Vindspel del 11 |
Jag lekte försiktigt i dimman till en början. Njöt av tystnaden, ensamheten och de klara färgerna som växlade mellan pastell och skrikigt beroende på min koncentration.
När jag var van vid att sväva istället för att gå började jag utforska. I dimman var allt möjligt. Det var som om jag var i en fantasivärld, allt påminde om de tecknande filmerna jag brukade se när jag var liten och sjuk, när jag behövde fantisera mig bort.
Nu var det på riktigt, men jag var en del av det bara för en stund.
Dessa dagar slutade ofta med att jag vaknade upp antagligen på sjukhuset, på gatan eller i någons säng där vi flera tillsammans hade snortat upp det vita pulvret i näsan. Men när jag vaknade var jag alltid, alltid ensam.
Dagarna fördrev jag genom att fundera ut hur jag skulle göra för att bli förlåten. Jag hade begått en dödssynd, egentligen hade jag även begått självmord. För jag var död inuti nu. Vattenfallet av blod hade sköljt över min lilla eld och när hjärtats hål täckts av stygn och plåster, när blodet hade levrat sig eller sköljts bort, fanns inte längre några spår av någon eld eller energi på något sätt.
Rörligheten i fingrarna kom tillbaka. Min arm kom inte riktigt tillbaka. De hade använt hud från min kropp för att laga armen. Ändå sprack skinnet om och om igen, ändå värkte det så förskräckligt och jag önskade verkligen att jag skurit lite djupare så jag garanterat vore död nu.
Min puls var låg.
Dagen innan jag skulle få åka hem hörde jag snabba steg närma sig, höga arga röster.
De stannade precis utanför dörren.
”Hon är min älskade dotter! Ni kan inte bara… TA henne! Vad tror ni hon behöver just nu om inte sin mamma och sina vänner!”
”Snälla ni, vi vill bara det bästa för er dotter.“ Någon pratade med en bred skånsk dialekt och jag förstod inte riktigt, min hjärna kunde bara fokusera på min mammas röst, min mammas gråt och min mammas panik.
När hon rusade in och kramade mig med tårar rinnande ner för ansiktet förstod jag ingenting.
”Älskling! Åh, min älskade underbara perfekta dotter…”
Hon snörvlade och pussade mig överallt. Till slut tog en man ett tag i hennes arm och försökte dra undan henne försiktigt. Hon skrek till och kastade sig ur hans grepp.
”Mamma vad är det som har hänt? Vad har jag gjort?”
Jag hade inte sagt ett ord på en vecka och min röst lät underlig, kylig och raspig.
”…Åh… Du har inte gjort någonting alls! Men de…” hon tystnade och tittade hjälplöst på sjuksköterskan som nervöst flackade med blicken.
Mannen harklade sig och öppnade munnen, stängde den, öppnade den.
”Vi har kommit fram till, det bästa vore om du fick professionell hjälp. Kl 12 i morgon kommer du förflyttas till den slutna psykiatriska avdelningen, för tillfället… Tills vi hittar ett bra boende för en tonåring med dina behov.”
”Mamma, vad är det han säger… ” Sa jag med rädsla i rösten.
Jag kunde inte förstå, jag vägrade inse.
”Vi kommer förlora dig! Du måste in på psyket!”
Mamma grät högt medan jag hörde läkaren säga ”men sådana ord ska vi väl ändå inte använda!”
Blondie och mamma var med mig hela dagen. De sov över och tog vara på de sista minuterna. Snart skulle allt jag kämpat för vara borta. Jag skulle bli sämre och de skulle ta mer och mer från mitt liv.
Och nu hade jag inte bara förlorat dig, utan även kontrollen, mamma, Blondie, hennes lilla barn, min framtid, min fritid, och mitt liv. Jag var en av dem nu. Jag var en del av Sveriges ogräs.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 19 nov 08 - 12:39- Betyg:  | skit bra
Du äger på att skriva. | | honheterjenny - 18 nov 08 - 17:09 | helt b ä s t.
du är grym på att skriva! | | sonix - 18 nov 08 - 15:54- Betyg: | åh....åh.....
;_________; |
|
|
|
