Guvenörens Elefant |
Vilken är den finaste present man kan få? Ja, vad du än
tänker på, så kanske det inte är en elefant. Men förr,
under medeltiden och senare, blev elefanten väldigt
värdefull. Elefanterna kunde ju lära sig att arbeta och
dra tunga stora saker som trädstockar och stenar. Och att
ha en tam elefant, som inte behövde arbeta, bevisade att
man var en av de mäktigaste människorna som fanns. Den
blev ett levande bevis för att man hade väldig makt. Så
gissa om han blev glad den där guvernören i Syrien, när
han fick en sådan present!
n gång för länge sedan i Damaskus fanns en guvernör.
Guvernören bestämde över alla i staden. Han hade fått en
fin present. Det var kungen i Kongo, som hade skickat den
ända från djungeln. Det var en elefant.
När människorna i Damaskus hörde om denna ovanliga gåva,
blev de nyfikna. De samlades framför guvernörens palats
för att se när presenten kom. Så gjorde också stadens
köpmän. De ville alltid hålla sig väl med guvernören. Och
skulle han få en elefant, vill de vara med och gratulera
honom.
På långt håll kunde man se elefanten komma gående mot
staden. Soldater i vackra kläder gick bakom honom och på
båda sidor om honom. Deras dräkter lyste i guld och rött
och elefanten svängde på sin snabel i solskenet. Det
ovanliga tåget gick in i staden och fram till palatset och
där satt guvernören på en tron på en blå sammetskudde.
Elefanten höjde sin snabel och trumpetade. Guvernören
hälsade och soldaterna och elefanten gick rakt in i
palatset och där fick elefanten bo. Folket i staden var
fulla av beundran. De var lite rädda också. De hade aldrig
sett ett så stort djur förut.
Elefanten fick bo i palatset. Han blev mycket väl omskött
och varje fredag fick han bada i en flod. Allt folk i
staden och i byarna i närheten brukade komma för att titta.
Efter en tid märkte guvernören att elefanten ville gå ut ur
palatset nästan varje dag. Han bestämde att elefanten
skulle få gå i staden som han ville. Och så blev det.
Elefanten gick runt på stadens smala gator, när han hade
lust. Varje gång välte han kärror och barn fick springa
undan för att inte bli nedtrampade. Och han åt hur mycket
frukt och grönsaker han ville. Han bara räckte ut sin
snabel och tog för sig av alla varorna som låg där så fint
utbredda. Många tyckte det var spännande. Barnen skrek
efter honom och skrattade. Men köpmännen var inte glada.
Deras affärer gick dåligt. Elefanten förstörde deras
varor eller åt upp dem.
En kväll samlades alla stadens köpmän till ett möte.
- Vad ska vi göra, sa den rikaste köpmannen. Elefanten
förstör för oss. Vi kan inte sälja så mycket längre och
vi tjänar inte så mycket pengar.
- Vi kan inget göra, sa flera köpmän. Det är guvernörens
elefant och allt som guvernören bestämmer är bra. Så måste
vi också tycka. Guvernören är vår härskare.
Men en av köpmännen, Ali Pasha, reste sig och sa så här:
- Guvernören är vår härskare, men för den skulle är väl
inte allt som hans elefant gör bra. Elefanten är dum och
han förstör våra affärer. Vi måste få bort honom från
gatorna.
De andra köpmännen började mumla och viska till varandra
och såg oroliga ut. Men de tyckte alla att Ali Pasha hade
rätt. Till slut sa den rikaste köpmannen:
- Vi utser en delegation av duktiga köpmän som går till
guvernören och talar om att elefanten är ett problem.
Ali och fem andra köpmän valdes till delegationen. Nästa
morgon samlades de i Ali Pashas basar för att gå till
guvernören.
När de kommit en bit på väg ropade en av köpmännen:
- Ah, jag har så ont i magen. Jag orkar inte gå. Jag måste
till sjukhuset.
Då ropade en annan:
- Stackars dig! Du behöver nog hjälp. Jag ska följa med
dig till sjukhuset.
En tredje sa:
- Oj, jag kom just ihåg att min fru är sjuk och behöver
hjälp hemma. Förlåt mig, jag måste nog gå nu.
Och så fortsatte det. Den ene efter den andre sa att de
inte kunde gå med. De hade glömt något eller de fick
bråttom bort. Till slut märkte Ali Pasha att han ensam var
kvar. Det var bara han som var köpmännens delegation som
skulle tala med guvernören.
En vakt förde in Ali Pasha till guvernören. Han satt på sin
tron och såg sträng ut.
- Jag vet att du kommer för att tala om ett problem som har
med elefanten att göra.
Låt höra, sa han.
- Jo, det är så här att vi ville säga att … att …
Ali avbröt sig, men skyndade att buga sig. Han kände sig
ensam här i guvernörens stora sal och han fick harkla sig
flera gånger. Men så log han för sig själv och sa:
- Hrm, jo, käre guvernör, det är inget allvarligt problem
med elefanten. Det är bara det att vi, stadens köpmän,
vill framföra vår beundran för elefanten. Han är så vacker
och ståtlig, när han går runt i staden. Alla som ser honom
blir imponerade.
Guvernören nickade och bad Ali framföra hans tack till
stadens köpmän.
- Är det inget de önskar, frågade han också.
- Jo, sa Ali Pasha. Vi har märkt en sak. Det är att
elefanten känner sig ensam. Han skulle nog behöva en fru.
- Ha, ha, ha, ja, ett mycket bra förslag, sa guvernören
och skrattade högt. Damaskus köpmän är verkligen fulla av
kärlek, omtanke och vördnad för stadens guvernör och allt
som tillhör honom. Det ska bli mig ett nöje att få hjälpa
er med ert problem.
Ali Pasha gick därifrån och i basaren väntade alla köpmännen
på att få höra hur det hade gått.
- Jo, sa Ali Pasha, nu ska ni få höra, ni fega köpmän. Jag
har verkligen en stor nyhet att berätta. Guvernören har
lovat att ge en gåva till köpmännen i Damaskus. Till vår
ära ska elefanten nu få sällskap i vår älskade stad.
Och efter en tid var det inte en elefant som gick runt på
stadens gator. Det var två stycken. Elefantens fru hade
kommit till Damaskus för att fira bröllop.
|
|
|
|
