På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

3 bokstäver - KÄR [7]

Jeremy
Jag såg henne inte förrens hon var nästan brevid mig.
Såklart jag sett att en människa kom emot mig. Jag hade snabbt upptäckt att det var en tjej. Jag var fortfarande väldigt försiktig sen den tiden vi boddde i Göteborg. Den tiden..
I alla fall. Det var mörkt, disigt. Inga gatlyktor var tända, bara stjärnorna speglade sig i den våta vägen. Men det var hon som kom emot mig. Med nedböjt huvud och uppdragen huva. En hund trippade glatt vid hennes fötter. Hennes rygg var krökt och hon såg ut att vara försjunken i tankar. Precis som jag.
Men precis när jag, faktiskt nästan lite besviken, trodde att hon skulle gå förbi så stannade hon. Jag vet inte varför, men på något konstigt vis ville jag inte att hon bara skulle gå förbi mig. Fast jag hatade den där tjejen, men det kanske var för att hon inte påminnde så mycket om Sofia i de där kläderna. Sofia var alltid så vacker. Hon såg upp på mig under luvan. Sa inget men drog åt kopplet så hunden inte nådde fram till mig. Den gnydde som att den bad henne släppa efter lite.
- Nitro. Våran hund. Sa hon, och lät honom hälsa. Jag böjde mig ner och strök honom försiktigt över huvudet.
- Fin, sa jag och nickade lite slött. Hon tittade ner i marken. Jag önskade jag kunnat läsa hennes tankar just då.

Johanna
Jag undrade om han sett att det var jag. Det tror jag inte. Tur att jag hade Nitro. Plötsligt kändes det konstigt att bara vara ute och vandra mitt i natten, Nitro kändes som en bra sak att skylla på.
Jag viskade åt mig själv att ta chansen.
Var det inte ett drömsenario? Helt själva, mitt i natten.
Först var jag tänkt att gå förbi honom, han skulle säkert inte känna igen mig ändå och det skulle bara bli pinsamt. Men nej, det kunde jag inte.
Så jag stannade, och där stod jag.

Jeremy
Jag satt kvar på huk och lät Nitro nosa på mina armar. Det kom små vinpustar från hans nos som kittlade mig en aning.
- Vad gör du ute mitt i natten? Sa jag. Vilken urdum fråga! Vad gjorde jag själv ute? Var tvungen att tänka? Knappast, det kan man ju inte säga. Sånt säger man ju inte. Killar tänker inte. Det var bara Sofia som visste allt om mig. Den ända tjej jag någonsin anförtrott mig åt. Inte en chans att jag kunde säga att jag behövde tänka. Hon var väl bara ute med hunden, skulle säkert tro att jag var helt sjuk om jag sa att jag behövde tänka. Sånt kunde man ju bara inte säga.
- Ute med Nitro. Sa hon, och gäspade. Jag nickade igen och reste mig sakta. Nitro stod kvar intill mina ben.
- Du då? Såklart hon skulle fråga! Mina tankar rusade av någon anledning. Måste säga nått, måste säga nått, måste säga nått.. äh, uhm.. måste-säga-nått!
- Jag, öh , gick i sömnen. NEJ MEN GUD! Hur DUM får man bli?! GICK I SÖMNEN?! Vad fan! åååååh! JEREMY!!!! Hur kunde något SÅ dumt slinka ur min mun?! Jag ville bara slå mig själv i pannan och springa därifrån. Jag hade för fan inte gått i sömnen i hela mitt liv! GUD! Hur KAN man va så dum? Jag skulle verkligen aldrig mer kunna visa mig! Nu var jag verkligen tvungen att byta klass!
Hon log. Jag hörde ett litet skratt som snabbt växte. Inget elakt skratt. Bara roat.
- Du, Jeremy. Det är okej att tänka vet du. Killar får göra sånt.
Så vände hon sig och gick.
Jag funderade på att ropa på henne.

Skulle jag våga?

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

dikterskan - 27 mar 09 - 17:41

skilj pâ en enda och en ända = enrumpa en enda börjar bâda med en

du skriver fângslande

viunderregnmoln - 24 mar 09 - 15:34- Betyg: