Not even fullmoon -. 2 |
kapitel 2 här dåva :D läs gärna oh lämna en kommentar vad ni tycker ?(a)
puss och kraam evve :*
"Men jag fattar fortfarande inte." Selina suckade otåligt.
Skådespeleriet, att hon inte förstod, skulle snart spricka, och hon var tvungen att ge upp.
Nicole bara skakade på huvudet och log.
"Det är lugnt, Alan pratar fort när han ser fram emot nånting. Vi har kommit fram till att på torsdag är det fullmåne, och vi tänkte ta den kvällen att utforska skogen." hon såg förväntansfullt på sin vän, som bet sig i läppen och växlade blick till Alan. Så lika dom var. Samma pyttelilla näsa, samma tjocka röda hår och de smala läpparna. Den bleka hyn drog något spöklikt över tvillingarna men deras utseende var vackert. Dom hade något sago liknande i sig, som en sago-prinsessa, och prins.
Selina suckade.
"Jag kan inte på torsdag."
"Äsch , ljug inte Selina, det är lov. Klart du kan." svarade Alan fort och log brett.
"Så ni tror verkligen att ni kommer stöta på en vampyr mitt i natten i en skog, i den här lilla byn! Det händer fan inget här!" utbrast Selina och slog ut med händerna.
"Vet du hur mycket vargar det finns? Och du !Innan jag glömde det! Hörde på nyheterna att i Frankrike hade en hel familj blivit dödad! Mannen och dottern saknades, men frun hittades nästan tömd på blod och med två röda prickar på halsen!!! Fattar du! Att det kan vara ett bevis på att vampyrer finns!" Nicole hade rest sig upp av upphetsning och stod och hoppade på stället av förstjusning. Selina suckade igen.
"Nicole, ledsen att göra dig besviken, men ett,vi är inte i Frankrike, inget händer här,och två...DET FINNS INGA VAMPYRER !"
Nicole flinade och skakade på huvudet.
"Bara för att du är rädd Selina. Låt oss andra ha tro på att det finns omänskliga varelser. Men det är lugnt, för jag och Alan kommer gå till skogen vid det nerlagda elverket, klockan tolv, nästa torsdag! Ovasett om du är med eller inte." Hon lät bestämd, och Selina visste att vad hon än gjorde skulle dom inte ändra sig.
"Ni är dumma i huvudet om ni går till den skogen! Vet ni verkligen varför elverket lades ner!?"
Alan viftade bara med handen.
"Jajja, allt skitsnack om att alla som arbetade där mystiskt hade försvunnit och att det tydligen var vargarna som anfallit dom, och slitit männen i stycken med sina sylvassa tänder och klor...fattar du inte att en vanlig varg inte kan göra nått sånt? Varulvar, kan därimot."
"Vargar kan visst göra så. Och varulvar? Herregud. Men allvarligt! Nicole, Alan! Vad som helst kan hända! Ni ska gå till en skog ,som tydligen är vargarnas revir, klockan tolv på natten! Ni kan bli kidnappade, mördade, och sånt shit av fulla gubbar som har fått för sig av att ta en pissepaus i skogen!" hon var andfådd då hon slutat prata och andades häftigt. Nicole och Alan bara glodde bistert på henne.
"Fint, vi får väl ta en annan skog då." muttrade Nicole.
Selina suckade lättat. Hellre en annan skog än den vid elverket.
"Skogen vid sjön lite längre bort går väl bra?"
"Ohja, nationalparken som är upplyst på nätterna!" högg Alan.
Selina kunde inte hålla sig för skratt. Hon tittade på klockan.
"Jag måste dra, skulle äta sex. Vi ses kioskmongon!" retades hon, och hennes vänners ansikten hade mjuknat. Dom sa hejdå som om diskussionen innan aldrig håll till, och Selina gick ut från rummet.
När hon gick förbi köket. Stod deras mamma Elisabeth och stekte biffar.
"Hejdå Lis!" sa hon och vinkade.
Elisabeth kollade upp från maten och vinkade glatt.
"Hejdå kära du, säker på att du inte ska äta här?" frågade hon.
"Jag måste hem, men tack ändå. Vi ses." Selina slet blicken från de råa biffarna som inte blivit lagda på stekpannan än, tog på sig skorna i hallen, och stängde försiktigt ytterdörren efter sig.
Som vanligt stod Nicole och Alan i fönstret och vinkade då Selina gick förbi, och hon vinkade varje gång lika glatt tillbaka.
Det var mörkt och vinden tog ilsket tag i hennes blonda hår och hon drog irriterat handen över ansiktet för att slippa hår i ögonen. Tillslut orkade hon inte bry sig utan lät prinsess-lockarna flyga hur dom ville.
När hon var nån kilometer från Nicole och Alans hus tittade hon sig omkring för att se om nån var i närheten. När hon fått klartecken om att det var fritt fram, hoppade hon smidigt som en varg över diket, in i skogen som sträckte sig längs vägen hon tidigare hade gått på.
Hon sprang, duckade skickligt undan för grenar, och hoppade över stenar som kom i hennes väg. Adrenalinet pumpade snabbare och snabbare, men hon kände inte av nånting, bara den trygga känslan hon fick när hon var i skogen, hon hade kunnat springa så här en lång tid.
Plötsligt kände hon en knuff i sidan och hon landade mjukt på marken i det våta gräset.
Selina tittade sig omkring och mötte sedan ett bar mycket ljust blå ögon som tittade finurligt på henne.
Den svarta pälsen var blöt av duggregnet och öronen spetsade sig rakt upp.
Hon flinade mot vargen.
"Du skrämde mig nästan!"
Hon satte sig upp, och istället för att senare titta på en varg igen, stod nu en kvinna, några år äldre än hon själv, och kollade ner på henne.
"Dags att träna upp reflexerna eller?" hon skrattade, ett gurglande skratt.
"Tävla Roxie?" frågade Selina retsamt. Det blänkte till i de klar blå ögonen och ett flin spred sig på Roxies röda läppar.
"Go for it."
Med de orden var Selina redan på marken och uppe i snabb takt. En liten bit bakom henne sprang samma svarta varg som innan, men tungan hängades utanför munnen. Selina skrattade då hon tog ett skutt över en liten å.
Vargen ylade och hon slöt ögonen, kände sig fri. Hon sträckte ut armarna och sprang upp på en förfallet träd som låg över en enorm sten, så det var som att springa upp för en backe. Hon närmade sig slutet av trädet och kastade sig ut. Förvandlingen skedde snabbt.
Hon landade smidigt på alla fyra och fortsatte att springa bredvid Roxie. Selina sträckte på halsen och gav ifrån sig ett långt och högt ylande.
De två vargarna sprang sida vid sida, och det dröjde inte länge förrens dom hörde svaret på Selinas yl.
Innom några sekunder syntes en glänta till och dom saktade ner lite.
Både människor och vargar stod samlade runt en klippa där en man som såg ut att vara i femtioårsåldern stod och kollade ned då de både systrarna anslöt sig till flocken.
Selina och Roxie återtog deras mänskliga skepnader och alla andra som fortfarande var i sina vargkroppar gjorde samma sak.
"Bröder och systrar,.. och döttrar" sa mannen högljudt och blickade ut över alla. Hans röst ekade i skogen, och vissa fåglar lämnade sina bon i träden.", som vanligt är ni samlade för middag, men jag har även en mycket viktig sak att ta upp." Han mötte Selinas blick och höll fast den innan Roxie skakade till henne så hon tittade bort.
"Usch...jag hatar den blicken från honom..."muttrade hon bekymrat. Selina tittade framåt igen.
"Som ni kanske hört från människorna, eller på televisionen, eller den pratande lådan..."
"Radio pappa!" utbrast Selina och flinade medans andra skrattade. Mannen log.
"Radio... Nåja, det har ryktats om vampyrer. Dracula, som jag själv tror är inblandad, såg senast i Frankrike, och enligt vindens kraftiga blås är han på väg hit." hans blick var åter lika allvarlig igen.
Roxie gav ifrån sig ett argt läte som lät som ett morrande. Många andra i folkmassan gjorde likadant, andra ryggade tillbaka. Selina tittade sig förvirrat omkring på sin familj.
"Dom har ingen rätt att visa sig här!" röt en kvinna i 35-års åldern, som Selina kände igen som ev av sina mostrar, hon hötte ilsket med näven i luften. Andra stämde in, men mannen höjde en hand och tystnaden lade sig som ett täcke över dom.
"Självklart ska vi inte tillåta fiender in på vårat revir Abigail. Men vi måste vara på vår vakt. Om ni märker något, tveka inte. Gå till attack. Vi kan inte riskera att vampyrer växer sig starkare på våra landsbor."
"Margus, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men vi börjar bli hungriga...tror du vi kan få börja snart?" ropade en man med kritvitt hår och mörkt bruna ögon. Han hade samma krokiga näsa som Margus, fast lite bredare ansikte. Margus log med hunger i blicken.
"Snart broder, en sak till. Dracula har sin son med sig."
En vind svepte över flocken och oroliga viskningar bröts ut.
"Åh nej..." andades Roxie ut tyst. Selina tittade frågande på henne.
"Det var väntat. Dracula börjar bli svag, och sonen närmar sig sjutton och tar över hans krafter mer och mer. Tänk på att se till att om ni har möjligheten, döda sonen först. Då har Dracula ingen att överföra krafter till, och hans familj kommer dö. Men efter hans sjuttonde födelsedag är det försent."
Selina suckade otåligt. Hon var yngst i flocken, och därför den som visste minst. Roxie blängde på henne för att hon skulle vara tyst, men Selina blängde bara tillbaka.
"Nåväl, jag har dragit ut på tiden för länge, och landsborna kan ha hunnit långt. Dom är placerade djut inne i skogen. Dom vaknade säkert till för ett tag sen, men jag tror att dom fortfarande är yra. Det är omöjligt i deras tillstånd att hitta ut på mindre än ett par dagar." han log grymt, och sträckte halsen mot skyn. Ett högt ylande hördes och ett flin lade sig över Selinas bleka läppar då hon såg sin far förvandlas till varg och alla runt omkring henne, inklusive hon själv, gorde detsamma. Alla stämde in i ylande och satte fort ut i skogen. Selina sprang med Roxie, precis som hon brukade, och dom blev snabbt tre. En svart varg med vita strimmor lite här och var och med ena ögat ljust blått och andra brunt anslöt sig med dom och dom sprang i en triangel, bort från dom andra. Omringade de offer som kommit bort. Selina kände sig trygg att springa med Margus. Han visste bättre än de andra var människorna höll till, och dom brukade vara framme någon minut innan . Aldrig att dom skulle ta första bettet innan resten av flocken dök upp. Istället lekte dom med maten. Cirkla runt dom, skrämma dom ordentligt. Vissa svimmar tillochmed. Andra försöker försvara sig genom att gå till attack, trots sin suddiga syn, vilket nästan kostade Selina ett öga en gång.
Dom såg en gammal man, virra omkring en bit framför dom. Margus, som sprang först, saktade in. Den gammle lutade sig mot ett träd och såg helt förtvivlad ut.
Det vattnades i munnen på Selina, och hon tog ett steg frammåt. Men Roxie morrade åt henne, och hon backade igen.
Ett gällt ,utdraget skrik ekade över dom, och Margus ylade. De andra i flocken hade säkert hittat resten av människogruppen.
Gubben trillade baklänges av förskräckning och Selina tittade frågande på sin far, som nickade. Innom en sekund hade hon och Roxie flygit den gammle mannen.
Margus stod bakom dom och lät systrarna äta i lugn och ro. Han hade själv ätit innan jakten började.
Selina stod tillsammans med sin syster nedböjd över gubben. Hon kunde se hur hans ansikte var förvridet av rädlsa och smärta, trots att hjärtat redan slutat slå. Selina tog ett kraftigt tag om mannens mage och drog häftigt huvudet bakåt. Ett slaskigt ljud hördes och hon tuggade hungrigt i sig köttet hon fått loss från honom. Vant så upprepade hon processen gång på gång igen och kände för varje tugga att hon blev långsamt mätt. Tillslut sträckte hon på sig och backade undan för att låta Roxie gnaga på benen. Precis som hon alltid gjorde.
"Anta människogestalt" hörde Selina Margus röst inne i sitt huvud.
Hon kände hur det kittlade till i klorna och sedan stod hon på två ben och blickade ner på den döde mannen. Roxie slängde iväg en benknota och torkade sig om munnen.
"Du har lite blod där." sa hon och pekade på Selinas ansikte.
"Ska du säga nått?" retades Selina och Roxie torkade sig i ansiktet.
"De andra är nog snart klara. Vi börjar bege oss mot klippan igen efter ni två tvättat er lite."
Margus höjde ögonbrynen mot dom.
"Åhh pappa nej snälla!" gnällde Selina.
"Jag ber, snälla du behöver inte!" bönade Roxie.
"Ni kan inte gå runt i byn och se ut sådär!"
"Men vi kan själva! Snälla pappa låt bli. Du har inte tvättat oss sen jag var åtta!" fortsatte Roxie.
"Nu gör ni som jag säger. Jag bestämmer över er tills ni är 19, alltså två jordvarv kvar för dig Roxie. Selina har dessvärre nästan sju år kvar, så det är bara att stå ut."
Selina mummlade några svordommar innan hon förvandlade sig till varg och lät sig tvättas av Margus. Det såg ut som på naturfilmer när honan slickar rent sina ungar. Roxie morrade under hela tiden när Margus stod framför henne och gjorde rent hennes ansikte.
"Du vet hur mycket jag hatar det där", sa Roxie när dom sprang mot sammlingsplatsen.
"Just därför är det så roligt." skrockade Margus.
Selina saktade ner och svängde av, bort ifrån Margus och Roxie som än inte märkt att hon sprang ifrån dom. Hon orkarde inte samlas med de andra. Hon ville hem.
Precis som hon alltid ville efter att hon hade ätit.
Det var mörkt och gatlycktorna lyste, men fortfarande ingen syntes till.
Selina tog chansen och sprang i skuggorna i varg skepnaden för att komma snabbare hem och innom några minuter stod hon i trädgården till sitt hus.
Det blixtrade till och vinden började blåsa kraftig, mer än vad det brukade göra och hon fick en känsla av att något inte stämde.
Hon ryckte på axlarna och intalade sig själv att hon bara inbillade sig, och gick. Men känslan av att något var fel fanns kvar i hennes bakhuvud.
Hon la sig över sängen och sträckte på sig, samtidigt som hon gäspade en hundliknande gäspning.
Ännu en blixt fick henne att rycka till och känslan av obehag kom tillbaka. Hon satte sig upp och tittade misstänksamt ut genom fönstret.
Himlen var kolsvart och inte en enda stjärna syntes till. Det var halvmåne och hon kunde svagt höra Margus förargade yl till henne, men hon brydde sig inte. Fortsatte bara att lömskt kolla ut på gatan.
Lyset i lyckstolpen släcktes och det blev ännu mörkare utanför.
En svag vindpust gled igenom rummet, och sedan blev allting stilla.
Hon stog kvar vid fönstret en liten stund innan hon la sig i sängen igen och påminnde sig själv att hon skulle berätta om känslan.
Ögonlocken blev tyngre och det sista hon tänkte på, innan hon sjönk in i en djup sömn, var att hon kunde berätta det morgonen därpå.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Swejk - 20 nov 08 - 22:33- Betyg:  | | JÄTTEBRA!! Maila nästa? | | Chillaah - 20 nov 08 - 18:17 | madelene och felicia: asssså seriöst ! ni fattar inte hur mycket era kommentarer betydde för mig! tack så jätte mycket !
men ni har fel :C det är NI som styr dikta ! och era kommentarer var bäst ! ni borde vinna nobell priset för bästa kommentarerna någonsin ! och de bästa skrivarna !
och felicia du kommer aldrig jobba på donken, du kommer sitta vid nobellmidagen med mig och madde efter vi tagit emot vårat pris för bästa kvinnliga förtfattare :DDDDDDD
assså jag saknar ord för detta ^^ hoppas det räcker att jag säger tack så in i helvetes mycket, med hela mitt hjärta ^^ TACK <33333333333333333333333333333
lostinside: jag blir lika glad för din kommentar ! tack så jätte mycket :D<333
the-rose: tacktacktackTACK !:D ja det kommer nog inte dröja så jätte länge :)<33 | | the-rose - 20 nov 08 - 17:52- Betyg: | har längtat efter den här delen =)asså hel fantastiskt braa!!
Hoppas att du lägger ut en ny del snart=) | | TokioHotel4ever - 19 nov 08 - 18:36 | ehm.. okej.. ja.. mmmmh.. hmm.. samla dig.. okej.. inte börja hyperventliera..tänk lugna tankar.. hur ska jag beskriva vad jag tyckte om denna.. hmmm.. men hetsa inte upp dig.. kontrollera dig själv..kontrollera dig själv..KONTROLLERA DIG SJÄLV... AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH HHHHHHHHHHHHHHH! IIIIIIIIIIIIIIHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH HHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! JAG KAN INTE! KONTROLLERA DIG SJÄLV FELICIA FÖR FAN! HUR FAN LYCKAS DU KVINNA!? kan du förklara för mig hur du blandar ihop en sånhär underbar röra ska jag se till att du vinner nobelpriset! fast ioförsig, det har du nog redan vunnit utan minm hjälp, det enda du behöver göra är att fortsätta skriva lika OTROLIGT FUCKING CPSTÖRT AMAZING JAG VET INTE VAD BRA så kommer du vinna det på ett litet kick medan jag sitter hemma.. jag kan se det framför mig!
Tjusig Reporter: "Evelina Löfgren, hur känns det att ha vunnit nobelpriset för din fantastiska bok, framröstad som tidernas bok, Not Even Fullmoon?"
Trippeltgånger Så Tjusigare Evelina: "Åh, helt fantastiskt, trodde aldrig att jag skulle komma så långt för jag har aldrig litat på de människor som säger att jag skriver otroligt bästigt och bra, men nu vet jag ju att det borde stämma. Men jag är jättelycklig såklart, och av alla de 99,9% av världens befolkning som tyckte att min bok var den bästa, var det bara nån gammal gubbe i Grekland som röstade på en papyrusrulle från antiken. Det är otroligt att hela världen kan läsa min bok eftersom den blivit översatt i alla världens språk."
TP: "Och du ska ju världsturnera med den nu, en turné som heter DHALNBJLD - NEF. vad står det för?"
TGSTE: "Oh, glad att du frågar, det står för Du har aldrig läst nått bättre, jag lovar - Not Even Fullmoon. Ett litet skrytigt namn, jag har lugnt läst bättre än mitt.."
TP: .."Äh var inte blygsam nu, fröken Löfgren!"
TGSTE: *rodnar* ...Men det blev framröstat som namn i en tävling...
TP:"på tal om fröken Löfgren, alltså titlar, så har drottningen av England tänkt på att dubba dig till Lady pågrund av din bok som läses flitigt i Buckingham Palace, några kommentarer till den stora händelsen?"
TGSTE: "åååh, jag vet inte vad jag ska säga om den saken.. det är så stort att jag inte fattat det än. jag fötjänar det inte."
TP: "tydligen gör du det enligt världen, inkluderat självaste Elizabeth. Men med dessa blygsamma ord från framtida Lady Evelina avslutar vi sändningarna från Nobelfesten där en äkta, riktig vinnare har korats. Evelina Löfgren, en liten skånetös från Ystad, har blivit världens älskling och skrivargud. En ny stjärna har tänts på himlen."
(Felicia stänger av tv:n och beger sig till Donken för sitt nattskift)
DU SKRIVER SÅ UNDRHÅLLANDE, SPÄNNANDE, OTROLIGT SÅ JAG ALDRIG SETT PÅ MAKEN MA CHERIE!
Du o madde rules dikta så fucking hårt.
usch vad jag vill kunna skriva som du kan, du får alltid med det lilla extra nervkittlande, det där som man bara älskar.
kan inte säga så mycket mer än att du är underbart bra, och att jag älskar både dig och det du skriver..
MERA NU, ANNARS VET JAG INTE VAD JAG TAR MIG TILL! <333333333333333333333333333333 | | Maadelen3 - 19 nov 08 - 17:55- Betyg: | Så SJUUUUUUUKT otroligt bra evelina! :'D
Värsta spännande i slutet ju! :o
DU KAN JU INTE BARA SLUTA SÅDÄR VA?! HAR DU ALDRIG TÄNKT PÅ MINA KÄNSLOR?! :( xd' fast jag är jätteglad att du lagt ut, ju :D det är det klart att jag är :D
det blir jag ju alltid då du lägger ut! :'D
HAHAH! SERIÖST! DU SKRIVER BÄSTIGAST LILLA VÄN! :'D
Man sitter helt i den hela tiden, och man bara slänger bort omvärlden! ;o MKTMKTMKT BRA EVELINA! :'D
Du skriver på seriöst otroligt braigt! :D alltså! :D
MAHAHAH! JAG VET INTE VAD JAG SKA SKRIVA! :(
förlåt mig, du får ingen långig kommentar :(
eller, lite länrge får du! :D
ALTLSÅ EVELINA! =D Vet du vad som händer om man blandar en fantastisk människa med fantastiskt skrivsätt tillsammans med en fantastisk historie av fantastiska ord? =D
(SVAR!): Jo, DU! (= så bäst du är ! :D
Du och flis rock's dikta fersure! :D
Du är så förbannat bra Evelina Löfgren, älskade skåneflicka ! :)
åh, jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva! :o för det känns som om jag bara upprepar samma saker men lixom, jag säger ju bara sanningen för du äger ju sönder alla totalt! :)' det är sjukt kul å läsa det du skriver, hah!:D och du borde skriva mer, fooooort (aa,
& fast jag hade läst nästan allt innan så var det ändå sjukt fantastiskt skrivet, elelr ja, det är det ju alltid! :D hahah! =D
men nu ska jag inte uppehålla dig längre med min bekvallakommentarer x)
btw, det är sjukt kul att höra dig prata med din mormor och morfar xd' hahah!
DU SKRIVER BÄÄST, glöm ALDRIG det, va? =D pusssssssen ;* =D =D =D =D <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3 <3<3<333333<3<3<33<333<3&l t;33<3<3<3<33<33<3<333<333 3 |
|
|
|
