After the disaster - del arton - att övertala Josi |
Så du menar att vi skall till Senymlës slott? Frågade Josiane misstroget.
Fantia såg på Josiane och suckade innan hon sakta sjönk ned på prinsessans säng.
- Han reste hem, sade hon. ”Hem” är slottet vid havet för honom. Han är prins, Josiane, och du borde veta var kungligheter håller till.
- Jag vill inte ens tänka tanken, muttrade prinsessan för sig själv. Kan vi inte resa till något annat? Jag flydde inte från ett slott för att komma till ett annat.
- Josiane, sade Fantia, du tjatade på mig att jag skulle resa tillbaka och träffa mina gamla vänner.
- Ja men till ett slott? Sade Josiane. Hur skulle jag kunna veta att vi skulle dit?
- Det visste inte jag heller, sade Fantia tålmodigt, förrän nu.
- Men…
- Josiane! Utbrast Fantia. Sluta. Skall du med eller ej?
Prinsessan blev tyst. Hon såg på Fantia innan hon vände blicken ned i golvet. Fantia reste sig upp och gick fram till fönstret. Hon stod och betraktade vattnet en stund innan hon lämnade prinsessan ensam och gick för att leta rätt på Kirtë. Hon förklarade kort vart de skulle och gick sedan in på sitt rum.
Hon såg sig om i rummet hon hade haft i ungefär en vecka.
Hon hade köpt några nya kläder i staden nedanför skolan och hade slängt sina gamla.
Hon fann att det var väldigt skönt att bo i ett hus igen. Att inte ha håret i tovor, att få rena kläder och sådana saker som är självklara för den som bor i hus.
Hon ville inte resa till slottet men fann en obeskrivlig längtan över att träffa Sarain igen. Egentligen ville hon stanna på skolan för att hon fann att det var väldigt skönt och lugnt där, dessutom fanns en av hennes bästa vänner där också.
Hon suckade och plockade ihop de saker som hon hade köpt i staden, slängde ned det i en sadelväska och gick sedan ut för att sadla Simbelmynë.
När hon var klar så lutade hon sig mot staketet och väntade på Josiane och Kirtë.
Hon satt upp på sitt sto och manade på henne i galopp. Om hon skulle bort från skolan så skulle hon det fort. Hon ville inte lämna sin vän så hon hade inte ens nämnt något om detta för honom.
Hon kände åter hur en tår rann nedför hennes kind men som sedan torkade snabbt i fartvinden.
När de fått skolan utom synhåll saktade hon tvärt av sitt sto, hoppade av och andades ut.
Josiane betraktade henne från luften och Kirtë höll in sin valack innan han vände blicken mot henne och höjde på ena ögonbrynet.
- Jag trodde aldrig att jag skulle komma därifrån, sade hon, satt upp på sitt sto och lät det skritta på långa tyglar.
Hennes vänner svarade inte, Kirtë red upp bredvid henne och Josiane lät sitt sto landa.
Efter en stund lät Josiane sitt sto lyfta och såg ut över vidderna. Det var ingen skog här och hon såg havet som en blå rand. Mer än så såg hon inte av det. Vände hon blicken bakåt så såg hon skogen som en mörkgrön slätt som bredde ut sig så långt ögat kunde se. Staden såg hon en bit ifrån skogen och även skolan syntes.
Hon vände blicken mot havet igen och flög i riktning mot det för att mäta avståndet.
När hennes pegasus kommit runt halvvägs så vände hon tillbaka. Hon landade och satt av sitt sto innan hon berömde henne.
Hennes sto verkade inte särskilt uttröttad men hon lät henne ändå vila. Hon hade stannat någon timmes ritt framför Fantia och Kirtë för att låta sitt sto vila.
Hon lät stoet vila en stund innan hon flög tillbaka till Fantia och Kirtë.
Det tog runt fyra dagsritter att nå havet. Havet sträckte sig så långt deras ögon kunde se till outforskade länder. Det var ett glittrande hav och bortsett från den gröna nyansen så var det klarblått. Solen lös och fick havet att glittra när de nådde det. De hade havet på sin vänstra sida och slätterna på sin högra när de fortsatte västerut.
De flesta dagarna lös solen på och vinden från havet gjorde att det inte blev alltför varmt under resan.
Det hade regnat i en vecka då de nådde slottet.
Fantia gjorde halt och betraktade slottet med en liten förvånad min.
- Jag visste att det var stort, sade hon sakta. Men inte att det var så stort.
- Du är visst inte van vid palatsliv, sade Josiane innan hon lät sin pegasus flyga upp och se det uppifrån.
Fantia suckade och väntade på att Josiane skulle komma tillbaka. Kirtë betraktade slottet en stund. Han verkade inte alls förvånad – han blev aldrig förvånad.
Efter en stund så kom Josiane tillbaka.
Fantia red upp bredvid henne innan hon stannade Simbelmynë.
- Josiane, sade hon, vi behöver prata.
Josiane vände blicken bakåt och vände sitt sto för att komma upp bredvid Fantia.
- Du får nog berätta vem du är, sade Fantia när hon stannat Yranne.
Josiane betraktade henne en stund innan hon bestämt skakade på huvudet.
- Det går jag inte alls med på, sade hon bestämt. På en av Senymlës mest berömda platser? Alla känner ju till det här och det kommer säkert inte ta så lång tid innan det går rykten om mig.
- Vi måste ju komma in på något sätt, sade Fantia. Vi kan ju inte bara säga att någon av oss är en grevinna eller något liknande. Det skulle ha varit för lätt att se igenom.
- Fantia, sade Josiane, alla kommer att få veta var jag är då.
- Vad gör det? Frågade Fantia. Ryktet om mig var ju ännu större och det har ju inte gått över Nerais gränser än – och det ryktet har funnits i tre år.
Josiane såg litet bedjande på Fantia innan hon gav upp.
- Jag har ändå varit hemifrån ett bra tag nu, sade hon och gjorde en avfärdande gest med handen.
-Låt gå då.
|
|
|
|
