Skuggornas och reflektionernas värld |
En flicka föds
Hon ignoreras
Hon glöms
Inte bara av andra
Utan till och med av sig själv hon glöms
Och till sist döms
Att av en förbannelse vara fast i skuggornas och reflektionernas värld
Ända tills en annan ensam flicka befriar henne
Ur den gömda plats där hon blivit fast
11 Maj 1959
Den ensamma flickan Emilia gick längs den vanliga vägen till skolan. Hon sparkade på en sten på marken. Hon brydde sig inte om att skynda sig till skolan fast än hon redan var sen, för hon visste att ingen ändå skulle bry sig eller ens märka det, inte ens lärarna. Så det var ingen brådska.
På den senaste tiden hade hon känt sig ensammare än någonsin. Ingen hade sagt ett ord till henne på flera månader och därför kände hon sig nästan stum.
Plötsligt slogs hon av en hemsk tanke. Tänk om jag inte finns? Tänk om jag inte existerar?
De meningarna ekade i huvudet på Emilia och de lät bara högre och högre ju längre tiden gick. Det kändes nästan som om hela hennes huvud skulle explodera när som helst.
När Emilia såg på sina händer märkte hon att det var något som var fel på dem. De var suddiga och nästan genomskinliga. Hon stirrade med stora och rädda ögon på dem länge. Vad var det som höll på att hända? Och varför? Emilia hade inget svar på de frågorna.
Ju längre hon såg på händerna ju mer genomskinliga blev de.
Emilia gick förbi en vattenpöl och stannade för att spegla sig i den. Det var inte bara hennes händer som var suddiga utan hela hon såg lika dan ut. Hon stirrade ner i vattenpölen och försökte inbilla sig att allting bara var en dröm. En dröm som hon snart skulle vakna upp ur och sedan skratta åt. Men hon visste att det inte var en dröm, hon visste det och försökte därför leta efter någon annan förklaring till det som hände. Men hon hade ingen.
Plötsligt som genom en blinkning så var hon i vattenpölen och såg upp på det ställe hon nyss stått på som nu var en tom gata.
Emilia hörde plötsligt en röst som kom från ingen stans.
- En flicka föds. Hon ignoreras. Hon glöms. Inte bara av andra utan till och med av sig själv hon glöms, hon tvivlar på att hon finns. Och till sist döms att av en förbannelse vara fast i skuggornas och reflektionernas värld ända tills en annan ensam flicka befriar henne ur den gömda plats där hon blivit fast. Räkna inte med att du kommer ut härifrån Emilia. Du glömde bort dig själv och sådana saker får konsekvenser och dessutom så är inte människorna i den vanliga världen särskilt bra på att befria människor ur skuggornas och reflektionernas värld. Så lycka till.
Emilia flämtade till. Skulle hon någonsin komma tillbaka? Eller ville hon komma tillbaka?
Nutid
Saiana var en så blyg tjej att hon nästan inte vågade prata med någon annan än sin bästis Emilie och det ledde till att hon var mycket ensam. Att hon hade sin bästis att prata och att vara med räckte inte för Saiana, utan hon kände sig ensam och nästan bortglömd. Men hon var fortfarande medveten om att hon fanns.
En dag efter skolan så följde Emelie med Saiana hem.
- Vad ska vi göra? frågade Saiana.
- Hm… Jag vet. Vi gör frisyrer på varandra.
Saiana ryckte på axlarna och sa:
- Okej. Jag kan börja att fixa ditt hår.
- Visst, sa Emelie.
De plockade fram massa hår saker och Saiana började att locka Emelies hår. När det var klart så tog hon fram en hårspray för att spraya hennes hår. Hon sprayade och i de små dropparna av hårspray som silade ner mot hennes kompis hår, såg hon en flicka som sträckte ut en hand emot henne som om hon ville ha hjälp. Saiana blev så rädd att hon gav ifrån sig ett skrik och tappade hårsprayen.
- Vad är det med dig!? skrek Emelie som blivit skrämd av Saianas plötsliga utrop.
Innan hon vände sig om och fick syn på Saiana som såg ut att vara minst tio gånger räddare än hon själv så hade hennes ansiktsuttryck varit argt, men nu var det mycket mjukare.
- Hur är det med dig? Vad hände?
Saiana andades snabbt och såg ut i luften på ingenting.
- Det var bara en inbillning. Bara en inbillning, sa Saiana.
- Saiana, vad var en inbillning? sa Emelie och viftade lite oroligt framför Saianas ansikte eftersom hon bara stirrade ut i luften, men Saiana fortsatte att se ut på ingenting.
- Jag trodde jag såg något, men det var bara en inbillning, sa hon och försökte låta så övertygande hon kunde, men hon visste att det inte var så som hon sagt – hon var helt säker på att hon sett vad hon sett, men om hon berättade det för Emelie så skulle hon tro att hon var galen, så hon fick behålla det för sig själv.
Det som Saiana nyss hade sett spelades åter upp i hennes huvud. Vem var flickan och vad ville hon ha hjälp med, om hon nu ville ha hjälp? Saiana bestämde sig för att inte tänka på det mer just nu, så i stället tog hon upp sprayflaskan och ställde den på sitt skrivbord.
- Så, nu är du klar, sa Saiana och log.
- Är det säkert att du är okej nu då?
- Ja, ja. Glöm det nu och gå och se dig i spegeln i stället, sa Saiana och pressade fram ett skratt.
- Okej, sa Emelie och gick fram till en spegel i Saianas rum och log. Vad fin jag blev, tack!
Saiana och alla andra i hennes klass hade precis slutat för dagen och det var dags att gå hem. Hon såg ut och suckade. Det regnade. Kunde inte regnet hållit upp ända tills hon kom hem så att hon slapp att bli blöt? Men hon kunde inte göra något åt det, nu var det tio regniga minuter som låg framför henne.
Hon sa hejdå till Emelie och gick sedan ut i regnet.
Fast det bara regnat i några minuter var det fullt med vattenpölar på marken.
Saiana ångrade nu att hon inte tagit på sig sina stövlar, men när gick hemifrån i morse så sken ju solen. Aja…. Hon började traska hem åt.
Saiana såg ner i en vattenpöl. Där var hon. Flickan. Precis som förra gången hon sett henne sträckte hon också nu ut sin hand, som om hon ville ha hjälp. Saiana som hade blivit så rädd av flickans plötsliga uppdykande stampade i vattenpölen där flickan befann sig och sedan började hon att springa det snabbaste hon kunde. Just nu ville hon helst av allt bara vara hemma.
Hon såg ner i en vatten pöl som hon sprang förbi. Där var hon igen. Det var som om hon förföljde henne. Varför skulle det här hända just henne? Och vad var det som höll på att hända? Vem var flickan och varför förföljde hon Saiana hela tiden?
Det här blev bara för mycket. Saiana brast ut i gråt, men stannade inte för det. Hon fortsatte att springa så fort hon kunde.
Plötsligt trillade hon på något och ramlade så att hon landade precis framför en vattenpöl och så klart så var flickan där. Med stora och tårfyllda ögon såg flickan på Saiana och det här gången såg Saiana inte bort ifrån henne, utan stirrade på henne. Hon såg så sorgsen och ledsen ut att Saiana kände medlidande och empati. Flickan började prata, men Saiana förstod inte vad hon sa eftersom hon inte kunde höra hennes röst utan bara se hennes sönderspruckna läppar röra sig. Saiana försökte nu riktigt koncentrera sig på att försöka förstå vad flickan sa och hon uppfattade orden Hjälp mig. Men vad sa hon mer? Efter en till upprepning av orden hon nyss sagt förstod hon också att hon sa tänk på.. tio.. fri. Efter ytterligare några upprepningar hade Saiana förstått allt vad flickan sagt: Tänk på mig i tio dagar då ska jag bli fri.
- Det ska jag. Jag lovar, sa Saiana och reste sig upp och drog blicken från vattenpölen.. När hon såg ner i vattenpölen igen var flickan borta.
Saiana höll sitt löfte och tänkte på flickan i tio dagar och sedan en dag när hon gick till skolan såg hon en flicka som gick på andra sidan gatan som såg mycket bekant ut. Flickan log och vinkade till henne. Saiana stirrade på henne en stund och kom sen på vem det var - flickan.
Saiana log och sprang över vägen och gick fram till flickan.
- Hej! sa Saiana.
- Hej och tack, tack så jätte mycket, sa hon och log strålande.
- Är du fri nu?
Flickan nickade.
- Tack vara dig, sa hon och log.
Hon såg mycket gladare ut nu än de andra tillfällena Saiana sett henne på.
- Förresten, vad heter du? frågade Saiana.
- Emilia.
Nu plötsligt dök det upp massa frågor i Saianas huvud.
- Men hur kom du dit och vad hjälpte jag dig ifrån och… Du, jag förstår ingenting.
- Jag ska berätta för dig.
Så Emilia berättade vad som hade hänt med henne och avslutade sin berättelse med:
- Jag kom dit för att jag glömde bort mig själv. Jag tvivlade på att jag fanns. Och du, lova mig att aldrig göra samma misstag som jag för skuggornas och reflektionernas värld är ingen trevlig plats.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.6) | Bluesky94 - 28 apr 09 - 16:58- Betyg:  | | Flummigt ^^) //Karla i M70 | | frasse94 - 7 dec 08 - 13:53 | denna e jätte bra tror du att Maria skulle gilla den
för det va den som du lämnade in i sjuan vva | Emomelolie - 5 dec 08 - 12:01- Betyg:  | Jag gillar denna novell jätte mycket!!
Du är jätte bra på att skriva noveller <3 | | YouAreNeverAlone - 29 nov 08 - 13:37- Betyg: | Den var super bra!
Du får en 5:a av mig;) | | Rosentjej - 22 nov 08 - 18:47- Betyg: | den var jättefin ^_^ jag gillade handlingen, den är nästan som den sär friandsreklamen, fast bättre :)
//Sara | | Madde_94 - 21 nov 08 - 21:27- Betyg: | den va mkt fin <3 och de va din novell va ? :P
och föresten om du någonsin fastnar i skuggornas och reflektionernas
värld så ska jag tänka på dig xD |
|
|
|
