På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Hon tittar in, i en falsk spegel {2}

Skär, skär, djupare, djupare, djupare kan du. Fegis! Du är en stor fegis!” Rösten ekade inom henne. Såret blev djupare och längre för varje sekund som gick.
Plötsligt släppte hon rakbladet och det föll tvärt mot marken och studsade lätt mot plastgolvet. Hon stirrade på såret. Hon hade gjort det, det var allt Hennes fel.
Rösten hade förstört hennes liv.
Hon svalde och släpade sina tunga fötter till det lilla, trånga badrummet. Hon tittade på sig själv i spegeln som hängde fint på väggen.
”Täck, ta bort. Du behöver inte henne som lever i den. Hon ljuger bara. Hon ljuger. Ta bort henne, visa att du klarar dig utan henne. Hon är bara falsk rakt igenom” Viskade rösten.
Hennes händer knöt sig, ”rösten” hade rätt. Hon behövde inte henne i spegeln.
Hon log smått.
Små bitar flög plötsligt åt olika håll.
Hon tittad in i spegeln som nu hade en stor spricka tvärsöver spegeln. Plötsligt ryckte hon till. Hon i spegeln var borta. Hon var inte kvar i spegeln.
Nu speglades bara väggen. Spegelbilden gick rakt igenom henne.
On stängde ögonen, men öppnade dem lika snabbt igen. Plötsligt var hon i spegeln tillbaka. Hon såg på henne. Båda gjorde samma rörelser.
Hon utanför spegeln knöt änderna igen, men öppnade dem igen. Hon tog snabbt ner spegeln oh kastade den i golvet. Hon tittade in i glassplittret, nu ar kvinnan borta. Hon i spegeln var borta. Borta för gott.
*~

- Hur var skolan idag Lovisa? Sa Lovisas mamma- Charlotte då Lovisa just kommit hem.
- Bra, sa Lovisa osäkert och bredde på ett leende.
- Gjorde ni nått kul? Sa Charlotte uppspelt
- Nja, det vanliga, sa Lovisa och drog ut stolen mittemot Charlotte och satte sig sedan på den.
- Oh gud, tänk att du är så stor nu. Tänk att du nu går i femman. Gud vad du växer fort.
Lovisa log snett.
- Varje gång jag blir äldre, blir ju du äldre. Sa Lovisa sen.
- Jag vet, och det är det jag hatar.
Lovisa tittade snabbt på sin mamma.
- Jag, går… Till mitt rum, sa hon sen.
- Okej, Charlotte log, och i nästa sekund började hon bläddra i en tidning.
Lovisa drog på fötterna in till sitt rum. Hon öppnade sen dörren till sitt ljuslila rum.
Direkt hon kom in möttes hon av den stora spegeln hennes pappa hängt upp förra året.
Den var dekorerad med bokmärken, glitter och fönsterfärg.
Lovisa gick fram till den och log smått. Hon tittade på sig själv.
Gick snabbt åt höger sen åt väster, sen sakta åt vänster. Hon försökte lura spegelbilden.
Men sen skrattade hon.
Hon studerade sig själv noga.
Hon önskade hon hade blänkande, fina bruna ögon som Wilma - inte blåa.
Och att hon hade lockigt guldfärgat hår som Karin - inte mörk blont och rakt.
Men mest av allt önskade hon att hon var lika lång som Sandra.
Hon sträckte på sig och viskade till sig själv att hon önskade att hon var så lång tills imorgon.
Sen gick hon ifrån spegeln och började läsa en av sina gamla ”Julia” nummer.
När ho var helt inne i tidningen hörde hon en tungandning. Hon drog täcket till sig och satte sig snabbt upp.
”Mjau”. Hennes katt Tuffset satt och spann bredvid hennes säng.
- Dumma katt, du vet att du inte får skrämmas så. Sa hon surt men tog sen upp honom i sin famn och klappade honom snällt. Men efter ett tag kom den tunga andningen tillbaka. Hon tryckte Tuffset närmare sig och blev rädd som ett litet barn på natten. Sen skakade hon bort det.
Var hon en människa eller mus?
Hon hoppade ner från sängen, med Tuffset i sin famn.
När hon gått ut ett rum började ett bebis skrik.
- Tyst unge, mumlade hon när hon märkte det kom utifrån.
- Gud vd irriterande, sa hon surt när hon kommit in i köket där hennes mamma satt.
- Va? Vad?
- Men ungen som gråter, sa Lovisa irriterat.
- Vilken unge som gråter?
- Men grannens? Hör du inte?
Charlott höjde ögonbrynet.
- Nej faktiskt inte, föresten har inga av våra grannar har barn. Utom Majlund, men hon har ju Kara som är femton.
- Men det är bebisgråt.
- Jaha, ja. Jag hör säkert bara dåligt. Som sagt blir jag också äldre. Sa Charlotte och skrattade.
- Ah, säkert. Sa Lovisa men var inte lika säker som hon försökte låta.
Lovisa började tänka. Samma sak hade hänt tidigare på dagen, fast då såg hon någon ingen annan såg.
Vad var det som höll på att hända?

Ursäkta eventuella stavfel. Men min morsa har hällt saft i tangentbordet.
Hehe, vilket slut det här blev.
Jag sitter och berättar om min mammas misstag och ha…
Okej, jag ska vara tyst.
Kommentera (:

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

dinmamma - 27 nov 08 - 14:46- Betyg: