Törnrosa |
För länge sen fanns det en kung och en drottning, som varje
dag sa till varann:
- Tänk, om vi ändå hade haft ett barn! Men de hade ingen
fått.
Så en dag, när drottningen badade, hände sig att en groda
kröp upp ur vattnet och sa till henne:
- Din längtan blir uppfylld. Inom ett år, kommer du att få
en dotter.
Precis som grodan hade sagt, gick det. Drottningen fick en
dotter, som var så fager att kungen blev utom sig av glädje
och ställde till med en stor fest. Han bjöd inte bara sina
släktingar, vänner och bekanta utan också feerna, för att
de skulle bli goda och nådiga mot barnet. Det fanns tretton
feer i hans rike. Men han hade bara tolv guldtallrikar som
de kunde äta på; därför fick den trettonde stanna hemma.
Festen firades med pompa och ståt, och när den var över,
skänkte fererna åt prinsessan underbara gåvor. Den ena gav
henne dygd, den andra skönhet, den tredje rikedom och så
vidare. Den lilla prinsessan fick allt som man kunde önska
sig här i världen.
När elva av feerna hade meddelat sina goda önskningar, kom
plötsligt den trettonde in. Hon ville hämnas för att hon
inte hade blivit bjuden,och utan att hälsa eller ens se på
någon, ropade hon med hög röst:
- Kungadottern komer att sticka sig på en slända, när hon
blir femton år, och hon kommer att falla död ner. Utan ett
ord mer vände hon om och lämnade salen.
Alla blev förskräckta. Då trädde den tolfte feen fram, hon
som ännu inte hade meddelat sin önskan. Eftersom hon inte
kunde utplåna den onda spådomen utan bara mildra den, så
sa hon:
- Prinsessan kommer inte att dö utan bara sova djupt i
hundra år.
Kungen ville bevara sitt älskade barn och därför skickade
han ut en befallning att alla sländor i hela riket skulle
eldas upp. Men feernas önskningar passade helt in på
flickan. Hon blev fager och god, vänlig och klok och alla
som såg henne älskade henne.
Den dan hon fyllde femton år, var kungen och drottningen
inte hemma, och flickan var ensam i slottet. Där strövade
hon omkring överallt, kikade in i salar och kammare, som
det föll henne in och till sist kom hon till ett gammalt
torn. En smal spiraltrappa förde upp till en liten dörr.
I låset satt en rostig nyckel. När flickan vred om, öppnade
dörren sig, och i den lilla kammaren innanför satt en
gammal gumma vid en slända och spann flitigt lin.
- God dag, gamla mor, sa prinsesan, vad gör du?
- Jag spinner, svarade gumman och nickade med huvudet.
- Vad är det som snurrar och surrar så lustigt? frågade
flickan och hon tog sländan och ville spinna, hon med.
Men knappt hade hon rört spinnstolen, förrän spådomen
gick i uppfyllellse och hon stack sig i fingret på sländan.
I samma ögonblick som hon stack sig, sjönk hon ner på
bädden, som stod där, och föll i djup sömn. Och hela
slottet föll i sömn på samma gång som hon. Kungen och
drottningen som just hade kommit hem och kommit in i salen,
somnade, och hela hovet med dem. Hästarna i stallet,
hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen,
alla sov. Ja, till och med elden, som flammade i spisen,
blev stilla och somnade in. Steken slutade fräsa, och kocke
som just skulle ge kökspojken en örfil, träffade honom
inte och båda somnade. Vinden la sig och träden utanför
slottet slutade susa.
Runt omkring sottet växte en törnroshäck upp. För varje år
blev den allt högre, och tlll sist omgav den hela sottet och
växte höre än tornen, så att inte ens flaggorna syntes
I riket berättade man sagan om den sköna sovande Törnrosa
- så kallades nämligen prinsessan - och ibland kom prinsar
och unga riddare som ville tränga igenom häcken för att
komma in i slottet. Men det var omöjligt, för törnet höll
tätt och flera ynglingar blev hängande där utan att kunna
komma loss och de dog en jämmerlig död.
Efter många och långa år kom slutligen en prins till riket
och han hörde en gammal man berätta om törnroshäcken.
Innanför den låg ett slott, sa gubben, där en underbar
prinsessa sov sedan hundra år, och med henne kungen,
drottningen och hela hovet. Gubben hade också hört sin
farfar säga, att många prinsar hade kommit dit och försökt
tränga genom häcken, men de hade fastnat och dött en
sorglig död. Då sa ynglingen:
- Jag är inte tädd, jag vill rida dit och se den fagra
Törnrosa. Och hur ivrigt den gamle än avrådde honom, ville
prinsen inte lyssna till hans ord.
Nu hade faktiskt de hundra åren just gått, och den dagen
var kommen, när Törnrosa skulle vakna upp igen. När
kungasonen nalkades häcken, bestod den av idel stora,
vackra rosor. De böjde sig undan av sig själva och släppte
igenom honom helt oskadd. Bakom honom slöt de sig åter
till en häck.
På slottsgården såg han hästarna och de brokiga
jakthundarna ligga och sova; på taket satt duvorna med
huvudet under vingen. När han kom in i slottet, sov
flugorna på väggen, kocken i köket höll fortfarande
handen lyft över kökspojken, och pigan satt med den svarta
tuppen som skulle plockas.
När prinsen fortsatte, såg han hela slottet ligga sovande i
den stora salen, och på tronen slumrade kungen och
drottningen. Han gick vidare och allt var så tyst att varje
andedrag hördes. Slutligen kom han till tornet och öppnade
dörren till den lilla kammaren, där Törnrosa låg och sov.
Där låg hon och var så vacker, att han inte kunde ta
blicken ifrån henne. Han böjde sig ner och gav henne en
kyss. Så snart hans mun hade rört vid flickans mun, slog
hon upp ögonen, vaknade och såg vänligt på honom. Sen
gick de ut tillsammans, och kungen, drottningen och hela
hovet vaknade, och alla såg på varandra med stora ögon.
Hästarna på gården reste sig, jakthundarna hoppade och
viftade med svansarna, duvorna på taket drog huvudet ur
vingen och såg sig om och flög ut över fälten. Flugorna på
väggen kröp vidare, elden i köket tog fart; steken
började fräsa, kocken gav kökspojken en örfil, så att han
skrek, och pigan plockade tuppen färdig. Så firade prinsen
och Törnrosa bröllop med prakt och ståt, och sen levde de
lyckliga i alla sina dagar.
|
|
|
|
