DEn nya Kantelen ( del 2) |
En gång när Väinämöinen for på havet kom det en stor storm.
Vinden blåste upp jättelika vågor. Båten gungade häftigt
och tog in vatten. Kantelen for iväg med vattnet och föll
ner i havet. Väinämöinen blev mycket ledsen och sörjde sin
kantele. Under lång tid därefter gick han till stranden
och stod där och tänkte på sin älskade kantele, som låg
på havets botten. Väinämöinen bad sin vän, Ilmarinen, att
göra en räfsa med ett långt skaft. Så långt att när man
höll i räfsans skaft skulle man nå ända ned till havets
botten. Väinämöinen åkte ut med sin båt och räfsan för
han skulle söka sin kantele. Han drog och räfsade med
räfsan på botten och i havet, men hur han räfsade och
drog, så fick han bara upp sjögräs och sjöstjärnor, men
ingen, ingen kantele. Den hade han förlorat för alltid.
På vägen hem gick han igenom en stor skog och fick då
höra ett ljud, som han inte kände igen. Han följde
ljudet och när han kom närmare, hörde han att det var
någon som grät.
- Vem kunde det bara? tänkte han och såg så att det var ett
träd, en björk, som stod och grät i den djupa skogen.
- Varför gråter du björk, frågade Väinämöinen.
- Jo, svarade björken. Jag gråter för att jag har ett så
svårt liv. Nu är det sommar och det är vackert ute. Jag
bär min gröna dräkt och mina gröna blad. Men tänk på
våren, då kommer människorna och bryter av mina kvistar
och grenar. De ristar och skär in sina namn i barken på
min stam. De gör mig illa. Det gör ont.
- På hösten är jag gul och vacker, men då kommer vinden.
Det stormar och blåser och då tappar jag alla mina blad.
Sedan kommer vintern, då står jag alldeles naken och
fryser i mörkret och kylan. Vad ska jag göra, Väinämöinen,
för att alltid vara glad och vacker? Frågar björken.
- Jag ska hjälpa dig, sa Väinämöinen. Du ska få vara med
om något stor och vackert. Du ska bli till glädje för
många. Du ska ge mod och kraft och tröst och kärlek för
den som så vill i alla dagar och alla nätter.. i all tid…
Med de orden tog Väinämöinen sin yxa och högg ner björken.
Sedan högg han ut en stomme, en ram, ur stammen. På stommen
skulle han fästa skruvar och strängar. Så skulle en ny
kantele komma till liv, Väinämöinens nya, sköna kantele.
- Men var skulle han hitta skruvar? De måste också vara
vackra. Jo, hemma på gården. I den stora eken. Där brukade
en gök sitta och gala och sjunga. När göken gol, rann
det guld och silver ur hans hals, ner på marken.
- Det kunde passa till skruvar, tänkte Väinämöinen och
gick och satte sig under det stora trädet. Varje gång
göken gol, samlade Väinämöinen upp det guld och silver
som fallit ner.
Efter många morgnar och kvällar hade han samlat
tillräckligt mycket till skruvarna till kantelen.
Nu fattades bara strängar för att kantelen skulle bli
klar.
- Vad skulle kunna bli till strängar? En dag fick han syn
på en flicka i skogen. Hon gick omkring och sjöng helt
stilla för sig själv. Väinämöinen tyckte genast om
flickan. Hon hade långt, solgult hår och hennes sång
var ljus och vacker. Han tänkte på björken när han såg
henne. Men hon var inte ledsen som björken.
Han gick fram till henne och hälsade. Han berättade om sin
gamla kantele och bad henne att ge honom några hårstrån
till sitt nya instrument. Flickan nickade och med ett
leende gav hon honom sju långa hårstrån som blev till
strängar på kantelen.
Nu var kantelen färdig, den nya kantelen och Väinämöinen
stämde strängarna och tog kantelen i sina händer och
började spela:
Strängarna i harpan klinga,
bergen dåna, hällar braka,
alla klippor återskalla.
Stenar skvalpa fram på vågen,
gruset uppå vattnet flyter,
furorna av fröjd betagas,
stubbarna på sandmon dansa.
Och nu kom alla för att höra hans spel och så här tänkte de:
Aldrig förr har här förnummits
något strängaspel så ljuvligt medan denna tid har varat,
medan månens guld har strålat.
Djuren kom ut ur den djupa skogen för att lyssna på honom.
Fåglarna satte sig på grenarna på träden intill. Fiskarna
simmade fram nära stranden. Maskarna kröp upp ur jorden.
Alla ville höra de sköna tonerna.
Väinämöinen spelade en dag, två dagar, tre dagar utan att
stoppa. I huset där han var gungade golvet i takt, taket
sjöng med, och fönstren klirrade av glädje. När han
spelade i skogen bugade sig tallarna, grenarna svängde
till musiken och blommorna dansade på ängen. Väinämöinen
tänkte då att, den gamla kantelen hade spelat musik för
sorg och mörker. Den nya kantelen spelade fram ljus och
glädje och fick alla att skratta och känna sig starka...
|
|
|
|
