After the disaster - del sexton - Tillbaka igen... |
Fantia suckade och sjönk tillbaka på sängen. Borsten hon haft föll till golvet och hon såg på svärdet som stod lutad mot väggen några meter bort.
Sekunden senare plockade hon upp borsten och fortsatte att försöka reda ut sitt toviga hår. Hon såg ut ur fönstret medan hon borstade håret.
Det var mörkt ute nu och hon skymtade stjärnor på den svarta himlen.
Hon, Josiane och Kirtë hade fått varsitt rum på skolan, nu när de var ”kringresande vandrare”.
De hade varit litet oroliga för svärdet hon haft vid sin sida men ”de hade ju så många bra magiker på skolan” så det hade tydligen inte varit någon fara.
Hon hade även svårt att vänja sig vid att Alex hade blivit vuxen – i och för sig, han var nästan ”vuxen” då hon lämnade skolan men han skulle fylla tjugo år! Det kändes litet underligt.
Hon hade inte bara svårt att vänja sig att vara tillbaka på skolan utan också att sova i ett hus. Det hade hon inte gjort på tre år.
När hon var klar med håret så gick hon ut för att leta rätt på Josiane.
Hon fann prinsessan sittandes på sin säng med en bok i handen. Hon läste inte utan såg bara rakt fram – in i väggen.
Hon gick tyst fram till prinsessan och satte sig bredvid henne. Hon tog upp boken och läste litet smått innan hon kastade den i golvet.
Josiane vände blicken mot henne och den vandrade kort till boken som var slängd på golvet innan hon vände den mot Fantias ansikte igen.
Fantia suckade och mötte tyst prinsessans blick.
Hon vände blicken ned mot golvet och trollade fram sin stav.
Hon sköt undan den och reste sig upp. Hon visste på något vis att Josiane inte alls tyckte om det här. Själv så kändes det underligt. Hon hade inte varit på skolan på tre år och resterna från olyckan fanns fortfarande kvar.
Sedan var det ju det där om att vara inomhus. Hon hade varit utomhus, sovit under bar himmel och sådant en tid och nu hade hon svårt att vänja sig med att vara inomhus.
Sedan slöt hon ögonen och började sakta sjunga. Det var en visa hon lärt sig som barn. En som hon aldrig förstått meningen med och nu i denna stund förstod hon den.
Det var en visa som hennes mor lärt henne. En visa som var på språket i ”byn bakom bergen”. Det fanns ingen översättning på den barnvisan. Den hade en mening som bara folket i ”byn bortom bergen” förstod men på något vis kände hon meningen i den.
Le sita mitje laia
Le sita mitje si
Laou kie more tanos
Tanos tanos
Le sita mitje laia
Le sita mitje si
Le more thrunus laia
Le more thrunus si
En enkel visa som betydde mycket för henne. Det kändes som om hon kunnat den redan innan hennes mor hade lärt henne den.
När hon sjungit klart så kom en stilla tystnad. Hon sjöng visan om och om igen i tankarna då Josiane avbröt henne.
- Jag vet inte om jag vill det här, Fantia, sade hon lågt. Jag är inte van vid detta.
- Det är ingen av oss, Josiane, sade Fantia och såg på prinsessan. Tack förresten.
- För vaddå? Frågade hon. Att jag tjatade på dig? Att jag knuffade ut dig ur skogen?
- Just det, sade Fantia. Exakt det. Jag hade aldrig klarat det om inte du hjälpte mig. Jag hade aldrig gjort det här överhuvudtaget om du inte hade tvingat mig att stanna. Josiane, tack.
Josiane vände blicken ned i golvet.
- Jag antar att jag får vänja mig, sade hon. Bara jag slipper prinsesslivet. Har du hittat Sarain än?
Fantia suckade och sjönk tillbaka på sängen medan hon mönstrade sin stav som fortfarande låg på golvet.
Hon tog upp staven och följde guldslingan tills den slutade vid drakens huvud.
- Nej, sade hon lågt. Jag har inte sett en skymt av honom.
Hon lät staven falla till golvet och trollade sedan bort den.
Hon hade inte sett en skymt av Sarain under middagen. Alex hade suttit bredvid henne och de hade småpratat med varandra. Kirtë hade försvunnit igen och varken Fantia eller Josiane brydde sig särskilt mycket om det.
Fantia reste sig sakta och gick fram till fönstret. Hon öppnade det och såg ned mot det svarta vattnet som fyllt skolgården. Åter fick hon en snabb minnesbild hur vattnet strömmat in och fyllt skolgården. Hon grep tag i fönsterkarmen och lutade sig ut en bit som om hon försökte se något.
Sedan kände hon den känslan hon hade känt när Alex utförde sina konster. Hennes magi hade velat hjälpa till och hon hade ”beordrat” den att vänta. Nu ville den ut och också göra något. Hon hade i stort sett hållit sin magi för sig själv under de tre närmaste åren och nu ville den också ut och ”göra något”. Eftersom det var ganska mörkt och hon visste att de flesta sov vid det här laget så lät hon den göra det den ville – under vissa begränsningar.
En blixt flög över himlen och sedan en till. Ett tiotal blixtrar flög över himlen innan den skapade åska. Det började naturligtvis regna och några blixtrar slog ned. De lös upp den mörka sjön och gav ett snärtande ljud.
Hon såg på sin magis uppvisning en stund innan hon satte stopp för den. Hon vände sig om och sjönk ned vid fönstret.
Kalluften hade kommit in och det gav en lukt av natt.
Hon slöt ögonen och väntade på något som hon inte visste vad det var.
En kall vind blåste in genom det öppna fönstret och hon hörde åter barnvisan i sitt inre.
Josiane såg på Fantia och reste sig upp. Hon gick fram till boken som låg på golvet, plockade upp den och lade den på bordet. Hon satte sig på sängen igen och lät händerna falla.
Hon suckade och tittade in i väggen igen.
Hennes liv hade gått ut på att leva ”prinsesslivet” tills hon skulle gifta sig med Alathir. Hon hade flytt med en man som tvingat henne att lära sig Shang och sedan träffat på en jämnårig magiker.
Hon suckade åter och reste sig upp.
- Jag letar rätt på Kirtë, sade hon.
- Jag följer med, sade Fantia. Jag känner till de här platserna bättre än du.
Josiane ryckte på axlarna och följde med Fantia ut ur skolan.
De gick några varv på skolgården utan att finna Kirtë. Tillslut gick de in och lät han komma när han ville.
Det var runt en timme senare han kom tillbaka. Både Josiane och Fantia sov under den tiden och det var släckt i skolan – bortsett från någon korridor eller så som skulle vara tänd under natten.
Istället för att gå och lägga sig så gick han tyst igenom korridor efter korridor tills han kom till sitt rum igen.
Han ville ha allting säkert på ett ställe som det här och därför hade han ”försvunnit” ut.
|
|
|
|
