En tidsresa till Spanien |
En tidsresa till Spanien
Det var år 2008, som det alltid varit. Kanske inte alltid, men den här början på året har känts väldigt lång. Det är mycket som har förändrats. Hur saker ser ut, fungerar och påverkar andra saker. Jag har även sett att många personer förändrats. Inte bara till utseendet, utan mycket på beteendet. Men mest av allt så är det nog tiden som förändrats. Allt har gått så fort. Jag är fjorton år gammal, men har redan upplevt mycket i livet. Tiden har både gått fort och långsam, och det skrämmer mig.
Förut så ville jag att dagarna skulle gå långsamt, så att jag skulle hinna göra mer av livet, och på så sätt upptäcka mer. Men så har jag insett att tiden bara går långsamt när man har tråkigt. När man har roligt så tänker man inte på tiden, utan den bara rinner förbi. Det är de roliga händelserna i livet som man aldrig glömmer. Man brukar ju inte precis blicka tillbaks på dagar som man bara legat i soffan och tittat på tv. Dagar då man bara vilar, sover eller spelar tråkiga spel på datorn. Men den här dagen är den dagen som jag aldrig kommer att glömma.
Det hade varit en helt vanlig dag i skolan, en fredag. Det hände inte så mycket. Vi hade haft idrott och vi sprang en sträcka som kallas ”Stora backarundan”. Jag joggade för det mesta hela tiden, så jag var väldigt trött. Vi hade bland annat haft No, So, svenska, slöjd, matematik och engelska, så det var en väldigt tröttsam dag eftersom vi hade idrott den sista lektionen.
Jag hade inte planerat att göra något speciellt i helgen som skulle komma. Jag hade inte förväntat mig någonting. Inget positivt i alla fall. Jag tänkte bara äta, sitta vid datorn och sova. Klockan var fyra.
Den var ingen speciellt rolig person inne att prata med på datorn, via messenger (msn), så jag gick in på internet och sökte på olika hemsidor för att hitta något annat tidsfördriv att hålla på med. Jag spelade flera olika spel, men vissa tryckte jag bort direkt de kom upp för det verkade inte vara något speciellt. Efter jag letat och gått igenom många olika spel och testat några, så fanns det ändå inget som jag skulle vilja spela längre än i en minut, (ibland en halv).
Till slut så hittade jag ett med ett guldigt klockur på, där det var ljusblå och vita fåglar i bakgrunden av själva spelminiaturen. Det stod något liknande:
Har du inte hittat nog med tidsfördriv? Inte något som intresserar dig, men du vill ändå inte lämna datorn? Det här är ett spel som vi kan garantera dig att du inte stänger av efter fem minuter. Spela detta spelet nu, och du kommer naturligtvis fortsätta en lång stund till. Spelet hette: ”Klockan går i Spanien”. Jag kunde inte förstå vad namnet hade för gemensamt med texten som förklarade spelet och jag tänkte att det bara verkade fånigt så jag kryssade ned hemsidan och bara satt och stirrade in i datorn en stund.
Jag hade säkert suttit och bara stirrat in i den stilla, tysta datorn i fem minuter när det plötsligt kom upp en ruta där det stod:
Klockan går i Spanien! Detta är ett nytt spel som gör din dag till en mer verklig dag. Du får en verklig känsla om hur det känns att åka tillbaks i tiden.Långt tillbaks... SPELA NU.
Jag kryssade ned rutan och fortsatte med min egen sorts tidsfördivning. Rutan kom upp igen efter bara en halv minut, men jag kryssade den igen. Jag satte på lite musik som kanske skulle göra att tiden skulle gå fortare. Jag klickade upp min msnruta för att se efter om det kunde ha varit någon ny som blivit online medan jag försökte hitta något spel att spela som tidsfördriv. Ingen ny. Bara de personer som man inte kan prata med något speciellt om, de som inte alls har samma humor som jag har. Jag loggade ut från msn, och höll mig istället till musiken som ett väldigt långsamt tidsfördriv. Rutan kom upp ytterligare en gång så jag blev väldigt irriterad. Jag var som sagt väldigt trött och utsliten och varje gång rutan kom upp så spelades det en förvirrande melodi. Men jag gav inte upp utan kryssade ned den en gång till. Efter fem sekunder var den uppe igen:
Klockan går i Spanien! Detta är ett nytt spel som gör din dag till en mer verklig dag. Du får en verklig känsla om hur det känns att åka tillbaks i tiden.Långt tillbaks... SPELA NU.
Jag funderade lite på om det kunde varit något som skulle lyckas fördriva min helg, men jag tänkte fortfarande att det skulle vara minst lika tråkigt som de andra spelen jag testat den dagen. Jag gav en djup suck och tryckte osäkert på den feta, svarta textstilen där det stod:
SPELA NU.
Man skulle skriva in sitt namn så jag skrev det med stora bokstäver:
MARTINA.
Plötsligt startade en nedräkning från tio. Tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, noll. Sedan startade spelet.
Det var inte alls som jag trodde. Inte bara ett spel där man ska samla ballonger, skjuta pilar eller para ihop färgade kuber som kallas Tetris. Jag har aldrig varit med om någon liknande känsla. På något sätt så befann jag mig inte längre vid min dator. Jag menar inte i spelet, utan i verkliga livet. Jag visste inte var jag var, allt var så gammalt.
Vanliga människor gick förbi, som under en helt vanlig dag. Men problemet var att jag inte pratade samma språk som de gjorde. Jag förstod inte ett ord om vad dem sade. Vissa ord liknade min gamla lärares dialekt. Det fick mig att tänka tillbaks till då jag hade honom som lärare.
Han hette Andrés Sánchez och var min musiklärare från andra till fjärde klass. Det var alltid så kul eftersom han inte pratade riktig svenska, och han berättade alltid roliga saker ifrån sitt hemland. Ibland lärde han oss saker som till exempel att vi skulle säga “gracias” när någon gjort något snällt. Gracias betyder “tack”. Han lärde oss även andra ord eftersom vi ofta sjöng sånger som handlade om språk. Han lärde oss att säga ja och nej och hej och hejdå. Det heter “si”, “no”, “hola” och “adios”.
Jag kom ihåg att vi sjöng en sång som hette “Me ayuda por favor?” och på svenska “Kan du vara snäll och hjälpa mig?”. Vi sjöng den för att han hade tänkt planera en klassresa till Spanien med honom, (eftersom det var där han kom ifrån), men det blev aldrig av. Varför vet jag inte riktigt, men våra andra lärare tyckte inte att det var någon bra idé. Men i sången så var det meningar som man ska ta hjälp av om man är i Spanien. Det var meningar som till exempel “No intiendo” som jag kom ihåg betyder “Jag förstår inte”. Vi lärde oss ganska mycket på spanska genom de sångerna och jag kommer faktiskt ihåg väldigt mycket av det.
När jag noga tänkte tillbaks på Andrés så började jag ana var jag var, i Spanien! Jag kunde inte förstå det. Jag startade ett dataspel, och nu helt plötsligt så var jag i ett helt annat land. För att vara riktigt säker så lyssnade jag på vad folk som gick förbi sa. Jag kunde inte särskilt mycket, men tillräckligt för att kunna använda mig av det under detta tillfället. Jag hörde en man säga “te amo” till en kvinna som han gick hon höll i handen med. Jag kom ihåg att Andrés lärde oss att “jag älskar dig” heter “te amo”. På så sätt så visste jag det. Jag visste inte hur. Jag visste inte varför. Men en sak visste jag. Jag var i Spanien.
Jag blev förtvivlad eftersom jag mindes att han berättat om hur fint det var här och hur många fina byggnader Spanien har. Jag tänkte att jag kanske hamnat i en väldigt liten, eller inte så speciell stad, och att det var därför som det såg väldigt gammalt ut. Av nyfikenhet så gick jag och frågade en kvinna som såg trevlig ut.
-¿Qué ciudad es ésta?
-Esto es Madrid.
Jag visste inte var jag var någonstans och jag frågade en efter en samma fråga “¿Qué ciudad es ésta?”, men alla svarade “Madrid”.
Jag visste inte om jag hörde rätt, eftersom jag minns att Andrés alltid pratade om hans hemmastad och favoritstad: Madrid. Han berättade alltid om hur fint det var här och att det fanns många vackra byggnader. Jag funderade på hur det kunde passa in just då. De enda byggnaderna som jag kunde se var gamla staket och trästugor. Någonstanns så var det kanske något timmerhus och utanför satt folk med ved och brasor. Jag kunde inte förstå var jag var. Allt var så gammalt. Men vart jag än gick så hittade jag inget som liknade någon resturang. Jag var väldigt hungrig efter att ha gått runt i flera timmar utan att ens veta var jag var.
Jag kom till en plats där det var några män, (kanske runt fem stycken), som stod innanför ett mörkbrunt trästaket. De hade någon sorts röd duk som de höll hängandes ner från händerna. Efter en stund så kom det fler män, men den här gången var det bara två stycken. Men de var inte ensamma utan de ledde en mörkbrun, arg tjur med sig mot de fem männen. Jag förstod vad som pågick, eftersom jag lärt mig lite om tjurfäktning. De stod i en rad vid andra sidan staketet, (d.v.s. mittemot var jag stod). De stod bakom staketet och en efter en gick in för att slåss mot tjuren. Först såg jag bara att de hade var sin röd duk som de skulle ta med sig in, men sedan upptäckte jag att de hade några svärd också. Jag fokuserade på männen men sedan plötsligt så såg jag att mannen som fäktades mot tjuren stack in sitt svärd i tjuren, som bara började frusta mer och mer. Jag ville inte se mer av den så kallade “sporten”, så jag ropade utan tvekan:
-Sluta! Låt djuren vara!
Jag tänkte inte på att jag var i ett annat land och att de inte förstod mig men det insåg jag senare när några av männen som stod i kö kom fram och sade:
-¿Qué dice usted?
Jag förstod inte vad han sade så jag svarade tveksamt:
-No hablo español.
-Qué haces aquí entonces?
-No hablo español. ¿Dónde puedo encontrar un restaurante?
-Restaurante? ¿Qué es esto?
Jag kom ihåg att Andrés lärt oss att “¿Qué es esto?” betyder “Vad är det?”, så jag svarade förvånadsfullt:
-Restaurante! Comida!
-Bueno, los alimentos. Venir.
Jag förstod inte vad det han sa betydde, förutom “Venir”, som betyder “Kom”.
Han började gå iväg så jag följde efter honom för att han förhoppningsvis skulle leda mig till en restaurang så jag kunde möjligtvis kunde köpa något att äta, eftersom jag som tur var hade en femtiolapp i fickan. Jag följde efter honom i runt 10-15 minuter, men han ledde mig aldrig till någon restaurang, utan istället till en gammal stuga. Jag förstod inte varför han ledde mig hit, men förväntade mig att han bara skulle hämta någonting och sedan fortsätta visa vägen. Men så var det inte. Utan när han stannat och jag tittade med en fundersam blick mot honom så sa han att vi var framme, “Frente.” Han ledde mig in i stugan som saknade både fönster och dörr. “Vad är det som händer?”, tänkte jag. Han kom gåendes mot mig och räckte sin hand med en stor, slemmig, rå fisk mot mig.
-Comida, sade han.
Comida betyder mat, men jag trodde han bara skulle skämta med mig så jag kollade på honom med en ironisk blick och svarade:
-Diversión. Cada uno de ellos es un restaurante?
“Diversión” betyder “kul” och “donde hay un restaurante?” betyder “vart finns en restaurang?”. Det gjorde mig förvånad att jag kunde så mycket på spanska, det hade jag inte insett förän nu.
Efter jag hade frågat så tittade han bara på mig med en seriös och kall blick. Så jag tänkte att det var bäst att gå därifrån ganska fort. Jag gick iväg några meter och ropade hejdå först efter det var 5 meters avstånd ifrån mig och mannen. Han bara stirrade på mig så jag ökade takten och gick allt fortare.
Jag mötte en familj och tänkte att jag kanske kunde fråga dem istället. Jag hoppades att de skulle förstå och vara mer normala än vad mannen var. Jag gick mot dem och när jag var framför dem så stannade jag till och frågade hastigt:
- Con permiso, donde hay un restaurante?, (“Ursäkta, vart finns en restaurang?”)
Ingen av dem svarade, utan de bara stirrade på mig som om jag vore dum i huvudet. “Vad är det som händer?, detta kan inte vara något spel, jag kan inte förflyttats till en annan plats på grund av en data. Till ett annat land.”
Jag tänkte på att allt här var så gammalt, och försökte tänka tillbaks på vad det stod om spelet. Jag upprepade för mig själv “Klockan går i Spanien! Detta är ett nytt spel som gör din dag till en mer verklig dag. Du får en verklig känsla om hur det känns att åka tillbaks i tiden.Långt tillbaks...”
Där var svaret om vart jag kommit någonstanns. Svaret om varför det var ett klockur som bild för miniaturen för spelet. Det var anledningen till varför alla stirrade på mig när jag frågade efter en restaurang. Anledningen till varför allt var så gammalt här, i Madrid.
Så Andrés kanske inte hade fel, trots allt. Jag bara inbillade mig det. Jag bara inbillade mig att jag inte var i Madrid, för det var precis där jag var. Jag hade bara inte insett vad jag just gjort. Jag hade rest tillbaks i tiden.
Jag blev otroligt chockad och förtvivlad. Jag hade rest tillbaks i tiden och jag visste inte hur många år. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte vad som gick att göra. Jag tänkte att det var lika bra att vara här och inte göra någonting åt det förrän svaret skulle komma till mig. För hur skulle jag veta vad jag kunde göra?
Jag gick runt och runt. Jag var hungrig, törstig, trött och förvirrad. Jag bara väntade och väntade, men ingenting hände. Jag pratade med mig själv.
“Är det här allt jag kan göra?, finns det ingenting man kan göra för att hjälpa sig själv i en situation som denna? Om detta bara vore en dröm, vad skulle jag då gjort?”
Tiden tickade och jag blev allt mer hungrig och funderade mer och mer över om det fanns någon lösning på denna situationen.
Utan att få ett svar på mina funderingar på om hur jag skulle komma tillbaks så gick jag vidare för att hitta någon som kanske kunde förklara vilken väg jag skulle gå. Efter att jag vandrat åt ingenstans en lång stund, (jag kunde inte veta hur lång eftersom det inte fanns klockor här), så såg jag en äldre dam promenera vid kanten av en sorts damm. Jag gick i hyffsad takt mot damen och när hon såg mig gå mot henne så stannade hon och såg frågande på mig.
-Con permiso, qué año es?, frågade jag henne. Det betyder ”Ursäkta, vilket år är det?, svarade hon med en konstig blick.
”Va?”, tänkte jag. Hur skulle jag kunna veta vad det betyder. Jag frågade för säkerhetskull en gång till så jag kunde höra vad hon sa.
-Con permiso, qué año es?
-Me dijo que por supuesto!.. Ochocientos cuarenta y seis.
Jag hade ingen aning om vad det första betydde, men hon hade en arg ton i rösten när hon sa det. Jag tänkte noga på orden och upprepade dem för mig själv flera gången om. Jag kom ihåg att jag och min gamla klass sjöng en sång om siffror. Jag lärde mig extra mycket av den eftersom jag och två andra i klassen stannade kvar efter lektionen för att lära oss den utantill.
Ochocientos…cuarenta…y…seis. Ochocientos…cuarenta…y…seis. Ochocientos betyder Åttahundra… Åttahundra fyrtiosex! Jag var i Madrid och året var 846!
Jag tänkte att det inte kunde vara sant. Jag blev chockad över svaret jag kommit fram till och rättade mig själv några gånger. Men det blev samma svar hela tiden. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade rest tillbaka i flera tusen år och var i Spanien. Jag kom inte på något jag kunde gjort i den situationen så jag promenerade en stund tills jag kom fram till en grässlänt. Jag la mig ner i den varma gräset. Det var inte helt vindstilla. Den hördes inte så tydligt, men jag kände att det fläktade ganska kraftigt. Solen höll på att gå ned.
Plötsligt vaknade jag av att det droppade i pannan. Det hade börjat regna. Jag hade glömt att jag inte var hemma och blev därför väldigt förvånad av att vakna på en kall grässlänt. Det var kallt och jag blev mer och mer trött på grund av min hunger. Jag tänkte inte ligga kvar och sova när jag möjligtvis kunde frysa ihjäl om jag gjorde det, så jag reste mig upp. Jag var osäker, förtvivlad och rädd. Jag hade tappat orken av att kunna gå runt i onödan så jag stod förtvivlad kvar en stund och ropade till ingenstans:
-Vad är det som händer?!, Har jag gjort någonting för att förtjäna detta?! Jag behöver mat och dricka. Om ni låter mig vara kvar här mycket längre så kommer jag förmodligen frysa ihjäl. Om inte svälta ihjäl. Snälla, låt mig få åka hem!
Jag väntade och väntade, men fick naturligtvis inget svar. Jag höll på att ge upp. Jag lovade mig själv att aldrig mer spela spel jag inte testat förr. Speciellt inte om jag inte har packat någon stor resväska innan. Det var det sämsta spelen jag någonsin spelat. Bortsett från att jag nu vet att jag kan ha väldigt stor nytta av min spanska.
Jag vred huvudet åt sidan, och försökte se någonting men det var svårt för det hade redan blivit mörkt. Men så såg jag någonting som lyste, det var kanske tio meter bort. Med tanke på att det var en mycket gammal tid så visste jag att de inte uppfunnit mobiltelefoner än, så det uteslöt jag bland tankarna. När jag kommit en bit närmare så hörde jag att det gav ett svagt ljud från sig. Jag gick närmare och när jag kommit till den så såg jag bara att det var något runt och guldigt. Den blänkte i det mörkgröna gräset, och på något sätt så påminde den mig om någonting. Jag plockade upp den. Det var ett guldigt klockur. Den tickade. ”Vem kan ha uppfunnit ett sånt här under denna tiden?”, tänkte jag. Det enda människorna gör här är att fånga fisk, som de sedan serverar rå.
Jag tänkte noga efter, det var inte vilket klockur som helst. Utan det var exakt samma som det var på spelets bildruta och bakgrundsbild! Jag kramade hårt om den med handen och önskade mig hemåt.
Plötsligt vaknade jag av en hög röst.
-Godmorgon Martina!, du somnade väldigt tidigt igårkväll såg jag.
Det var min mamma. Hon verkade inte ett dugg nyfiken om var jag varit.
-Godmorgon. Vilken dag är det?, svarade jag och reste mig försiktigt upp ur sängen.
-Lördag vet du väl!, Du har sovit ända sedan runt klockan fyra igår. Du hade en jobbig dag antar jag?
-Mm, svarade jag.
Jag visste först inte om jag verkligen hade rest tillbaks i tiden. Om jag verkligen hade varit i Madrid under 846-talet. Jag drog upp täcket för att hitta min mobil som måste ha ramlat ur fickan. Där låg den, och bredvid den så låg det guldiga klockuret. Jag visste nu att det inte bara var en dröm, utan det hade hänt. På riktigt. Jag tog uret och lade den längst ner i en låda under sängen. Jag tänkte att det var bäst att hålla det som hänt för mig själv. Det skulle nog inte varit någon som trott mig ändå. De flesta skulle väl antagligen tro att jag var dum i huvudet. Huvudsaken var att jag visste vad som hade hänt. Jag visste då mer än vad jag borde vetat. Detta var en hemlighet som skulle stanna hos mig själv. Det var ingen som fick veta det.
|
|
|
|
