först undan men blev sedan en av dem. De som rökte, rymde, slog sönder saker och skar upp armarna så skickligt att personalen snabbt började använda straff som isolering, rökförbud och 24 timmars bevakning. Jag fick inte längre andas frisk luft.
I en hel dag fick jag sitta i ett litet rum, vadderade väggar, vadderat golv, inga fönster eller möbler. ( förutom vaket som såg ut som en möbel där han satt och stirrade med hängande ögonlock.) Bakom dem var ögonen grå och döda.
”Du har sett för mycket” sa jag.
Han svarade inte och jag tröttnade snart. Man kunde inte bearbeta en person som var död inombords.
På akuten kände de igen mig. Samma ambulansmän hade hämtat mig flera gånger i rad, samma händer hade lyft mina hanleder och tryckt förband mot dem. Samma munnar hade rört på sig på samma sätt och samma ord gick gång på gång igenom mig. Jag var trött men jag började göra revolt.
En dag kunde jag springa igen.
Vi var fem stycken från början. Jag, två tjejer och två killar. ”Lillan” kallades den tjej jag kommit närmast. Hon var tolv år och visste mycket mer om droger än jag. Vi hade alla våra smeknamn. Förutom jag.
Vi sprang och vi kom undan. Fem självmordsbenägna ungdomar mitt i natten, men ingen stod i vår väg och ingen misstänkte att vi var förrymda psykfall.
Första dagen snodde vi mat på olika ställen och delade mellan oss. Andra dagen satt vi på tåget mot Stockholm. Tredje dagen bråkade vi och blev sams några minuter efter. Fjärde dagen försvann Lillan och när vi fick syn på henne flög hon.
Den vackra ängelflickan dansade i luften. Hennes mörka hår kastades bakåt, hon var barfota och hade trasiga kläder.
Men hon flög, i en sekund, innan tåget träffade henne med en sådan kraft att hon gick sönder. Vi såg hur hon gick sönder och väggarna målades med hennes blod.
Femte dagen var vi hemma igen. Tysta.
De unga, oskyldiga barnen var skrämda när de såg oss igen. Ingen vågade gråta men döden gick som en våg genom alla. Tre personer åkte till sjukhuset den dagen vi kom hem.
Blondie fick en dotter och jag var inte där. När hon för första gången satte den lilla flickan mot sitt bröst lyftes jag medvetslös ur en snara jag tillverkat av trasiga kläder. Jag fanns inte längre.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 23 nov 08 - 20:59- Betyg:  | fan vad vacker
underbart... | | sonix - 23 nov 08 - 15:39- Betyg: | | åh.....åhhh..... | | honheterjenny - 22 nov 08 - 23:03- Betyg: | den här delen,
var det vackraste jag någonsin läst.
det berörde så himla mycket.
wow.
det var underbart.
helt jävla underbart. |
|
|
|
