After the disaster - del sjutton - samtalet med Al |
Fantia suckade och sköt ifrån sig vattenglaset hon haft framför sig. Hon hade ingen aptit just nu utan hon kände att hon behövde tänka. Både Josiane och Kirtë var borta och hon var ”ensam” i matsalen – åtminstone ensam vid den delen av bordet.
Hon såg sig om i matsalen. Alex satt en bit bort och pratade med några hon inte kände.
Hon visste i stort sett när första lektionen börjar och när det skulle bli tomt i korridorerna. Sedan visste hon när lektionerna var slut och korridorerna skulle fyllas igen.
Hon suckade åter, reste sig upp och lämnade sina saker innan hon slank ut i korridoren.
Hon gick sakta igenom korridoren och mindes den första dagen hon hade gått här.
Hon kom fram till sitt rum efter en stund. Hon såg på svärdet som stod lutad mot väggen i sin skida. Hon gick fram till fönstret för att söka med blicken efter Josiane och Kirtë.
När hon inte fann den så plockade hon upp sitt svärd och drog ut det ur skidan.
- Intressant svärd, noterade någon bakom henne.
Hon snurrade runt med svärdet beredd att attackera ”vem det nu var”. När hon såg vem det var så andades hon ut och sänkte svärdet.
- Åsksvärdet är sådant, svarade hon. Den gör litet vad den vill.
- Eller så är det du som gör som du vill, sade Alex enkelt.
- Det är det inte, sade Fantia bestämt. Ta detta som exempel; jag kunde inte ens lyfta ett svärd tills jag fann detta.
Alex ryckte på axlarna.
- Kalla det vad du vill, sade han obekymrat. Det är i alla fall magiskt.
- Jag vet, sade Fantia och satte tillbaka svärdet. Skall inte du på en lektion nu?
- Jag behöver inte gå på alla, svarade han med en axelryckning. Jag gick ut här för två år sedan och läser bara litet extra.
Fantia suckade, ställde ifrån sig svärdet och sjönk ned på sängen.
Alex drog fram en stol och satte sig mittemot henne. Hon kände hur hans gröna, hemlighetsfulla ögon började betrakta henne mera ingående.
Hon slöt ögonen som om hon försökte utestänga hans blick och andades sakta. Efter en stund öppnade hon ögonen och mötte sin gamla väns blick. Hon satt tyst och betraktade sin väns hemlighetsfulla ansikte en stund. Hon log i tankarna när hon funnit att han inte hade förändrats särskilt mycket sedan sist hon träffade honom.
Hon ville rusa fram och slänga sig i hans famn och berätta att det var hon, men hon visste att det skulle ha varit fel nu när hon hade gett upp ett annat namn och att hon försökte vara någon annan. Fällde han bara det namn hon uppgett och sett vem hon egentligen var, så skulle muren ha varit riven. Hon visste inte vad hon skulle göra om han rev den muren och fann vem hon var. Det kändes på något sätt säkrare bakom den täckmantel hon kommit på. Ingen visste vad hennes mor heter och ingen vet särskilt mycket om hennes bakgrund så det var lätt att hitta på en historia.
Hon hade rest sig upp och stod nu och såg ut ur fönstret medan hon tänkte på Sarain.
Hon ville veta var han var men en ”kringresande vandrare” skulle inte kunna veta särskilt mycket om att en viss person var hans vän. Förresten så visste hon att han lätt skulle kunna ljuga – trots att han inte ljög särskilt bra.
Efter att ha sett på när gryningen stigit upp och solen färgat sjön blågrön så var hon tvungen att slänga ur sig något.
- Jag har hört ett rykte, sade hon utan att vända sig om. Om någon som sprängde hela skolgården här. Det är därför vattnet är ända upp till dörren, inte sant?
- Min vän hade en del saker hon behövde lära sig att ha kontroll över när det hände, svarade Alex litet strävt och döljande.
Fantia vände sig om för att kunna se sin väns uttryck i ansiktet. Han hade låtit döljande och verkade inte gilla att hon tog upp ämnet. En människa som inte kände honom skulle inte märka de små detaljer som hon lade noga märke till nu utan bara fortsätta prata. Men nu var hon inte en person som han inte kände så hon lade noga märke till att han inte tyckte om att hon tog upp samtalet och tänkte noga igenom de saker hon skulle säga innan hon sade dem.
- Sedan var det någon som skyddade skolan, fortsatte hon försiktigt. Annars så skulle väl den också ha gått i ruiner?
Hon höll upp handen när han öppnade munnen för att försvara sin andra vän.
- Du behöver inte beskydda honom, sade hon förlåtande. Jag menar inget illa med det, men jag skulle vilja ha ett litet samtal med honom om det går för sig?
Hon kände hur Alex slappnade av en aning och såg litet nyfiket på honom där hon stod lutad mot fönstret och skymde solen.
Hon såg hur han vände blicken ned mot golvet och funderade på ett svar. Sedan kände hon en orolighet som sakta steg upp inom henne. Hon kände hur hennes fingrar började darra och hon gömde dem bakom sig så att han inte skulle märka något.
- Han… började Alex. Han slutade här för två år sedan och reste hem.
Hem. Hon visste precis var ”hem” var när det gällde honom och hon kände hur hennes ben gav vika när hon förstod att hon skulle behöva bege sig till slottet för att träffa honom.
Hon grep tag i fönsterkarmen för att hålla sig rättuppstående och lät blicken sjunka till golvet.
Hon kände hur tårarna fyllde ögonen och kämpade med att hålla tillbaka dem. Det var ganska självklart att han skulle bege sig hem efter det att han klarat magiprovet så att han kunde utföra sina plikter som kronprins.
Hon hade inte räknat med att behöva bege sig till palatset och visste inte om hon skulle kunna utföra den resan. Allt mod hade fallit när hon hörde detta och hon var nära på att börja gråta. Hon vände sig om och såg ut ur fönstret innan hon såg på en tår som lyckats undkomma hennes vilja och falla ned i vattnet.
Hon såg längtansfullt upp mot himlen med tankarna på sin älskade. Hon undrade om han fortfarande älskade henne och om han ens saknade henne.
En stund senare hörde hon en dörr öppnats och sedan stängas. Hon förstod att Alex hade lämnat henne ifred.
När dörren stängts så kände hon att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna längre. De föll som om det hade regnat och bildade små ringar i vattnet.
Sedan gav hennes knän vika och hon sjönk ned på knä vid fönstret och fortsatte att gråta tills hon blev rödögd och litet till.
|
|
|
|
